Tankar från 39:e gatan

De tre presidentdebatterna är över. 

Det började i Denver för tre veckor sedan där president Obama i skuggan av Klippiga bergen gjorde en så svag och allmänt passiv insats att partikamraten och tidigare presidentkandidaten Al Gore undrade om det var den höga höjden som påverkat presidenten och en mig närstående reporter menade att Obama antagligen hade ätit en hel burk med valium precis innan debatten. Sant eller inte så påverkade det kampen om Vita Huset, som Obama intill dess ledat ganska klart, så pass mycket att Romney kom tillbaka från politikens verkligt öde slätter till att bli en seriös utmanare. Till de öde slätterna hade jag för övrigt velat skicka maten från pressbuffén. Det serverades i och för sig barbecue direkt från en stor grill utanför pressrummet men den sista biten kött lades beslag på, rakt framför näsan på VG:s utsända, av en svensk kollega. Hade jag haft en något svagare karaktär hade jag antagligen gått till baren där det serverades gratis öl till media och svept ett antal Budweiser för att komma över detta trauma. Istället blev det torra kycklingbröst från buffén och en flaska vatten.

Nästa debatt var i Hempstead i förra veckan. En liten stad, eller snarare förort, på Long Island i skuggan av Manhattans bergskedja av skyskrapor. Och brevid den stora parkeringsplats där hockeylaget New York Islanders hemmaarena ligger (i dag tillkänna gav man för övrigt att de ska flytta till den nya arenan i Brooklyn om ett par år). Inte helt oväntat var det den debatten som var mest kaotisk med logistik etcetera. New Yorkers har väl annat att göra, till skillnad från Denver-bor, än att planera en debatt i flera år innan. Ett par veckor räcker antagligen bra. Men skönt ändå att få sova i sin egen säng efteråt. Det ska dom ha.

Och i måndags var det alltså dags för den tredje debatten i Boca Raton i skuggan av…ja nu finns det ju inte så mycket skugga i Florida men får väl dra till med i skuggan av majestätiska palmer då. När VG:s team kom till Lynn University där debatten ägde rum så var det ordinarie pressrummet redan fullt. Så vi hamnade i annexet. Eller kylskåpet som det egentligen borde ha kallats. Det var ett tält som de hade kopplat världens effektivaste kylanläggning till. Och den stod på fullt. Tyvärr delades det inte ut dunjackor vid ingången. Men man vill ju ändå fokusera på det positiva och maten var klart bäst jämfört med de andra debatterna. Tropical pinapple chicken serverades och chef i köket var svenska Jenny som bott i Florida i 18 år. Bara en så sak. 

Mellan första och andra debatten var det ju dessutom en visepresidentdebatt mellan Joe Biden och Paul Ryan i Kentucky som vi var också var på. Där höll vi ju på att bli arresterade men fick å andra sidan en liten flaska bourbon i presspåsen (alltid fokusera på det positiva!). Frågan är hur många flaskor visepresident Biden fick i sin påse. För många verkade det som enligt vissa efter att Biden debatten igenom suttit och gapskrattat så fort hans motståndare sa något.

Så fyra debatter har vi alltså varit på den senaste månaden (till detta ska läggas ett antal debatter i vintras i de republikanska primärvalen). Min doorman som ofta frågar vart jag är på väg eller var jag har varit när han hjälper mig med väskorna såg dock lite besviken ut när jag berättade att jag inte är i själva rummet där debatterna äger rum (bara ett fåtal fotografer från de största bildbyråerna och tidningarna får vara inne i debattsalen). När jag förklarade att hundratals, antagligen över tusen, journalister flyger in från hela USA och sitter i en stor sal och ser det på TV tittade han på mig som jag hade berättat ett obegripligt skämt.

Och visst kan man fråga sig varför så många reser till debatterna för att sen se dem på TV och svaret stavas spin room eller spin alley som det också kallas. Efter debatten så kommer talesmän och kvinnor för de två kandidaterna och försöker övertyga media om att just deras kandidat vann. Fast efter första debatten tog det över 20 minuter innan demokraterna kom och inte ens de tyckte att Obama hade vunnit (i Florida var båda kampanjerna ute tio minuter innan debatten var slut).

En hel del så kallade "talking points" leveraras såklart av talesmännen efter debatterna men ändå ett visst värde att få prata direkt med till exempel John Kerry eller John McCain samt med ledningen i de respektive kampanjerna. Och det blir bra närvarokänsla när vi leverear video till VGTV. Dessutom kan man ju också passa på att dagarna innan göra andra valreportage från de platser debatterna är på. Så trots det absurda i att tusen journalister sitter och tittar på TV tillsammans så är det värt att vara på dessa debatter. Men nu är det slut för i år alltså och jag och reporter Eirik får försöka klara oss utan trängseln i spin alley.

—

Nu är jag i Boston och jobbar.

Här såg jag John Kerry förlora presidentvalet mot George W Bush för åtta år sedan men det är en helt annan historia.

—

Bilderna nedan:

1. Obamas chefsrådgivare David Axelrod i spin alley i Denver.

2. Pressrummet i Kentucky.

3. Pressrummet i New York.

4. Spin alley i Florida. 

I veckan var jag i Ohio och Kentucky för valjobb.

Kom hem i fredags kväll. Har inget emot att jobba helger men ändå, alltid en skön känsla att flyga hem en fredag och sen sitta i taxin på väg in mot Manhattan i köerna av "bridge and tunel-folket" på väg in mot storstadens löfte om förlustelser som en läkande salva på de av vardgstristessen sargade själarna.

För att nu vara lite högtravande. 

Man kan också säga att de bara vill in och dricka sig fulla.

Onsdag morgon var det, som vännen Per på 38:e gatan brukar säga, bagarväckning för en tidig flight till Columbus, Ohio. Och som alltid, när man ska upp så där tidigt, 05:45 i det här fallet, så kan man såklart inte somna. Men det blev i alla fall fyra timmars sömn.

Strax utanför Columbus höll republikanernas presidentkandidat Mitt Romney ett valmöte. Det var på en restaurang och han höll ett kort tal, tillsammans med New Jerseys populära guvernör Chris Christie, på uteserveringen för en relativt liten skara människor. Det var ett sådant valmöte som är mer anpassat för (lokal) media än nödvändigtvis för publiken på plats. Gäller att få med kandidaterna på de lokala TV-nyheterna och tidningssidorna så ofta som möjligt i en sådan viktig vågmästarstat som Ohio. Romney har ju fått ett enormt uppsving i opinionsundersökningarna efter sin lyckade insats i den första presidentdebatten som sågs av 80 miljoner amerikaner. Ohio såg innan det ut som en hopplös uppgift för honom men nu är det väldigt jämnt där i opinionsundersökningarna.

Efter att ha sänt bilder och text från det sedvanliga "kontoret på resa", kaffekedjan Starbucks, så körde jag och reporter Eirik Mosveen ner till Lexington i Kentucky. En resa som tog nära fyra timmar men det var fyra timmar som var väldigt trevliga då Eirik, sin vana trogen, köpte en CD på ett truck stop och därmed introducerade den svarta countryartisten Charley Pride i mitt liv. Jag säger bara WOW! Vilken röst. Vilka låtar. Den gick på repeat hela resan.

Vi lyckades precis hinna beställa en sen middag i hotellbaren innan köket stängde. Duck quesadillas var oväntat gott.

Torsdag morgon åkte vi ut på Kentuckys landsbygd, till en liten stad som heter Paris, och pratade med väljare om hur det är att bo i en stat som inte betyder något i presidentvalet. Eller rättare sagt, som det redan är klart vilken kandidat som vinner och därför inte besöks av kandidaterna (vilket är fallet för ungefär 40 av USA:s 50 delstater).

Sedan på kvällen var det dags för visepresident-debatten på Centre College in Danville, Kentucky. Cirka 45 minuter söder om Lexington. Vi var lite sena efter att ha sänt hem dagens story och att det var världens längsta strip mall med 500 stopljus på vägen hjälpte ju inte. Vi kom fram till Danville vid 17:45, ackrediteringskontoret stängde 18:00 så vi var lite stressade. Mellan polisens avspärningar och var GPS:en sa åt oss att köra så hamnade vi "on the wrong side of the tracks". Bokstavligt talat. Byggnaden som vi skulle hämta pressackrediteringarna låg 100 meter ifrån var vi hade parkerat. Men det var en järnvägsstation med fem järnvägsspår mellan oss och dit vi skulle. Men inga tåg i sikte så vi gick snabbt över dem. På andra sidan stod ett par poliser och en secret service-man. En av poliserna sa åt oss att vi hade gått över privat mark och att han var tvungen att skriva en rapport på oss. Han ville ha namn, adress, vikt och längd. Men han kollade aldrig legitimation konstigt nog och jag ljög lite om vikten. Oklart varför. Men vi blev inte arresterade och dessutom hann vi precis hämta ackrediteringen. Man måste fokusera på det positiva.

Och vi blev inte skjutna som vi höll på att bli i Ohio för ett par veckor sedan. Vi hade varit på ett annat valmöte med Romney strax utanför Columbus och hade en idé om att köra efter Romneys poliseskorterade bilkortege till Cleveland där nästa möte skulle vara. Vi var alltså inte en del av kortegen, så inte ett helt lätt projekt. Innan vi hade kommit ut på motorvägen hade två bilar lyckats klämma in sig mellan oss och de bakre polisbilarna i kortegen. Till skillnad från Romney och Co. så stannade de såklart för rött ljus. Men inte Eirik, han bestämde sig för att inte bara köra mot rött utan även mot trafiken. Vilket resulterade i att vi var tvungna att stanna mitt i korsningen. En man hoppade ut ur en bil och sprang emot oss. Eirik vevade ner rutan och mannen visade en polisbricka samtidigt som han frågade vad vi sysslade med. Mosveen hade inget riktig bra svar. Efter en utskällning så lämnade han oss med orden "do you know how close you were to beeing shot?" (för att "jaga" en presidentkandidat). Nej sa vi och körde skamfullt därifrån samtidigt som en kvinna i en minivan skrek "fucking idiots" till oss. Vi sa inte emot.

Men sen körde Eirik som en gud på motorvägen och mot alla odds hann vi upp kortegen i god tid innan Cleveland och jag tog bilden vi var ute efter (se nedan). Romney i uppförsbacke. Fast det var då som sagt. Nu är det Obama som har uppförsbacke men allt kan ändras redan på tisdag då nästa presidentdebatt är. Då i New York så vi behöver inte resa. Blir första veckan efter sommaren som jag inte reser i så fall. