Jag flög hem från New Hampshire i dag med ett tvåmotorigt propellerplan som rymde ungefär 35 passagerare. Planet var dock bara halvfullt för resan som normalt tar 45 minuter. Piloten sa att det skulle bli turbulens och vi, liksom den enda flygvärdinnan, uppmanades att sitta fastspända hela resan.
Turbulensen var inte så farlig men när vi kommit till New York och flugit ett extra varv över Manhattan och sedan passerat La Guardia-flygplatsen utan att landa tog piloten till orda. Propellerljudet var dock så högt och högtalarsystemet så undermåligt att jag bara hörde två meningar i ett ganska mycket längre meddelande: ”called for an emergency” och ”probably no problem”.
Var det vårat plan han pratade om undrade jag? Eller kanske något annat som stoppade upp landningarna på flygplatsen? Jag tittade runt omkring mig och såg medpassagerare som fokuserade obekymrat på sina datorskärmar. Kändes ju lugnande men kanske hade inte de heller hört vad piloten sa? Vi flög norrut igen. Långt upp i Connecticut. För att göra av med bränsle misstänkte jag samtidigt som jag blev mer övertygad om att det var vårt plan som piloten pratat om. Borde jag fråga flygvärdinnan om vad som pågick? Men jag var märkligt obekymrad och istället funderade jag på vilka låtar jag skulle lyssna på i iPoden. Kändes som ett viktigare val än vanligt. Last songs liksom. Valet föll på de fyra sista låtarna på Lundells album Högtryck. Inte nödvändigtvis för att jag tycker att de är de bästa låtar som någonsin gjorts. De kändes rätt där och då. Musik att nödlanda till helt enkelt.
Äntligen vände planet söderut igen och efter ännu en cirkel runt Manhattan gick vi in för landning. Jag ignorerade för en gångs skull flygvärdinnans uppmaning om att ”turn off all your electronic devices before landing”. Baby Om Morgonen i hörlurarna. Inga fler meddelanden från piloten så det kunde ju inte vara så farligt tänkte jag. Men när vi landade så var det trots allt fullt pådrag med brandbilar och ambulanser. Rutin för någon varningslampa som blinkat i cockpit säkert. Men om de ändå gör sig besväret att köra fram sju åtta räddningsfordon borde vi åtminstone inte sitta så där framåtböjda som man ser i instruktioner för nödlandning? Just in case? Tydligen inte.
Vi landade utan problem men fick ingen mer förklaring från piloten så på väg ut frågade jag flygvärdinnan om vad som hänt. Hon sa ”something with that I think” och pekade mot en av motorerna. Eller om det var landningsstället. Oklart vilket och jag orkade inte fråga mer eftersom alla ombord verkade ganska ointresserade av detta lilla vardagsdrama. Konstigt nog även jag.
Vilken låt hade du valt?
Tankar från 39:e gatan 