bildbyrån Vll, var näste man ut och den jag såg fram mest emot att höra. Han
har ju rykte om sig att ha varit en av de bästa krigsfotograferna back in the
day. Men sedan han fick barn har han (liksom många andra) slutat fotografera
krig. Istället har han under de senaste sju åtta åren varit Time-magazines
fotograf i Vita Huset. Det är främst de bilderna samt hans valbevakning som jag
är bekant med.
Jag gillar hans bilder. Han söker ofta annorlunda
vinklar och fotograferar nästan åhörarna mer än politikerna. Han sa att han
bara spenderade 10% av sin tid med att fotografera Bush eller den kandidat han
följer (mest John McCain) när de är på scenen.
Chris sa att han hade till sin egen förvåning
hade blivit besatt av att fotografera kläder, tapeter, mattor etc på valmöten.
Olika mönster och material fascinerade honom. Han sa att han trodde det berodde
på att det är så mycket väntan på de jobben och för att få tiden att gå så såg
han sig omkring efter något att fotografera. Han ser sina bilder som ”a study
of people” och menade att han nästan tog en antropologs approach till sitt
jobb. Hur klär sig folk? Hur ser möblerna ut? Vad äter man? Ett slags
tidsdokument med andra ord.
Hans bok ”My America” innehåller sådana bilder från hans resande med presidenten runt om i USA. Den
enda bilden av Bush i boken är kapad vid huvudet. Han sa vidare att han
föredrar att fotografera Republikaner framför Demokrater. Det är mycket mer
tacksamma motiv med sina vattenkammade frisyrer och mycket striktare klädsel.
Chris pappa, som är republikan, började gråta när han såg boken. Han såg inte
humorn i bilderna och sa att det var den sämsta typ av fotografi han någonsin
sett.
Han berättade att han bara använder ett
kamerahus utan blixt med en 24-70 zoom på. Han försökte tidigare i år använda
två kamerahus med en fast 85:a samt 35:a på. Men det gick inte alls, ”jag blev
bara förvirrad och missade bilder” sa han.
En kille i publiken frågade honom om han
saknade att fotografera krig. ”Jag skulle hellre vara i Irak än att
fotografera damskor som jag gör nu” svarade han. ”Jag ville bli krigsfotograf redan vid 12-års
ålder men jag kan inte vara så egoistisk längre. Jag är inte rädd för att skada
mig men det handlar inte bara om mig längre. Jag har fru och barn och måste
tänka på deras framtid. Men det är tufft att inte vara med att bevaka ”the war
that is defining our generation”.
Han var dock med vid invasionen av Irak. Där
samarbetade han en hel del med min reporter Kim Riseth och VG:s duktiga
krigsfotograf Harald Henden. De var med när de första amerikanska trupperna
intog Bagdad. Så jag har lärt känna Chris lite grann genom Kim när vi stött på
honom på olika jobb runt om i USA. Måste säga att han verkar väldigt trevlig
och ödmjuk. Han har dessutom något av en rockstjärnelook. Minns några lokala
fotografer på ett Hillarymöte i Iowa förra sommaren. Den ena viskade ”Det där
är Chris Morris” och den andra fyllde i ”han ser ut som om han vore medlem i
The Oasis”.
Han visade också bilder från en resa till
Ryssland nyligen. Time hade utsett Putin till Man of the Year och förutom den
kända porträttfotografen Platon så ville de att även Chris skulle fotografera
honom samtidigt. Men i sista stund föll det på att Putins säkerhetsservice bara
tillät en fotograf så redaktionen sa till Chris, som var på plats i Moskva, att
han fick fotografera vad han ville för att beskriva Ryssland. Med bara ett dygn
kvar att spendera där var goda råd dyra som det heter. Men han fick reda på att
det var final i Miss Russia just den kvällen. Det var dock för sent att bli
ackrediterad men han drog dit ändå och lyckades snacka sig in. Väl inne
upptäckte han att fotograferna var tvungna att stå ganska långt från scenen.
Det funkade ju inte för Chris som ju bara hade ett 24-70 objektiv så han smög
sig fram till scenen och intog en plats bredvid en tevekamera. Vakterna tittade
först lite misstänksamt på honom men som han sa ”I just tried to look like I
belonged”. En taktik som fungerade och han tog sig sedan också backstage och
fick mycket bättre bilder än de stackars fotografer som stod längst bak i
lokalen.
Han avslutade med att visa en kortfilm han har
gjort. För några år sedan gav Time honom en liten enkel videokamera och frågade
om han kunde filma Bush lite för deras hemsida. Det blev aldrig något på webben
men nu har han redigerat ihop materialet till kortfilmen ”Our dear leader”.
Soundtracket var klassisk musik varvat med kortare sekvenser av Bushs olika tal
på temat War on Terror. Svart/vitt och lite överexponerat med en nästan drömsk
feeling. Filmen var otroligt stark och för mig var den det bästa på hela
fotofestivalen. Han hade bara visat den en gång tidigare, i London. Han
berättade att han inte har rättigheterna till musiken men att han jobbar på det
och att han förhoppningsvis kan publicera den snart när det är löst.
Se till att se den då!
Innan det kan ni se Christophers bilder på Vlls hemsida.
Läs tidigare delar i min serie om bildbyrån
Vlls seminarier på New York Photo Festival:
Tankar från 39:e gatan 
Leave a comment