Tankar från 39:e gatan

Så har jag då äntligen fått se en space shuttle launch. Var det värt all möda och allt besvär. Ja det var det. Det var fantastsikt!

Den vita röken som börjar växa snabbt på sidorna om rymdfärjan. Först verkar den liksom sitta fast men sedan lyfter den sakta och mäktigt. Sedan snabbare och snabbare mot den klarblå himlen. Discovery har börjat sin sista resa och det tar några sekunder innan ljudet och vibrationerna når oss. Det är mäktigt och jag ryser.

Människor jublar och ger ifrån sig glädjetjut. Tagna av vad de ser. Lite svårt att koncentrera sig på att fotografera måste jag erkänna.

Har visserligen med mig ett 400:a mm objektiv men kör vidvinkel. Vill ha med människor i bilderna och det går ändå inte konkurrera med ännu längre objektiv från de som fotograferar det här hela tiden och fjärrstyrda NASA-kameror. Min andra kameran ställer jag på ett stativ och filmar uppskjutningen med. Den sköter sig själv.

De sista tio minuterna såg det ut som att uppskjutningen kanske skulle bli avbruten på grund av ett tekniskt problem på marken. Men när folk som såg den stora klockan (jag stod på baksidan av den) jublade visste jag att nedräkningen från fem minuter hade börjat och att det var en ”go”, som NASA säger när allt är OK,

Så vad ska jag nu se fram emot?

Här går de sex astronauterna ombord på den lilla buss som ska ta dem till rymdfärjan. Många fotografer var på plats och mycket NASA-personal som applåderade.

Medan vi stod och väntade på astronauterna så hörde jag två av NASA-människorna prata med varandra. De var lite deprimerade över att rymdfärjeprogrammet ska läggas ner. Den ena sa till den andra "Vi på måste bli bättre på att marknadsföra NASA. Få folk att förstå att om det inte hade funnits något rymdprogram så hade de inte haft platt-tv hemma."

Minibussen är av märket Airstream som är snyggt 50-tals retro.

Så är jag då på plats ute på Kennedy Space Center på den halvö som heter Cape Canaveral. På vägen hit var det tjock dimma vilket gjorde mig lite orolig men här ute skiner solen nu och de säger att det är 90% chans vädermässigt att det blir launch idag. Det är bara hoppas att alla muttrar och skruvar är åtdragna ordentligt och att de inte snålat med silvertejpen.

Känner mig lite hemma här ute på presscentret. Har ju varit här några gånger och känner igen journalister och personal. Många av dem har antagligen sett väldigt många rymdfärjeuppskjutningar och det måste kännas konstigt för dem att det närmare sig slutet. Jag pratade med en fotograf förra gången jag var här, han hade sett ungefär femtio uppskjutningar men hade aldrig varit med om någon som krånglat så mycket som STS-133 (namnet som detta mission går under).

Allt är för övrigt lite småslitet här. Ett tecken i tiden antagligen. När jag var här för Fuglesang så sa han som körde pressbussen, en ganska gammal man, att han jobbat på Kennedy Space Center sen Apolloprogrammets dagar på 60-talet. Bussen vi satt i såg ganska gammal ut och jag frågade om den också var från den tiden, busschaufören gav i från sig ett högt och mullrande, men vänligt, skratt som aldrig höll på att sluta. Men jag hade inte skämtat.

Man kan känna historiens vingslag här ute. De bästa ingenjörerna och de tuffaste stridspiloterna skapade historia tillsammans. Man kan nästa se piloterna kliva ut från sidorna ur Tom Wolfes briljanta bok om rymdprogrammet, The Right Stuff,  med snaggat hår, solglasögon och ett ”million dollar smile”. En tid då allt var möjligt i USA.

Till sommaren ska USA alltså för en överskådlig framtid sluta sända människor till rymden. Det är inte helt sant dock, man kommer att betala sin gamla ärkerival Ryssland för att få upp sina astronauter till Internationella rymdstationen. Samma ryssar man tävlade på liv och död mot rymdkapplöpningen. Lite ironiskt är det.

På bilden syns den klassiska nedräkningsklockan. Men det är inte tre timmar och 56 minuter till uppskjutningen. Det är ju flera timmar mer än så. Någon förklarade det där för mig, om att det var olika deadlines i nedräkningen. För komplicerat för att jag ska komma ihåg det.

Tidig morgon i Orlando. Checkar ut från Super 8 motellet (kom vid midnatt och The Peabody kändes lite onödigt för sex timmar) och börjar nu köra mot kusten och Kennedy Space Center. Tar bara ungefär en timme.

