Tankar från 39:e gatan

På VG:s söndagsmagasins näst sista sida har
varje vecka en fotograf visat en bild och i en kort text berättat om den. Detta
har varit fotografer utifrån som alltså inte jobbar på VG. Nu ska de tyvärr sluta med
detta (kanske finns det inte fler fotografer att presentera?). Men de sista fem veckorna får vi som jobbar för VG i utlandet chansen att visa en bild.

Först ut var jag och jag fick helt fria händer
att välja bild och vad jag ville skriva om den. Det kändes naturligt att välja
något från den amerikanska valrörelsen som ju har varit det dominerande
uppdraget för mig det senaste året. Sedan fick jag den galna idén att räkna
efter hur många bilder jag egentligen tagit av Obama och de andra. Det visade
sig alltså att det var hela 73 012 stycken bilder sedan sommaren 2007.

Nedan kan ni läsa texten som var publicerad i går (fast
då på norska såklart) samt se en faksimil av hur det såg ut i VG7 som bilagan
kallas:

—–

Från sommaren 2007 fram till presidentvalet
den 4 november i år har jag bevakat den amerikanska valrörelsen för VG. Det har
varit många mil i flygplan och hyrbilar. Tidiga morgnar och sena kvällar.
Snabbmatsluncher och deadlinestress. Totalt har jag tagit     73 012 bilder av Obama,
Hillary, Edwards, Rudy, McCain, Romney, Huckabee och deras supportrar. Av alla
dessa bilder är den här min favorit och den jag tycker beskriver presidentvalet
bäst.

Jag tog den i Denver onsdagen den 27 augusti.
Demokraterna hade sitt partimöte där i idrottsarenan Pepsi Center. Tidigare på
dagen hade Barack Obama officiellt blivit vald till partiets presidentkandidat.
Vice President-kandidaten Joe Biden var kvällens huvudtalare. Obama skulle tala
dagen efter inför 80 000 åskådare på en amerikansk fotbolls-arena alldeles
intill. Men när Biden hade talat klart kom Obama oväntat in på scenen och sa
några ord till publiken samt till Biden som var lika överraskad som alla andra.

De lämnade scenen och kvällens program var
slut. Folk strömmade ut från arenan men mitt på golvet såg jag Sheryl stå kvar
med tårar i ögon. Hon var mycket rörd och sa till mig:  ”This shows who I am, a human being. I don’t even know if America
understands how far we have come. That we finally can be the America we always
says we are.” Jag fick också tårar i ögonen och insåg att jag aldrig till fullo
kan förstå hur mycket detta val betyder för de svarta i amerika.