• Hagerstown

    Jag är på en liten jobbturné. Just nu i Hagerstown, Maryland. Här finns allt man behöver.

  • Mexican_suitcase

    Går tillbaka till ICP och ser fotoutställningen The Mexican Suitcase för en andra gång innan de plockar ner den efter helgen.

    Den legendariske krigsfotografen Robert Capas negativ från det spanska inbördeskriget försvann 1939. Tyskarna marscherade mot Paris och Capas assistent gav negativen till Chilenska konsulatet för att rädda dem. På nittiotalet lokaliserades de i Mexiko men det tog ända till 2007 innan Capas bror Cornell lyckades få dem till New York. Och nu visas de alltså för första gången.

    En fascinerande utställning. Speciellt då man får se kontaktkartorna. Se hur han tänkte. Hur han närmade sig motivet. Förvånansvärt få exponeringar av varje motiv.

    Bilder av fotograferna Gerda Taro och David ”Chim” Seymour visas också. Även deras negativ var i ”resväskan” (som egentligen inte var en resväska utan två papplådor). Taro och Capa var ett par och vissa uppdrag gjorde de tillsammans. Man kan jämföra deras olika kontaktkartor från samma tillfälle. Taro dyker upp i utkanten på någon av Capas bilder. Capa dyker upp i bakgrunden på några av Taros bilder. Också intressant att se hur de närmar sig samma motiv på olika sätt.

    Det finns många starka krigsbilder men det är en annan bild som jag inte kan sluta att titta på. Gerda Taro som ligger på en säng och sover. På sidan. Täcket vid fötterna. I en pyjamas. Intimt. Försvarslöst. Ett vackert lugn. Bilden är tagen 1935. Två år senare dog hon i Spanien. Överkörd av en stridsvagn. 26 år.

    Bara två bilder finns av Taro och Capa tillsammans. Tagna 1936 på Café du Dome på Montparnasse. Capa i slips och jacka. Taro med basker. De ser lyckliga ut.

    Är det inte där man vill vara egentligen? I Paris på 30-talet. På en uteservering med en Leica på axeln och några glas vin på bordet. En tvillingsjäl vid sin sida och äventyret runt hörnet.

  • Rockaway02

    Jag är ute i Rockaway Beach och jobbar. En av de närmaste stränderna från Manhattan. En halvtimme med bil men jag och reportern bor ändå sedan tre dagar på det enda pensionat som finns här. Inte riktigt säsong ännu. Säsong har det i och för sig nog inte varit här på 40 år eller så. Då blomstrade det av turism. Nu känns det mest som en av Springsteens mörkare låtar. Så jag trivs såklart.

    Rockaway03 Rockaway01 Rockaway04

  • IMG_8635

    I dag fyller Empire State Building 80 år.

    Har känt dig väl sedan du var 66 år.

    Då blev vi grannar.

    Du står där utanför mitt fönster.

    Stolt och rak.

    Vacker och lojal.

    I regn och solsken.

    Snöstormar och åskväder.

    Genom sorger och bekymmer.

    En blick på dig och humöret höjs.

    Du har klass och stil.

    Är tidlös och samtidigt en länk till det gamla New York.

    Tillvaron får perspektiv.

    Olika färger på belysningen nuförtiden.

    Från kväll till kväll.

    Men jag gillar det klassiskt vita.

    Eller kanske ännu bättre inget ljus alls.

    Händer ibland.

    Så som det brukade vara förr i tiden.

    Du står där mörk och mäktig.

    Som ett mörklagt kryssningsfartyg på ett spegelblankt natthav.

    Du ser oss nere på avenyer och gator.

    Där vi stressar runt med våra måsten.

    Som vi tror är så viktiga.

    Du ler överseende.

    Har sett allt förr.

    Nu är du högst i stan igen.

    Hade dom tagit dig med hade jag flyttat.

    Men du står stadigt där på 34:e gatan.

    Länge än hoppas jag.

    Jag ska höja ett glas för dig ikväll.

    Grattis på 80-årsdagen gamle vän!

  • IMG_6934

    IMG_6917

    I dag har det varit lite rörigt vid 39:e gatan. TV-inspelning med allt av vad det innebär av husbilar för skådespelarna och långtradare fulla med utrustning som invaderar kvarteret. Det är TV-serien White Collar som spelar in några scener.

    Och på Lexington Avenue har man satt upp kravallstaket. Poliser i varje gathörn. President Obama är i stan och man förbereder gatorna för hans kortege.

    New York-borna på väg hem från jobbet visar inte helt oväntat noll intresse för dessa händelser.

  • Varmt

    Det blev inte mycket av vår i år heller i New York. Med undantag av några få enstaka dagar så har det varit kallt och jävligt fram till idag. Men då kom sommaren med full kraft och bjöd på 29 varma grader och sol. Från tjockjacka till t-shirt på en dag. Vädermannen, exalterad som alltid, meddelar att temperaturen kommer att gå ner till 24 imorgon och sedan hålla sig runt 20-grader för resten av veckan. Efter det proklamerade han utan tvekan att ”sommaren är här” på en uteservering i Midtown. Kanske lite övermodig av Champagnen men det måste ändå tas på allvar.

    Själv var jag på Union Square och såg följande tydliga tecken på att sommaren är här: En tjej skriker ursinnigt till sin kille ”were you flirting with that fucking bitch?”, polisen griper en knarklangare i kortärmat och en kille försöker få tjejer att sitta på honom för stödja kampen för fred i världen. Logiken i resonemanget var något oklar. Som så mycket annat i den här staden. Men liksom Vädermannen så konstaterar jag att en sak står klar, sommaren är här!

  • Bad04

    Bad03

    Vaknade med rockkonsertpip i öronen i morse. Det var längesedan.

    Jag var och såg Big Audio Dynamite (BAD) på Roseland Ballroom igår. Återföreningturné. Mick Jones startade BAD efter att han fått sparken från The Clash i början av åttiotalet. Jag var ju visserligen mer av en Joe Strummer-man (som liksom Jones var sångare, gitarrist och låtskrivare i The Clash men som dog alltför tidigt, 2002) men med BAD så var det trots allt Jones som tog arvet vidare in i framtiden med avstamp i The Clash’s trippelalbum Sandinista. Punk, hip hop, rock’n’roll, rap och reggae i en fantastisk blandning.

    Nu har de alltså återförenats ca. 20 år senare. Men det känns inte som en trött nostalgiturné. Kanske för att de var före sin tid. De får bra recensioner från tidigare konserter under turnén ser jag. Flera skribenter menar att BAD är ett underskattat band som bröt ny mark och att deras inflytande fortfarande märks bland nya band. De havererade inte in i åttiotalets syntträsk trots att de använde syntar minst lika mycket, om inte mer, som de flesta andra då. De gjorde det smartare.

    Jag tar taxi från 39:e gatan till Roseland på 52:a. Passerar Broadway i regn. Det glittrar. Genom dropparna på bilrutans utsida ser jag barer och platser som bär på dåliga och bra minnen för mig. Minnen som inte vill försvinna.

    Går själv på konserten. Varför inte? Ganska skönt.

    I entrén blir det tjafs i säkerhetskontrollen. Min kamera är för stor att ta med in om jag inte har fotopass. Jag ljuger att jag har det. Vakten tar mig till luckan där man ska hämta det och försvinner sen. Kort kö. Kan möjligen snacka till mig ett pass men om det inte går måste jag lämna ifrån mig kameran. Korta kön tar tid. Struntar i det och glider diskret in i konserthallen med min kamera. Ingen märker något. Firar med en Vodka Tonic i baren.

    Jag tänker på när vi var och såg dem i Göteborg på Eriksbergsvarvet 1987. De var förband till U2s förband, The Pretenders. Men vi var där för BAD och trängde oss nästan ända fram till scenen trots att vi kom sent. Där stod vi sen i regnet och efteråt blev jag arg på ett kravallstaket som jag började sparka på av någon anledning. Blev nästan arresterad. En av få saker jag minns från den resan. Vilka var vi som var där? Min bror Johnny såklart. Men sen? Niclas och Karin? Jugge? Matte? Gunilla, Sofia, Madde? Sov vi i trappuppgångarna som vanligt i Göteborg? Eller var det nattåget hem? Jag minns inte längre mycket mer än att vi var unga och obekymrade.

    Jag står längst fram till höger om scenen på Roseland. Ser bandet stå i en hörna och vänta på att inta scenen (hade varit en bra bild om jag varit närmare och ångrar att jag inte tjatade till mig ett fotopass). De lösgör sig efter några minuter en och en och springer väldigt snabbt uppför rampen till scenen med några meters mellanrum. Ser bra ut. Gillar när man tänker på detaljer sådär. Hänger nog kvar från Clash-tiden.

    Mick Jones smal i mörk kostym. Vit skjorta. Och vit näsduk i bröstfickan. Solglasögon modell stora pilot. Han har åldrats med värdighet. Väldigt tunnhårig och väldigt cool. Don Letts och Leo Williams med rastaflätor ner till vaderna.

    De öppnar med Medicine Show. Gåshud.

