Tankar från 39:e gatan

Den lilla kyrkan är överfylld av Hillary-anhängare och nästan lika mycket mediafolk. Jag tränger mig fram mot avspärrningen vid scenen där Hillary Clinton precis har avslutat sitt tal. Hon “works the rope line” som de säger här. Det betyder att hon hälsar på, skriver autografer åt och låter sig fotograferas med sina suportrar. Eller kanske snarare fans. Hon är en rockstar här. Mest är det kvinnor, unga som gamla, som jag får tampas med för att ta mig fram. Ställer mig på en stol för att få bättre sikt men Hillarys medarbetare gillar inte det. Ner på golvet och knuffas igen. Kommer nästan ända fram men två äldre damer med pocketkameror viker inte en centimeter. Räknar iskallt med att det blir en lucka när Hillary kommer bort till oss. Svetten rinner ner för ryggraden. Som uppväxt i Stockholm på den tiden vintrarna där nästan var i klass med Iowas har jag lärt mig att klä mig i lager. Många tunna tröjor värmer bättre en en tjock. Som fotograf vet man aldrig om man helt plötsligt måste stå någon timme ute i kylan och vänta på BILDEN så långkalsongerna var på dom också. Fungerar mindre bra inne i en kokhet kyrka visade det sig. Höll på at svettas ihjäl innan Hillary äntligen kom bort mot mig. Med lite hjälp av ett japanskt TV-team som pressade på bakifrån tryckte jag mig in i en luckan som uppstod mellan tanterna. Hillary hade fyra livvakter omkring sig som skymde men jag fick mina bilder. Såg Hillary försvinna in bakom ett skynke till backstageområdet samtidigt som jag började planera en framtid som naturfotograf. Långt ifrån folkmassor och trängsel.