Fortfarande mörkt ute men ser ut att vara molnfritt. Månen lyser halv över poolen. Frukostbuffén var något torftig. Fortsättning följer!

En uppskjuten rymdfärjeuppskjutning är också en rymdfärjeuppskjutning…

..eller kanske inte.

Jag har nästan sett allt här i USA sedan jag flyttade hit för 14 år sedan. Well…det kanske är en viss överdrift, men jag har i alla fall varit i alla 50 delstater och haft förmånen att få vara med vid en rad stora nyhetshändelser. En sak som dock saknas på min resumé och som jag väldigt gärna vill se är en rymdfärjeuppskjutning.

Det har varit nära.

Jag var plats på Kennedy Space Center i Florida när Christer Fuglesang skulle upp i rymden första gången. Den blev inställd två minuter innan launch på grund av låga moln. Det var en torsdagkväll och NASA sa att de skulle försöka igen troligen tidigast på måndagen. Jag och reporter Kim Riseth hade varit på jobb i Kalifornien en vecka och rest direkt till Florida därifrån. Vi valde att resa tillbaka till New York på fredagen. Tanken var att vi kunde dra ner på söndagskvällen igen. På lördagskvällen sen på en julfest hos vänner i Queens satt jag ensam framför TV:n i ett sovrum och såg hur den förste svensken (och 25% norsk!) började sin resa till den internationella rymdstationen. Kul för honom. Inte så kul för mig.

För oss som var unga på 80-talet är det något magiskt med rymdfärjorna. I alla fall för mig. Det var framtid. Det var Amerika. Jag minns när min morfar reste till Florida och skickade vykort med en rymdfärja på. 1979 eller 1980 tror jag det var. Jag tittade fascinerat på den märkliga farkosten. Han berättade sedan hur han haft turen att få se en landning när han var på Kennedy Space Center. I januari 1986, på min 19-årsdag, exploderade Challenger kort efter take off. En sammanbiten president Ronald Reagan på TV sen höll ett av sina bästa tal och fick nationen, och världen, att känna förtröstan mitt i chocken. Själv väcktes jag en tidig lördagsmorgon i februari, 2003. Rymdfärjan Columbia hade exploderat ovanför Texas när den gick in för landning. Jag och reporter Roy Freddy Anderson kastade oss på en flight till Houston och när vi gick in för landning såg vi hur det rök från olika platser i skogen. Vrakdelar från rymden. En bonde vi träffade senare hade fått en av besättningens hjälmar i hagen.

I höstas fick jag då återigen chansen att se en take off när jag och reporter Lars Christian Wegner skulle göra ett större reportage för VGHelg om NASA och nedläggningen av rymdfärjeprogrammet. Något som påverkar den lokala ekonomin något enormt i området kring Cape Canaveral. Tusentals förlorar sina jobb på NASA och många andra påverkas såklart också. Restauranger och hotell får färre kunder osv. Vi tajmade vårt besök med den planerade uppskjutningen av rymdfärjan Discovery. Tyvärr blev den inställd ett antal gånger den veckan vi var där. Ena dagen var det dåligt väder, nästa var tekniska problem. Till slut sköt de upp launchen till december och sedan till den 24 februari.

Så imorgon är det alltså dags. Detta är den sista rymdfärden för Discovery och den näst sista (eller möjligen tredje sista, beroende på om NASA får pengar av kongressen till den sista som är planerad till sommaren) någonsin. Så nu har jag varit i valet och kvalet om jag ska åka ner. Pressackrediteringen från i höstas gäller fortfarande men vårt reportage har redan publicerats och det är inte något uppenbart nyhetsvärde för en skandinavisk tidning i denna uppskjutning. Så det blir som min egen uppdragsgivare jag måste åka ned. Av någon anledning har jag väldigt svårt att göra sånt. Känns som att jag slösar bort tid. Sån är jag. Måste ha ett uppdrag. Måste ha en deadline.

Men nu har jag ändå bestämt mig för att flyga ner i kväll. Klockan 16:50 lokal tid i morgon är uppskjutningen planerad. Då vill jag att ni håller alla tummar ni har för att jag äntligen får se en rymdfärjeuppskjutning.

Jag har för övrigt även varit närvarande på en inställd rymdfärjelandning, men den historien kan vi ta en annan gång.

—

Bilderna tog jag på Kennedy Space Center och i Titusville, som är den närmaste staden, i november förra året. De två männen som syns på varsin bild är uppsagda från rymdfärjeprogrammet. Han med skägg hade jobbat där i 31 år och han började att gråta när vi intervjuade honom. Några av bilderna visar nedlagda hotell och butiker i Titusville som kommer att drabbas hårt av nedläggningen.