min ett och ett halvt år yngre bror. Eftermiddagen lider mot sitt slut men
hettan hänger kvar. Det är utan tvekan en vecka för vädermännens mannaminnen.
Vi lyssnar på Springsteens The River-album och jag dricker en öl. En geting
jobbar hårt på att irritera oss och lyckas ganska bra. Björken som letar sig
upp till oss på tredje våningen susar inte.
I köket, som också fungerar som studio, spelar
Johnny sedan några nyskrivna låtar för mig på sin akustiska gitarr. De låter
mycket bra.
Tidigare på dagen har vi promenerat ner till
klipporna och badat i Mälaren. Små
båtar tuffade lojt i farleden och det ovanligt varma vatten glittrade så där
vackert det bara kan göra en svensk högsommardag. Efter det gick vi till den lokala pizzerian
där alla kände varandra och Johnnys skryt om bästa pizzan i Stockholm verkade
inte vara helt hämtat ur luften. Tvärtom.
Det är på det hela taget en av de bättre
dagarna i år.
Ljuset är mjukt när jag blickar ner från
balkongen mot den gräsplätt som ligger nedanför hyreshusen i gult tegel som jag
gissar är byggda på 50-talet. Där nere spelar ett tiotal tjejer fotboll. De är
runt tio tolv år och de bär alla huvudsjalar. De skrattar och är glada. Bakom
dem ligger de röda byggnader med vita knutar som de bor i. Det är en
flyktingförläggning som öppnade för några år sedan. Synen gör mig glad.
När flyktingförläggningen skulle byggas blev
det en stark opinion emot den och namnlistor fylldes snabbt i protest. Johnny
och en vän till honom ställde sig då på torget i Blackeberg vid flera tillfällen
för att samla in namn från de som faktiskt ville att förläggningen skulle
byggas. De fick så klart inte lika många namn som motståndarna men tillräckligt
många för att visa att alla inte var emot bygget. En kort tid senare gav
politikerna klartecken till projektet. Johnnys insats kan ha påverkat eller så
gjorde den inte det. Men det är egentligen inte poängen. Poängen är att han sa
ifrån mot intolerans.
Han fick för det Stockholm Stads Nelson
Mandela pris som varje år delas ut till någon som har ”gjort särskilt
goda insatser för ökad integration i staden.” Han har hela tiden tonat ner det
hela och säger att han inte tycker att han gjorde så mycket men jag tycker det
var otroligt starkt gjort av honom.
I morgon (läs idag) onsdag fyller han 40 år och min present
är en fotobok jag gjort via iPhoto med bilder från hans liv fram till nu (bland
annat de bilder av oss två ni ser här). Här nedan kan ni läsa förordet som jag
skrivit i boken. Jag tycker det berättar en del om var vi kommer ifrån.
Grattis Johnny!
—–
Broder,
minns du det där snygga målet du gjorde på den
frusna plätten nära storskogen? Mörkret hade fallit och Lill-Steffe hade inte
en chans i målet när vi vann VM-finalen. Jublet från de tiotusentals på läktarna
försvann när någons mamma ropade att maten var klar. Där växte vi upp, i ett
förortskök med rödfrusna kinder och sjömansbiff på tallrikarna.
Kommer du ihåg gårdskrigen och alla rykten om
de som bodde uppe på höjden? Tortyrmetoder de använde på fångar i
lillskogen. Men dom kunde inte ta oss. Ingen kunde ta oss. Vi var två
musketörer. Vem behövde tre?
Lukten av tång i Tressan och doften av tjära i
skidvallarboden på Köja. Vi bär det med oss som gemensamma nämnare. Liksom de
många cykelturerna till Lövstabadet. Och alla de där campingsemestrarna när
regnet aldrig ville sluta att falla.
Skateboard och makroner. Förortens
förbannelser och möjligheter som moln på en 70-tals himmel. Bland förfallna
växthus och ett förortscentrum som fastnat i 50-talet. Lennart Hyland och
flagnad framtidstro men vi hittade frälsningen i tre ackord. London och Rågsved
skrek i våra pojkrum. Livskraft på vinyl och skolans dammiga
tristess hade inte en chans ”I learned more from a three minute record…” Som
mannen från New Jersey sjunger. Ord lika sanna i en Stockholmsförort
Svinkalla kvällar utanför ungdomsgården när
ingen ville gå hem. Eller fredagskvällar på väg till någon fest vi aldrig
hittade. Men en kasse DAB och blandband i en bergsprängare och vi var okej.
Sedan flytten från vårt barndomsland.
Tillsammans i en andrahandstvåa på Duvgränd i Sundbyberg. Storhandla på
B&W. Piroger och grillbiff.
…och kvällarna på Hunters Inn.
Nu är vi hyfsat vuxna och vi har ett hav
mellan oss men vi är fortfarande barn och jag finns vid din sida.
Alltid!
/ T
Tankar från 39:e gatan 
Leave a comment