Tankar från 39:e gatan

Två kvinnor satte sig efter några minuter
bredvid oss i baren. De hade varit på en annan julfest och var vad man skulle
kunna kalla överförfriskade. De hade druckit vodka hela kvällen sa den en av
dem. Det var kompisens förslag efter att de hade tagit en fördrink med vodka
och hon menade att det var bättre att inte mixa för mycket. Nu var de överens
om att det var en dålig plan. Ändå försökte de sig alltså på en sista öl innan
kvällen var över.

Den ena av dem var en stor hockeyfantast och
när hon fick höra att jag var från Sverige så sa hon att målvakten Pelle
Lindbergh var hennes idol och den bästa spelaren Philadelphia Flyers någonsin
haft. Hade han inte kört ihjäl sig hade han tagit laget till en Stanley
Cup-seger menade hon (något som inte inträffat sedan 1975). En ganska bra
analys trots all vodka hon druckit.

Jag gillar Philadelphia. En ruffig stad med
sådana där gränder som skurkarna jagades i på teven i vårt sjuttiotalsradhus.
New York har förvånansvärt få, om ens några, gränder.

I hyrbilen tillbaka till New York i dag på
förmiddagen bläddrade jag bland sattelitradions stationer och hittade E Street
Radio. Det visade sig vara en kanal som bara spelar Bruce Springsteen.
Genialt! Det kändes passande när vi rullade norrut i vår hyrda Cadillac Escalde
på New Jersey Turnpike. Bland annat fick vi höra Pink Cadlliac, I’m Going Down,
Point Blank (blev återigen påmind om hur sjukt bra den låten är), Promissed
Land och för säsongen passande nog, en live-version av Merry Christmas Baby.
Det i kombination med inköp av riktigt kaffe (hotellkaffet var som vanligt
blaskigt) på en Starbucks på en av alla de ”service plazor” som finns på
turnpiken gjorde att denna soliga söndagsförmiddag blev ganska angenäm.