Det fanns en restaurang i New York som hette Elaine’s. Den låg på Andra avenyn vid 88:e gatan på Manhattans Upper East Side. Restaurangen öppnades i April 1963 av Elaine Kaufman och den stängdes för gott strax efter klockan fem på morgonen i fredags. Ett halvår efter att Elaine dog. Stället blev med åren en institution där författare, regissörer, skådespelare, journalister och annat löst folk skapade sig ett andra hem.
Till skillnad från vännen Per Bjurman (bilden ovan) så var jag egentligen aldrig stammis på Elaine’s. Hamnade där då och då. Mer ofta sedan jag blev en fri man på stan för ett par år sedan. Men de hade för det mesta öppet så länge folk ville dricka. Inte sällan till närmare fyra på morgonen och eftersom jag inte har självdisciplin nog att gå hem tidigare så valde jag mina tillfällen noggrant. Dagen efter blev ofta tung och ända sedan jag i slutet av 90-talet såg Elaine slänga ut två turister från Iowa var det alltid med lite skräckblandad förtjusning jag klev in genom glasdörren på Andra avenyn. De hade klagat på servicen och ville prata med chefen. Jag äger stället svarade Elaine och pekade mot dörren.
Men stammisarna vittnar om att även om Elaine var lite ruff i kanterna så var hon en människokännare med ett stort hjärta. Hon var där nästan varje kväll och de gånger jag pratade med henne så var hon alltid trevlig och jag minns hur stolt hon var när hon visade mig sin New York Yankees World Championship ring som hon fått av Yankees ägare George Steinbrenner, en personlig vän till henne.
Många kända ansikten har i perioder haft Elaine’s som sitt andra hem. Det sägs att Jackie Kennedy bröt sin sorgeperiod efter mordet på maken med ett besök till Elaine’s. Woody Allen var stammis i väldigt många år och skådespelerskan Liv Ullmann berättade för mig om när hon hade parat ihop Ingmar Bergman och Woody för en middag där. De sa knappt ett ord till varandra på hela kvällen och Ullmann kände efteråt att det hade varit en katastrof. Dagen efter ringde de båda legendariska filmregissörerna var och en för sig till henne och sa att de hade haft en fantastisk kväll och att den andre regissören hade varit så trevlig.
På senare år har bland annat skådespelarna Chris Noth och Dominic Chianese, kanske mest kända som Mr. Big i Sex and the City och Uncle Junior i Sopranos, tillhört stammisarna. Men jag tycker egentligen det är fel att kalla det ett kändisställe. Det var snarare en bar där ”everone knows your name”. En bar som samlade många intressanta personligheter. Det flesta inte kända men karaktärer icke desto mindre och en av Elaines tallanger var att föra människor samman som hon visste skulle gilla varandras sällskap. Folk bytte bord hela tiden under kvällens gång och genom Per lärde jag känna en del av dessa stammisar. Man hade aldrig en tråkig kväll på Elaine’s.
Beskedet om att restaurangen skulle stängas kom onsdagen den 18 maj. Diane, som var Elaines högra hand och som hade ärvt restaurangen och fastigheten den låg i, sa att det inte gick ihop ekonomiskt längre.
Jag mötte upp med Per på Elaine’s samma kväll som beskedet kom. Stället var packat. Stammisarna var upprörda. Ännu mer upprörda blev de när Diane helt plötsligt stängde redan vid tvåtiden. Det muttrades i leden men få sa något direkt till henne. Förutom en känd skådespelare som tog till ”the C-word” och Per som sa en hel del väl valda ord. Bland annat om att personalen inte gillade henne. ”You are not welcome here any more” var hennes svar. Men det var inte bara för att hon stängde tidigt som bidrog till den laddade atmosfären utan även för att hon tydligen har fått flera olika erbjudande från folk som vill ta över restaurangen men att hon inte var intresserad av det utan bara ville sälja fastigheten och flytta till Florida.
Stämningen var minst sagt tryckt på den irländska pub på andra sidan gatan alla hamnade på sen. Skulle Per missa sista kvällen på Elaine’s? Det spekulerades till och med om att Diane kanske skulle stänga för gott tidigare än planerat och att vi kanske precis hade upplevt den sista kvällen.
