Tankar från 39:e gatan

De senaste tio åren har jag drömt om att ha en
fet fåtölj i brunt läder där jag ser mig själv sittandes med en Hemingwayroman
och en Whisky on the rocks på det lilla bordet bredvid. Drömmen har inte
sträckt sig så lång som till sidenmorgonrock och cigarr. Men vem vet, det
kanske kommer det med. På köpet liksom. Lägenheten här i New York tillåter
tyvärr inte sådana extraavanser som feta fåtöljer. Inte smala fåtöljer heller
för den delen. Vissa eftergifter får man trots allt göra om man vill bo här.

De enda fåtöljer som funnits i mitt vuxna liv
var två slimmade snurrfåtöljer i svart skinn och krom från Ikea som inhandlades
till första lägenheten. De var dock mer Martini Bianco och Bret Easton Ellis än
Johnnie W och Papa men de gick perfekt ihop med tvåsittsoffan från
OBS-Interiör. Också den i svart skinn och krom. Vi pratar 80-tal och min
drömlägenhet vid den här tiden var ju trots allt Mickey Rourkes i 9 1/2 vecka.

Konstigt nog fanns dessa fåtöljer kvar i mitt
liv ända fram till att jag flyttade till New York. Det känns mycket märkligt nu
när jag tänker på det. Varför köpte jag inte nya? Det är i och för sig mycket
man gjort som är märkligt men det kan vi ta en annan gång.