Tankar från 39:e gatan

Jag kom hem torsdag eftermiddag från Atlanta
och några timmar senare åkte jag ut till Giants Stadium i New Jersey för att se
en konsert med Bruce Springsteen. Det näst sista evenemanget på arenan
någonsin. Efter Springsteens konsert i kväll ska stället rivas. En ny arena
står redan klar precis bredvid.

Ute på parkeringsplatsen var det tailgate
party. En klassisk amerikansk tradition vid sportevenemang och konserter som
går ut på att man kommer ett antal timmar innan evenemanget börjar och sitter
vid sin bil på campingstolar och grillar samt dricker öl. Några hade hyrt in
limousiner och festade vid bilens bakre ände medan chauffören stod vid fronten och
såg uttråkad ut. Ur bilarnas högtalare strömmade såklart Springsteens musik. Populärast
verkade Born in the USA-albumet vara.

Några upprymda Jersey girls med stora hår gick
framför mig på väg in i arenan. De diskuterade om en av dem inte borde ha
raggat upp den där killen på tåget som också skulle på konserten. ”He with the
beer” sa hon den korta. ”No, he didn’t have a beard” sa den blonda väninnan.
”No, a BEEEEEER” skrattade brunetten.

Stämningen var bra.

Och Bruce med sitt E Street Band var också
bra. De var såklart taggade av att vara på hemmaplan och påstod att hela
världsturnén bara var en uppladdning för detta. De spelade bland annat hela
albumet Born to Run, med låtarna i samma ordning som på skivan. Vilket betydde
att man fick höra ett sällsynt guldkorn som Meeting Across the River. Innan han
spelade första låten på skivan, klassiska Thunder Road, sa han om albumet: "I remember when I wrote it — I was trying
to create this picture of one long summer day… and night." Andra kvällar har de spelat hela Born in the
USA samt Darkness on the Edge of Town.

4th of July, Asbury Park (Sandy) var en annan
lite oväntade favorit. Det var också, i alla fall för mig, något oväntat att
Springsteen bodysurfade på publiken under Hungry Heart.

Human Touch var en av de bästa låtarna. Jag
vet inte om det var menad symbolik när Bruce först stod och sjöng vid samma
mikrofon som hustrun, och tillika bandmedlemmen, Patti Scialfa allvarligt
tittandes i varandras ögon. Vartefter hon förflyttade sig till en annan
mikrofon fortfarandes med låsta blickar. Kändes laddat.

Många Budweiser konsumerades av fansen och små
marijuanamoln passerade då och då som de brukar göra på konserter i USA och
efter nära tre timmar drog de igång den glada klassikern Rosalita följt av
avslutningen Twist and Shout (som jag iof kan klara mig utan. Men det kanske
bara är jag?). Människorna lämnade sen den dödsdömda arenan med stora leenden
som inte ens den flera hundra meter långa busskön kunde ta bort.

"In the end what you don't surrender
Well the world just strips away" 

– Human Touch

—

Varning för halvdåliga iPhone-bilder nedan.