Tankar från 39:e gatan

Snabbt hopskrivet och inte perfekt men ville publicera det i dag ändå:

I dag är det tio år sedan orkanen Katrina träffade USA:s gulfkust. VGs korrespondent var då den mycket kompetenta Kim Riseth. Vi visste att en stor orkan var på väg mot den amerikanska gulfkusten. Kim råkade vara i Miami just då medan jag var hemma i New York men vi höll kontakt om orkanen. Det är inte sällan orkanvarningar i USA och ofta blir det inte så farligt som de varnar för. Vi bestämde oss för att inte dra till New Orleans och vänta på orkanen där utan avvaktade. Men ju närmare orkanen kom, desto allvarligare verkade det vara. Så till slut bestämde vi oss för att dra dit. Flygplatsen i New Orleans var stängd, så vi möttes upp på flygplatsen i Tallahassee i nordvästra Florida. Där hyrde vi en SUV och drog till närmsta Walmart och bunkrade upp med mat, vatten och andra förnödenheter.  

Detta var på eftermiddagen måndagen den 29 augusti, samma dag som orkanen nådde land. Vi körde till Mobile, som ligger på kusten i Alabama. Då var vi i utkanten och slutändan av orkanen. Det blåste och regnade väldigt mycket och det började bli mörkt. Vi bestämde oss för att stanna där och sedan morgon efter dra dit det skulle visa sig att orkanen hade orsakat mest skada.

Det fanns inga lediga hotellrum då många lokala invånare hade evakuerat till hotellen. Vi förbereddes oss på att spendera natten i en hotellobby när en kvinna frågade om någon behövde ett hotellrum. Hon vågade inte stanna på hotellet utan ville köra västerut. Så vi fick hennes rum.

Morgonen efter fick vi reda på att Mississippi hade drabbats värst. Vi drog till kuststaden Biloxi och där var förödelsen stor. Husen längs med kusten, och ett par hundra meter upp, hade blivit totalt förstörda av en enorm flodvåg. Kim, som hade bevakat Tsunamin i Thailand något år tidigare sa att det påminde honom om det. Vi jobbade där hela dagen, tisdagen den 30 augusti. 

De första mediarapporterna indikerade att New Orleans hade klarat sig. Orkanens öga hade träffat strax öster om staden. Men det blåste och regnade ändå mycket kraftigt och det orsakade att de skyddsvallar som byggts för att skydda den lågt liggande staden mot översvämningar till slut kollapsade på många olika ställen (p.g.a. felaktig konstruktion, de skulle egentligen hålla för dessa väderförhållanden). Katastrofen kom långsammare i New Orleans än i Mississippi men blev än mer katastrofal. Vattnet steg i flera dagar och översvämmade till slut över 80% av New Orleans och mer än 100 000 hus förstördes. Över 1500 människor dog i New Orleans (totalt krävde orkanen över 1800 dödsoffer).

Vi körde ner till New Orleans på morgonen onsdagen den 31 augusti. Det var en polisavspärrning ett par mil från staden och först ville de inte släppa igenom oss men vi lyckades övertyga polisen att släppa igenom oss (sa att vi hade mat och bensin och skulle inte bli något problem för dem).  Efter ett tag visade det sig att motorvägen var översvämmad men vi lyckades hitta småvägar som låg högre och som inte var översvämmade. När vi väl kom in till stan så möttes vi av scener som jag aldrig hade trott att jag skulle se i USA. På motorvägen som går rakt genom stan satt tusentals med människor och väntade på hjälp (motorvägen låg högre än de översvämmade gatorna under). De som satt där var de som inte hade evakuerat innan orkanen det var de fattigaste och resurssvagaste, gamla och sjuka. Många utan mat och vatten.

Vi tog oss till the Superdome, inomusarenan för amerikansk fotboll som hade fungerat som evakueringscenter dagen innan stormen och som nu var omgiven av vatten och full av strandsatta New Orleans-bor. Där var om möjligt förhållandena ännu värre. Värmen var olidlig. Apatiska människor överallt. Stopp i alla toaletter och stormen hade rivit upp två stora hål i taket. Många frågade oss när hjälpen kommer. Frånvaron av myndigheterna var påtaglig. En handfull (och det menar jag bokstavligt) National Guard-soldater var allt vi såg. Och det var inte mycket de kunde göra. 

Dagarna som kom såg vi mer av detsamma och vi såg döda som låg och flöt i vattnet och många döda på motorvägen. De hade dött i väntan på hjälpen. De var gamla och de klarade inte väntan. De kan ha varit värmen och bristen på mat och vatten eller det kan ha varit att de inte hade sina mediciner med sig. Eller både och. Vi träffade människor som var kvar vid sina översvämmade hus och väntade på hjälp. Vi såg brandmän som stod och såg på när hus brann ned. Ironiskt nog hade de inget vatten att släcka bränder med. Istället för vattenslangar höll de i gevär. När räddningsmanskapet äntligen kom så var många av dem tungt beväpnade. Rykten gick om plundringar och våld. Det förekom säkert en del sådant och vi såg några enstaka händelser. Men mest minns jag tre killar som hade blivit stoppade av två, med automatvapen beväpnade, poliser. Killarna hade en kundvagn full med vatten, sportdryck och diverse matvaror. I polisens ögon var de plundrare. I mina ögon försökte de bara överleva.

Vi jobbade nio dagar i sträck med detta. De första fyra fem nätterna sov vi hos en privatperson i Baton Rouge som vi hyrde rum av. Det är en stad som ligger ca. 1,5 timme med bil från New Orleans. Där var restauranger och affärer öppna som vanligt. Det kändes extra absurt att se dessa två olika världar så nära varandra och det verkade obegripligt att myndigheterna inte bara körde in och hämtade de strandsatta New Orleans-borna. Vi körde ju fram och tillbaka mellan städerna varje dag. De sista dagarna lyckades vi få hotellrum vid flygplatsen i New Orleans. De hyrde egentligen inte ut rum längre men hade ett par tomma rum där evakuerade New Orleans-bor hade bott men som nu hade dragit vidare. Vi fick rena handdukar och lakan i receptionen och fick städa rummet själva. Men de hade ström och vi var glada att ha lyckats hitta rum i New Orleans.

Jag har varit tillbaka till New Orleans och fotograferat många gånger genom åren och det har varit påtagligt hur långsamt återuppbyggnaden har gått. Jag minns när vi var tillbaka inför ettårsdagen av katastrofen och mycket av staden såg ut som om det kunde ha varit dagarna efter orkanen. Minus vattnet. Och de hundratusentals människor som hade evakuerats till andra platser i landet (många hamnade i Houston och Atlanta) blev ofta kvar där i flera år. Ett år efter orkanen bodde det ungefär 200.000 människor i New Orleans jämfört med över 450.000 före katastrofen. Infrastrukturen var nästan obefintlig på många håll och den hjälp som de federala myndigheterna hade utlovat tog lång tid och var omgärdad av krånglig byråkrati. För de som hade blivit av med sina hus följde en lång kamp med försäkringsbolagen som menade att det inte var en naturkatastrof utan en “man-made disaster” eftersom det var den felaktiga konstruktionen av stadens skyddsvallar som orsakade översvämningen. 

I dag, 10 år senare, har stora delar av New Orleans återhämtat sig relativt bra och antalet turister förväntas i år för första gången att bli fler än innan Katrina (French Quarters som är det område flest turister besöker klarade sig egentligen helt och häller från översvämningar då det ligger på högre mark) Befolkningsmängden är dock fortfarande 18% lägre än innan orkanen, det är ungefär 80.000 färre människor nu. I några av de värst drabbade områdena, som till exempel Lower Ninth Ward (ett av de fattigaste områdena och nästan uteslutande afroamerikanskt) är ärren från katastrofen fortfarande synliga. Där har många av de över 4 000 förstörda husen i stadsdelen inte byggts upp igen och befolkningen har minskat med drygt 60%. New Orleans East är ett annat område som drabbades hårt, när jag var där för ett par veckor sedan såg jag många förstörda hus som fortfarande stod orörda. Jag var inne i ett hus där allt var som direkt efter stormen. Möbler låg huller om buller, det hängde fortfarande kläder i garderoben och i skafferiet stod rostiga konservburkar med bland annat kycklingsoppa.

Det finns även ljuspunkter i Lower Ninth Ward där skådespelaren Brad Pitt genom sin organisation Make it Right har byggt drygt 100 nya hus. De är arkitektritade och miljösmarta. De är färglada och ser väldigt futuristiska ut jämfört med de flesta andra hus i området. 

Men man ser också väldigt många tomma tomter med bara en farstutrappa av sten kvar som påminner om där stod ett hus fram till för tio år sedan.

Men historien om orkanen Katrina är så mycket mer än bara historien om en naturkatastrof, det är en historia om de amerikanska myndigheternas handfallenhet och också en historia om fattigdom i USA. De som inte hade evakuerat innan orkanen var de fattigaste och resurssvagaste som nu helt plötsligt hamnade på TV-skärmarna i de amerikanska medelklasshemmen. Det var ett chockartat uppvaknande för ett land där de 15 procent som lever under fattigdomsgränsen ofta varken syns eller hörs i det offentliga samtalet. 

—

I dag är det vernissage för min Utställning “New Orleans – Katrina 10 år” på Galleri Kontrast. Kl. 12-16.

Se mer bilder på min hemsida.

Hör mig berätta om orkanen via ett bildspel som gjordes två år efter orkanen av VG.