• Hillary_store

    I går var jag i Washington DC tillsammans med VG:s reporter May Linn Gjerding och bevakade mötet mellan Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre och USA:s dito, Hillary Clinton. Deras möte varade dubbelt så långt som beräknat och som syns på bilden ovan så verkade de trivas i varandras sällskap.

    Vilket i och för sig betydde att presskonferensen blev försenad. Men vi är vana att vänta och de amerikanska fotograferna som var runt omkring mig bedrev väntetiden med cyniska kommentarer om politiker, kollegor, sig själva och livet i allmänhet. Så det gick ingen nöd på mig.

  • Harlem

    När snabbköpet i hörnet har tagit in sina blommor på grund av värmen då vet man att det är högsommar i New York. Det är inte många dagar de tar in dem ens på vintern.

    New Yorkers gnäller inte i onödan men när sommaren slår till med full kraft anar man ändå vissa sprickor i den tuffa fasaden. För varje timme av dagen som går så blir ansiktena lite mer plågade och kropparna lite mer ihopsjunkna. Värmen studsar upp från den svarta asfalten. Klänningarna klibbar. Slipsarna släpar. Värmerekord slås och vädermännen hurrar.

    När jag oturligt nog måste ta mig igenom folkhavet på Times Square en av de allra varmaste dagarna är det nära att brista. Jag är en halv sekund från att slita av mig kläderna och springa skrikande därifrån till närmsta obebodda plats norr om polcirkeln. Bort från värmen. Bort från människorna. Men någon verkar ha hunnit före. Mitt på det världsberömda torget står ett par svarta lågskor av bättre modell övergivna. Någon fick nog. Någon gav fan i det där mötet han var på väg till. Kanske drog han inte till Nordpolen men möjligen till Coney Island för att få känna lite sand mellan tårna.

    Till och med flirtandet görs med värmen som ursäkt. En Fedex-förare säger till en sandwichskyllthållerska som precis ska börja sitt pass i en solig korsning; ”tur att du har keps på dig, det kommer att bli en het dag”. Hon svarar lite överrumplat ”yes” följt av ett generat fnitter och går sen vidare mot sin korsning samtidigt som han hoppar in i sin skåpbil. Hon ångrar att hon inte sa något mer. Han ångrar att han inte sa något smartare.

    Uppe i Harlem sprutar brandposterna vatten över de som vill. Termometern visar 40 grader och de flesta vill. Folk bär på nyinköpta fläktar och luftkonditioneringar. Vinterns snöstormar känns så avlägsna att man knappt minns dem längre. En vältränad kille i bar överkropp står i tunnelbanevagnen. Alldeles framför honom sitter en ung tjej som lägger all sin energi på att ignorera den bara överkroppen. Han går av vid 125:e gatan. Stationen är het som en stenkolsugn. Hon fortsätter mot Bronx. Ingen av dem ångrar sin tystnad.

    På Femte Avenyn står en grupp tjejer och killar utklädda till hippies. De gör sig redo för att gå ut på New Yorks gator och göra reklam för Miami som resmål. Yea, right. Som om vi vill resa dit det är ännu varmare. Kopplingen mellan Miami och hippies är oklar och när en av dem med plågad röst säger ”It’s so hot here” faller i mina ögon på något sätt hela konceptet.

    I Bryant Park ser jag så många frappuccinos att jag tappar räkningen efter fyrtiosju. Eller om det var femtiotre. En kvinna har en solhatt stor som ett golfparaply. Då och då stöter man på någon Don Draper-typ eller Carrie Bradshaw-tjej som i perfekt klädsel inte med en min avslöjar att värmen bekommer dem. De svettas inte ens. Mycket märkligt. Vi andra kämpar på. Som kvinnan jag ser på 44:e gatan. Hon har tryckt ner en ice tea från Dunkin’ Donuts i urringningen. Sugröret i perfekt höjd så att hon kan sörpla i sig lite kallt te efter behag. Man gör vad man måste för att överleva.

