Tankar från 39:e gatan

I år är det femtio år sedan Robert Franks fotobok The Americans kom ut i Frankrike. I USA hade man till att börja med inget som helst intresse av att ge ut Franks korniga och skoningslösa tolkning av den amerikanska drömmen. Detta var ju trots allt femtiotalet. Krigen var över och optimism var ledordet. Under två år körde Robert Frank runt i USA och tog 28 000 bilder. Han valde ut 83 (!) stycken av dem till boken. Bilderna visar ett USA långt ifrån de glättiga fyrfärgsannonserna som lockade med nya kylskåp och bilar som genvägar till en lyckligare tillvaro. Det är ett skitigt, segregerat och ihåligt USA som möter betraktarens öga.

Boken blev sågad av recensenterna när den 1959 publicerades i USA och den första upplagan sålde bara i 600 exemplar. Senare omvärderades den och den anses nu vara en av de viktigaste fotoböckerna som har publicerats. Han förnekar i dag att bilderna skulle vara politiska och säger att han bara fotograferade vad han såg. Kanske är det sant men det påståendet gör i så fall att bokens sociala budskap blir ännu kraftfullare tycker jag.

Robert Frank ger väldigt sällan intervjuer så det var en glad överraskning att se en i det senaste numret av magasinet Vanity Fair (bilden ovan) och jag blev nästan ännu gladare när jag såg att texten var skriven av journalisten Charlie LeDuff. Han följde med Robert Frank till en fotofestival i Kina i slutet av förra året. LeDuff jobbade tidigare för New York Times med Los Angeles som bas. Han hade en av deras bästa pennor och jag brukade alltid se fram emot att läsa hans artiklar. Jag träffade honom ett par gånger i samband med Arnold Schwarzeneggers kampanj för att bli guvernör i Kalifornien hösten 2003.

Den typiske New York Times journalisten brukar var en smal nervös typ med runda glasögon och randig skjorta (bra journalist, nevertheless). Charlie ser ut som en kombination av rockstjärna och motorcykelkille med en intensitet som jag kan gissa att en sån som till exempel Jack Kerouac hade (Kerouac skrev f.ö. förordet till The Americans) på sin tid.

En liten historia för att beskriva hans personlighet:
Efter att Schwarzenegger blivit vald till guvernör försökte Charlie få till en intervju med honom för New York Times. Pressekreteraren sa dock hela tiden att Arnold inte hade tid (kod för att han inte ville ge någon intervju just då). Så han åkte helt enkelt upp till guvernörens kontor i Sacramento, satte sig i väntrummet och lät meddela att han skulle sitta där varje dag tills han fick sin intervju. Efter någon dag så fick han den och blev snabbt kompis med Arnold över deras gemensamma intresse för motorcyklar. Några veckor senare möttes de och tog en tur med sina hojar i de kaliforniska bergen.

En kort tid senare slutade han på New York Times och började jobba med dokumentärer för TV. Artikeln om Frank är hans första, men förhoppningsvis inte den sista, i Vanity Fair.

Han skriver om sitt möte med Robert Frank:

”I stared out at the smokestack, thinking to myself that I really liked the old man. He didn’t give a damn what anybody thought. It takes a long time to get there in life.”

Läs hela artikeln på Vanity Fairs hemsida.

En ny upplaga av The Americans kommer ut den 15 maj i USA. I Europa kom den ut tidigare i år.