öppnande i FN:s högkvarter i New York.
Det betyder att många av världens presidenter,
premiärministrar och andra toppolitiker är här. Det i sin tur betyder att New
York-borna drabbas av, och klagar på, trafikkaos på grund av alla korteger som
plöjer fram på avspärrade gator i Midtown.
En hel del retar sig också på att några av
USA:s värsta fiender kommer till stan. Som till exempel Irans president Mahmoud
Ahmadinejad och Venezuelas Hugo Chavez. Och innan han blev sjuk så brukade även
Fidel Castro komma hit till många amerikaners förtret (han bodde då för övrigt
i mitt kvarter på Kubanska FN-konsulatet). Men det finns inget USA kan göra för
att förhindra sina fiender att komma hit. Ett av villkoren för att förlägga
FN:s högkvarter till New York var just det att alla olika länders ledare skulle
kunna komma dit.
Och som New York Times utmärkta New
York-krönikör Clyde Haberman skrev i tisdags:
“It is the price that
the city has to pay as host to the United Nations — a role that is the sole
reason New York may indulge in the vanity of calling itself the “capital of the
world.”
Jag var i FN i går och jag älskar mixen av
människor från hela världen där och i närliggande kvarter. Nu är i och för sig
New York en ganska mixad stad året om men i september varje år till och med mer
så. De talas språk från alla världens hörn och nya kontakter knyts. Inte bara
under officiella möten på toppnivå. Det kan vara en journalist från Uzbekistan
utbyter erfarenheter med en kollega från Senegal. En diplomat från Island tar
en fika med en u-hjälps expert från Brasilien. Och så vidare. Det är en vacker
och uppmuntrande syn.
Det var kanske inte ett möte i kategorin jag
beskriver här ovan men jag stötte lite oväntat på Elisabeth Tarras-Wahlberg i
FN:s femtiotals futuristiska korridorer. Hon berättade att hon numera jobbar
som rådgivare för Qatar och var där med deras delegation. Våra vägar brukade
korsas en hel del på den tiden jag jobbade för svenska tidningar hon var
informationschef för det svenska hovet.

Leave a comment