    Svalare väder resten av veckan dock. Ska bara bli runt 28 grader. Det klarar nog blommorna och kanske till och med folket från Miami.   

  • Hankcupcake01

    Hankcupcake02

    I går när jag gick över Union Square råkade jag hamna mitt i en gratiskonsert med ett band från Brooklyn som heter Hank & Cupcakes. De var bara två personer. En bassist och en trummis. Trumsetet var längst fram på scenen och trummisen spelade ståendes samtidigt som hon sjöng. Det lät bra. Det var sen eftermiddag med mjukt fint ljus och en skön kombinerad känsla av ”efter jobbet" och sommar.

    På sommaren är det väldigt många arrangemang i New Yorks parker. Teater, film, musik, dans m.m. Det mesta är gratis. Här är en bra sammanställning av länkar till de olika arrangörerna och platserna i fall du råkar befinna dig i New York.

  • Gay_marriage10

    Äntligen har alla New York-bor samma rättigheter.

    I går var första dagen som par av samma kön fick gifta sig i New York. Det efter att guvernör Andrew Cuomo drev igenom en lagändring för en månad sedan.

    Jag var utanför rådhuset och fotograferade för VG. Det var en uppsluppen stämning. Utanför ena sidan av byggnaden var en lång kö av par som väntade på att gifta sig. På andra sidan kom de nygifta ut och möttes av stort jubel från de som kommit dit för att visa sitt stöd för den nya lagen. 659 par gifte sig i går. Två män vi pratade med (första bilden nedan) hade varit ett par i över 30 år och nu var deras förhållande äntligen officiellt. Deras glädje var stor.

    En fin dag.

    Gay_marriage01b Gay_marriage06 Gay_marriage03 Gay_marriage12

    Gay_marriage02  Gay_marriage05

  • Aviser

    Jag vill skriva något om terrorattacken i Norge.

    Men vet inte vad.

    Det är svårt.

    Jag var vid Columbine dagen efter massakern och såg de gråtande skolkamraterna komma. Jag var vid Virginia Tech och jag var i New York den 11 september, 2001. 
    Jag såg rosorna på Sveavägen.

    Orsakerna till våldet har varit olika. 
    Hat. 
    Sinnesjukdom. 
    Religiös fanatism. 
    Politisk agenda.
    Eller kanske en blandning av allt.

    Jag var inte i Oslo. 
    Men ändå är jag där.

    Sitter framför datorn här i New York och följer tragedin. 
    Där ser jag det ofattbara och känner vanmakt och hopplöshet. 
    Så långt ifrån men ändå så nära.

    Har så många kollegor i Norge. 
    Så många vänner.

    Och för bara tre veckor sedan var jag där och gick från Youngstorget till VG efter en trevlig lunch med en vän. Det var ganska folktomt. Jag passerade regeringsbyggnaden och tänkte hur alldaglig den såg ut. Hur oskyddad och fridfull den var. Precis där bomben sedan exploderade.

    Det som hände på ön går inte att förstå. 
    Alla dessa unga människor kallblodigt avrättade.

    Av en religiös extremist. 
    Av en terrorist.

    Det är så meningslöst.

    Var kommer detta hat ifrån? 
    Denna självutnämnda rätt att ta liv. 
    Man vill tro mental sjukdom.
    Skulle bli mer förståligt. 
    Men all denna planering som föregick gör det hela så mycket mer oförståeligt.

    Jag tänker på alla som har mist en älskad familjemedlem.

    Jag tänker på alla begravningar som kommer.

    Jag tänker på den förlamande sorgen de måste känna.

    Jag tänker på ett land i chock.

    I sorg.

    Jag tänker på er…

  • Varmt01

    Är tillbaka i New York nu.

    Stockholm var så fint som bara Stockholm kan vara på sommaren. Alla vackra människor på gator och torg. Flickorna i sina sommarkläder. Som Bruce sjunger.