Så blev det inte och jag hamnade där igen några dagar senare. Per var i Florida på hockey så jag var själv men hittade såklart Ash, Kari. Gretchen, Dorinda, Ken, Kimberley och alla de andra i baren. Detta gäng som nu hade bestämt sig på att festa på Elaine’s varenda kväll tills de stängde (Kari hade till och med ändrat en flygbiljett för att kunna vara med sista kvällen, då hon drog direkt till flygplatsen efter att Elaine's stängt och var säker väldigt trött på bröllopet hon var gäst på samma kväll). Det var bättre stämning den här kvällen. Diane hade gått hem tidigt och framåt tretiden stod vi och dansade i baren.
Så kom då torsdagen den 26 maj. End of the road för ett stycke New York-historia. Kön utanför ringlade sig lång med uppklädda människor redan tidigt på kvällen. Stället var packat och bara de med bordsbeställningar kom in. Pers gode vän och stammisen Ash hade bedrivit lobbyarbete för att se om Per var välkommen sista kvällen. Vissa positiva signaler hade kommit men i sista stund kom det motsatta.
Jag hittar Bjurman på den irländska puben mittemot med en whisky framför sig på bardisken. Han samlar mod för den plan som iscensatts. Folk som redan är inne ska försöka smuggla in honom köksvägen. SMS:et kommer och vi går över gatan. Servitören Ricky kommer samtidigt springande ut ur köksingången. Per går snabbt in. Sedan vinkar Ricky in halva kön innan han försvinner upp för Andra avenyn. Kön blir snabbt utkastad men jag lyckas ta mig in via köket. Glädje! Får ganska snabbt förklaringen till Rickys agerande. Han hade precis innan han släppte in oss ställt sig upp på bardisken och hållit ett tal som var mycket kritiskt mot Diane och som slutade med att han sa upp sig (inte konstigt att personalen inte gillar henne, de fick reda på att restaurangen skulle stänga genom att läsa om det i tidningen) och sen rusade han ut genom köket. Lite senare på natten, när Diane tillfälligt lämnar restaurangen, kommer Ricky tillbaka. Han har suttit på baren bredvid och svept ett antal Coronas. Han blir nu hälsad som en hjälte av alla Elaine’s stammisar. Det är applåder, kramar och bildtagning.
Per blir också hyllad som en hjälte. Av personalen. De kommer fram en efter en och säger saker som ”Thank you for standing up for us” och tidigare på dagen hade han fått ett mail från dem där de tackade för allt och för att han alltid hade ”taken good care of us”. Diane sneglar surt på Per men låter det vara. Är nog svårt för henne att hitta någon den här kvällen som vill kasta ut honom.
Förra guvernören Patterson, skådisen Alec Baldwin, och författaren Guy Talese är några av de kända ansiktena som kom till Elaine’s denna sista kväll. Och som fotograf så var det ju kul att få hälsa på den legendariska sportfotografen Neil Leifer. Det är också fint att få uppleva restaurangen med så mycket gäster. Till och med det andra rummet som alltid brukade vara tomt var nu helt fullt. Ger en smak av hur det kanske var en gång i tiden.
Grannbordet firar födelsedag och bjuder oss på tårta, vi lyckas beställa en varsin sista Dry Martini trots att baren är stängd och en kvinna visar lite oväntat ena bröstet när jag fotograferar henne. En perfekt kväll med andra ord.
Natten går. Folk tar farväl och bilder. Managern tar av sig skjortan.
Framåt kvart över fem är det dags att stänga. Folk går motvilligt ut genom dörren för en sista gång. Ut i den varma försommarnatten i städernas stad medvetna om att det är slutet av en epok.
När jag som en av de sista går ut ser jag att Bjurman fortfarande sitter vid ett bord med sin Heineken. Som han gjort så många gånger förut. Han blir den sista att sitta vid ett bord på Elaine’s och nu vill han inte att det ska ta slut. Men det gör det. Han kommer ut några minuter senare och vi delar en taxi ner till midtown. Vi pratar om att försöka hitta ett nytt ställe att ersätta Elaine’s med. Det går såklart inte men kanske kan alla stammisar på Elaine's tillsammans skapa något nytt. En ny gemenskap med bra atmosfär där alla vet ditt namn och som folk kommer att gråta över när det stängs om femtio år.
Frågan är bara var?
—
Se ett inslag om Elaine's på de lokala TV-nyheterna här.
Se bilderna som album istället.
Tankar från 39:e gatan 