Tankar från 39:e gatan

Det gick till en början hyfsat bra att arbeta i Foppas gamla
hemmaarena Pepsi Center under konventets första dag. Vi vanliga dödliga
fotografer som inte jobbar på New York Times eller AP får såklart inte
obegränsad access. Vi kommer in på arenan men våra ackrediteringar tar oss bara
in vid de så kallade ”nosebleed seats” alldeles upp vid arenans tak. Det är ju
okej för en bra vidvinkelbild av hela arenan men man vill ju knappast stå där
hela tiden.

Lösningen är att vi tillfälligt får
byta ut våra presspass mot floor passes som vi får ha en timme åt gången. Då
kan vi kusiner från landet (vilket faktiskt inkluderar många amerikanska
fotografer) gå fritt på golvet där alla delegater är och stå framför scenen vid
talen. Det gick bra ända fram till och med att onkel Ted kom och höll sitt tal
(ja, han dök alltså upp). Det är för övrigt fascinerande att se vilka starka
känslor Kennedyfamiljen fortfarande lockar fram. Många i publiken grät under
hyllningsfilmen och talet.

Efter hans tal så satte arrangörerna, det vill
säga det demokratiska partiet, 
stopp för de tillfälliga golvpassen. De menade att det var för kaotiskt
med så många fotografer. Så under
Michelle Obamas tal, som jag tycker var mycket bra, hamnade jag så långt bort
från scenen som det gick. Utsikten var fin. De lovade att försöka hitta en lösning till i
kväll när Hillary Clinton ska tala. Ska bli spännande att se hur det går.

I arenas katakomber springer en massa löst
folk omkring och har bråttom. Jag träffade där på nyhetsankaret Dan Rather
(bilden). Han hade visserligen en allt annat en lycklig skilsmässa från CBS för
ett par år sedan men är ändå en legend inom amerikansk journalistik. När jag
höjde kameran och tog ett par bilder av honom la han sin hand hastigt på min
mage och sa ”Hi!” med ett leende varpå han gick vidare. Jag kände mig
förvirrad. Sysslar Rather med handpåläggning? Kommer jag att bli en bättre journalist
nu?