    Ingen nämnd å ingen glömd men va fan. Några få av alla saker som spelade roll:

    Fyramålsskytten Bangura en underbar kväll på Råsunda. Dry Martinis på Godthem. Amerikanska släktingar på Sverigebesök. Mosebacke, trots ny idiotiskt tidig stängningstid för uteserveringen. Pannbiff och snaps på balkongen i Farsta. Vinet och de ljusa nätterna och den där dörren som äntligen stängdes. Farsta Centrum, Stureplan, Hässelby, Djurgården, Näckrosen och uteserveringarna på Medborgarplatsen. Vännerna i Dubplate Connection drog folk in i mörkret trots varmaste kvällen. Torggrillen, Gröna linjen, PA & Co och i sista stund blev det ändå ett besök på Sturehof.

    Värmen, värmen, värmen…

    Såg Johan Johansson med Branschen med mina bröder på Kulturhustes tak. Det var en fin kväll. En fantastisk helg med vännerna i Norge. Såpbubbel-maskinen. Doppet i insjön i Hofors. Fotografiska. Grillningen i Hässelby. Det där vackra bröllopet i Storkyrkan och pubrundan sen via Gamla Stan, Söders Hjärta, Rival och sen tusen barer på Söder. Kompisar från förr. Bag-in-Box. Alla fina syskonbarn. Middagen i Corneliusrummet. Lunchen på Norrmälarstrand. Och alla andra fikor, lunchar, middagar och barhäng.

    Vännerna, vännerna, vännerna…

    Tack för att ni finns.

    ..och alla jag tyvärr inte hann träffa och allt det där jag inte hann med men som säkert hade varit alldeles alldeles underbart.

    Det kändes sen bra att jag blev uppgraderad på flyget hem så att den här stressiga, galna, fantastiska semestern fick ett värdigt slut med en klassisk Bloody Mary, några glas välkyld Riesling till filmen Crazy Heart i skön flatbed-stol.

    Nu ett nytt läsår och nystart på bloggen. Häng med!

    Varmt02

  • Suburb

    Du kanske tar båten ut i skärgården på sommaren eller bilen till landet. Tåget till kusten eller flyget till världen. Kanske stannar du i stan och njuter Fredhällsbadets klippor eller Djurgårdens ängar.

    Själv sitter jag i ett stekhett förortscentrum och trivs. På fontänens kant mittemot Centrum Grillen i den gassande solen. Duvorna haltar på kullerstenarna. Förbi kladdiga glasspinnar och oss som inte kom längre. Jag tar en tugga till av min 150-grammare. Allt på men med rostad lök istället för rå. Sedan ett par klunkar Pucko och jag tittar på de som går förbi med sina shoppingpåsar. Frukt- och blomsterförsäljarna snett bakom mig. En tjej sitter på den andra fontänen och textar. Stämningen är sommarloj.

    Förorten som både är bespottad och hyllad. ABC-staden. Arbete, Bostad och Centrum i Stockholms ytterområden. Amerikanerna och japanerna kom på studiebesök till Vällingby och Farsta på den tiden framtiden redan var här.

    De två förortscentrumen är en del av mig. Av min uppväxt. I varsin ände av linje 18. Det tog en timme ungefär. Som barn köpte jag julklappar på 5:an & 10:an och fotbollsskor på Sigge Sport. Vi såg husmodersfilmer på Fontänen på eftermiddagarna med mamma. Farmor jobbade på NK i Farsta. Grillkorv och pommes på Tempos restaurant en trappa upp. Doften av kaffebönor inne på Martin Olsson med mormor och morfar. Skivhörnan i Vällingby som drevs av han som också jobbade på fritidsgården. Ungdomens kvällar som ofta startade på tunnelbaneperrongen. Med tonåren kom känslan att vilja komma iväg någon annanstans.

    Men nu är jag tillbaka och jag slänger den tomma flaskan och hamburgerpappret i en grön papperskorg. Sedan går jag till skivaffären och köper några skivor från förr. Patti Smith, Neil Young och Johnny Cash. 99 kronor styck men ”ta tre och betala för två”.

    Jag trivs i förorten.

  • Midsommar02

    Jag är i Sverige på semester.