    Sen är den ena låten tyngre än den andra. Otroligt tight. Enda missen är i slutet med E=MC2 då de är tvungna att avbryta efter 30 sekunder och börja om. Var något strul med tekniken. Men i det lilla avbrott som uppstår så börjar Mick självironiskt sjunga ”..if you can make it here, you can make it anywhere…” från New York, New York följt av en blytung version av E=MC2 så är den fadäsen bortglömd.

    ”He’s up here with us tonight” säger Jones när de spelar Sightsee M.C. och menar såklart framlidne Joe Strummer som var med och skrev den låten. Jag tänker på när jag såg Strummer med sitt band the Mescaleros i samma lokal hösten 1999. Han spelade en massa Clash-låtar blandat med nyare låtar. Mick Jones spelar inga. Båda valen känns logiska. Men att se Strummer avsluta med Straight to hell, I fought the law, Bankrobber och White Riot var magiskt. Han hade inte åldrats alls.

    Mick Jones ofta med ett leende den här kvällen. Verkar ha kul. Skönt avslappnat mellansnack. Tung brittisk accent. Ironi.

    Två inropningar. Jones tar fram sin gamla Les Paul till extranummerna. Sista låten blir Rush som var en hit för dem i USA när den kom.

    Lokalen tänds upp. Folk lämnar med stora leenden och trots att jag inte köpt en konsert t-shirt på 20 år och egentligen inte tänkt göra det någonsin mer så kan jag inte låta bli att köpa en. Kommer kanske aldrig ha den på mig men det spelar ingen roll just där och då.

    Är lite hungrig och hamnar på McDonald på Times Square av alla ställen. Det har slutat att regna så sätter mig vid ett av de röda små runda borden som numera finns på Times Square. Klockan närmar sig midnatt men det är fullt av fotograferande turister. Par. De ser glada ut. Obekymrade. Och jag sitter där, för första gången, mitt på Times Square och äter en hamburgare. Kunde ha varit en textrad i en Strummer/Jones-låt.

    Tar en taxi hem. Ser slutet av Letterman och går och lägger mig med pip i öronen och om inte obekymrad så i alla fall med ett leende.

    Rocktidningen Rolling Stone har i dagarna utsett London Calling av The Clash till åttiotalets bästa skiva. Stort!

    Bad01 Bad07 Bad02 Bad05

    Bad06 Bad08

  • Borders01

    Borders02

    I dag stänger bokaffären Borders sin butik på Andra avenyn för gott.

    Bokjätten Borders brottas med ekonomiska problem och stänger nu över 200 av sina stora bokaffärer runt om i USA. Inklusive den jag brukade gå till på Andra avenyn i området som kallas Kips Bay. Det känns sorgligt. Men å andra sidan så köper jag ju nuförtiden oftare böcker billigare via amazon.com så jag är väl en del av problemet för dem.

    Lite ironiskt är ju att när dessa stora bokaffärer började etablera sig på Manhattan så möttes de av protester. Små bokaffärer kunde inte konkurrera med priserna och var tvungna att slå igen (minns filmen You've Got Mail från 1998). Nu sörjer New York-borna när giganterna stänger. Det var skönt att hänga där. Gott om utrymme. Bra sortiment. Man får bläddra hur mycket man vill i böckerna. Café finns.

    De sista dagarna innan nedläggningen var det 90% rabatt. Men det verkade bara vara böcker från lagrets innersta gömmor som var kvar när jag var där. Känns som jag kan klara mig utan en biografi om Joe Biden eller en genomgång av Bat Boy’s fiktiva liv i Weekly World News spalter. Men hittade i alla fall en bok med Guy Taleses bästa sportkrönikor samlade som jag köpte. Som ett sista minne av Borders i Kips Bay.

    Än så länge finns det ju ändå en del stora bokaffärer kvar här. Men det är väl kanske bara en tidsfråga innan de följer i spåren av de stora skivaffärerna i New York (Tower, Virgin, och HMV är alla borta). De skivaffärer som finns kvar är små och specialiserade. Kanske blir det likadant med bokaffärerna. Då har ju på något sätt Meg Ryans rollfigur i You've Got Mail vunnit till slut. Och nu är Meg ju ihop med musikern John Mellencamp som, på en föreläsning jag var på för ett par veckor sedan, sa att han hatar skivbolag och Internet.

    Så allt hänger samman på något sätt.

    Känns det som.

    Eller?

  • IMG_5780

    Kallt.

    Blåsigt.

    Regnigt.

    Åska.

    Så har vi det i New York i dag.

    Vädermannen är konfunderad.