Jag brukar alltid köpa upp mig på lite nya pocketböcker när jag är i Sverige för att läsa på nästa semester. Ofta svenska deckare. Av någon anledning passar det bra att läsa om halvt deprimerade kriminalkommissarier som halkar omkring i den svenska snömodden när man själv ligger på karibisk strand. Förra veckan fick jag i mig tre böcker.
Snabba Cash av Jens Lapidus,
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
Linda – som i Lindamordet av Leif GW Persson
Visserligen fick jag ingen polis i snömodden. Fick nöja mig med en journalist i ett svinkallt norrland i Män som hatar kvinnor. Poliserna i Leif GWs bok var halvt deprimerade i ”den varmaste sommaren i mannaminne” istället. Men alla tre böckerna var bra. I Snabba cash möts Stureplan och Tensta över det gemensamma intresset kokain. Den är välskriven och tar upp ett ämne och ett perspektiv som i alla fall jag inte sett så ofta i böcker. Kan beskrivas som en lyckad blandning av Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött och och Henrik Langelands Wonderboy. Män som hatar kvinnor av framlidne Stieg Larsson har ju fått otroligt mycket bra recensioner och lever i stort sett upp till dem.
Men det är ändå Leif GW Persson som är Leif GW Persson. Man kan tycka vad man vill om hans machoimage som förstärktes av det där pinsamma TV-programmet där han, Jan Guillou och någon till jagade, skröt och var allmänt macho. Hade det varit ironi så hade det varit lysande. Men skriva kan GW. Och min favoritfigur i hans två tidigare 2000-tals romaner, kommissarie Evert Bäckström, är tillbaka i full kraft och får nu mycket mer utrymme än tidigare. För er som inte läst GW, Bäckström är antagligen den odrägligaste och mest inkompetenta kriminalkommissarien i den svenska litteraturhistorien. Speciellt kul läsning blir det när GW skriver först vad Bäckström säger och sedan vad han tänker. Effektivt grepp.
Alla tre böcker rekommenderas.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a comment