    Det blev en lugn midsommarafton i Farsta. Sillunch med mormor och morfar. Sedan ner till midsommarstången och firandet vid Farsta Gård som ligger vackert vid sjön Magelungen. Väldigt lantligt för att vara i förorten. Å andra sidan är det ju bara ett halvt sekel sedan detta var landsbygd.

    Midsommar05 Midsommar01 Midsommar03 Midsommar04

  • Big_man

    Clarence Clemons är död. Den legendariske saxofonisten i Bruce Springsteens E Street Band dog i Florida i lördags efter att ha fått en stroke tidigare i veckan. Han var mer än bara en saxofonist. Han var den Springsteen lutade sig mot, inte bara bokstavligt som på omslaget till Born to Run. Clemons var den som alltid fick mest applåder när bandet presenterades och han VAR i mångt och mycket The E Street Band.

    Vissa saker slår ner som en blixt i ens liv. Förändrar tanken om vad som är möjligt. Vidgar vyerna och skänker lindring i natten.

    Det kan vara en bild, en bok, en film, en stad, en kvinna…

    …eller ett saxofonsolo.

    Min första kontakt med Bruce Springsteen och The E Street Band var den där bootlegen från 81-turnén jag lånade från en kompis och spelade in på ett C-90 band när jag var i 15-års åldern. Ett band som spelades ofta sen mellan punkskivorna.

    Gick det att göra musik så här?

    Så mycket passion. Så mycket energi. Herregud!

    Och när man tror att tåget ska spåra ur, att högtalarna ska sprängas, att bandet ska falla ihop av utmattning då kommer den där saxofonen och höjer allt ännu ett steg. Vackrare än en kvinnas leende i Gamla stans smalaste gränd, underbarare än en sommarnatt utan slut och mer levande än livet självt. Han tar dig genom storstadsdjungeln via Tionde avenyn och vidare ut till den fortfarande varma sanden under en boardwalk i den ljumma kvällen vid Jersey Shores för att sen slunga dig ut i universums oändliga mysterium där du svävande tittar ner på den blå lilla kula vi alla bor på och du tänker att livet det är trots allt värt att levas.

    Innan jag hörde vad han kunde göra med detta instrument var en saxofon något jag bara hade sett på skivomslagen till Ingmar Nordströms Saxparty på Domus skivavdelning i Vällingby Centrum. Clemons saxofon levde i en annan dimension. En annan galax. Han fick mig att förstå att det finns en mening med livet för något så vackert kan omöjligt ha skapats ut ur meningslöshet.

    Sista gången jag såg honom live var på Madison Square Garden i november 2009. Då spelade de hela dubbelalbumet The River och det var en helt fantastisk konsert. Liksom när jag såg dem på fotobollsarenan ute i New Jersey en månad tidigare. Då spelade de hela Born to Run-albumet. En minst lika bra konsert. Clemons hade väldigt svårt att röra på sig och satt för det mesta på en barstol och spelade men hans saxofon lät bättre än någonsin. Så här skrev jag här på bloggen efter konserten på Madison Square Garden:

    ”Nästan allt var väldigt väldigt bra men låten Drive all night var overkligt bra. En text och ett framförande som kan bringa tårar till den mest cyniske, som mig till exempel, och ett saxofonsolo från The Big Man som skar genom luften som om det vore svaret på allt.”

    Rest in peace Big Man!

    ..eller vid närmare eftertanke gör inte det utan kör på med din sax där ute i stora evigheten!

    Bilden tog jag i Göteborg i juni 1985. En annan ganska hyfsad konsert.

  • Pic08b

    …och ett paraply.

    Jag tog tunnelbanan ut till Cobble Hill i Brooklyn i går kväll.

    Det hade varit 38 grader varmt på dagen men efter ett par dagar med klassisk New York-hetta bjöd den tidiga kvällen på ett spektakulärt åskväder med tillhörande ösregn. Magiskt. Som alltid. Jag tog med mitt röda golfparaply som jag köpte i Portland, Oregon 1997 där jag och Expressens USA-korrespondent Mats Larsson var för att bevaka Annika Sörenstam som spelade golf i US Open. Det regnade och jag köpte alltså detta paraply för att skydda mig och kamerorna. Är inte mycket för golf egentligen men bra paraplyer kan de onekligen göra.

    Paraplyer kommer ju och går. Inte minst de totalt odugliga versionerna man köper i panik på New Yorks gator när en oväntad störtskur kommer. Oväntad för alla utom paraplyförsäljarna som dyker upp snabbare än man hinner tänka ”varför tog jag inte med mig mitt röda golfparaply?” Detta röda golfparaply från Oregon som alltså har hängt med i alla år. För det mesta har det tålmodigt stått i min garderob. Men då och då har det fått följa med ut. Men bara när det regnat ordentligt. Som i går kväll när jag skulle äta avskedsmiddag med VG:s korrespondent Anders Giæver (bilden ovan) som flyttar hem i slutet av juni efter tre år i New York (jag tar semester från måndag så därför middagen nu). Anders bor i just Cobble Hill med sin fru Ales och deras barn. Ett väldigt trevligt område. Dessa tre år gick fort. Känns som det var i går jag skrev den här texten när Anders tog över från Kim Riseth.

    Giæver kastades ju direkt in i presidentvalet och en av de första resorna vi gjorde var till demokraternas partikonvent i Denver. Efter det har vi hunnit med att bevaka jordbävning, orkan, vulkanutbrott, seriemördare, sexskandaler,  pistolmassaker, och kidnappning. För att bara nämna några av sakerna vi upplevt tillsammans. Vårt sista jobb ihop, för den här gången, gjorde vi i Kansas förra helgen. Det kommer att publiceras i VGHelg lördagen den 25 juni. Ett intressant reportage. Skriver mer om det här när det har stått på trykk. Som vi säger i Norge.

    Jag och Anders åt en bra middag på en liten Italiensk restaurant på Smith Street i går kväll. Vi pratade jobbminnen från de tre åren vi jobbat ihop. Avskedspresent blev min fotobok Uppdrag: USA men man vet att den inte är helt aktuell då det i en av mina bildtexter står att politikern John Edwards är en framtidsman. Tiden går. Sedan eftersläckning på en bar längre upp på samma gata dit Ales slöt upp. Det var trevligt. Det var först när vi skulle skiljas åt ute på gatan som jag kom på att jag saknade något.

    Mitt paraply har alltså sett korrespondenterna komma och gå. Men nu är det slut på det. Jag hade glömt det på restaurangen som nu var stängd. Hade det bara fortfarande regnat så hade jag ju kommit ihåg det. Visst skulle jag kunna ringa dit i dag men jag drar till Stockholm på måndag för semester och har som alltid ett fullspäckat schema dagarna innan avresa. Så två timmar för att hämta ett paraply, om än med ett visst affektionsvärde, i Brooklyn känns inte överkomligt. Och visst skulle Anders kunna hämta det men vi ses inte mer innan han flyttar tillbaka till Oslo och det känns väl kanske som ett lite väl stort projekt för ett paraply att be honom ta med det och sedan för mig att resa dit för att hämta det. Dessutom är jag själv förvånad att jag har lyckas med att inte glömma det under så många år. Kanske är det någon mening med att det nu är borta? Eller kanske inte. Bra var det i vilket fall som helst. Mycket robust.

    15 juli börjar Eirik Mosveen som USA-korrespondent för VG. Till dess ska jag ha hittat ett nytt paraply. En ny era börjar. Onekligen.

    Och Anders, vi ses igen…kanske över en Bora Bora Horror i The Tonga Room.

    Bilderna är tagna under ett valmöte i Chester, Pennsylvania en vecka innan presidentvalet 2008. Det var kallt och ösregnade. Min ena kamera slutade att fungera. John McCain ställde in ett valmöte samma dag i Pennsylvania på grund av regnet. Som hade han redan gett upp. Och kanske var det så.

    Obama_chester01b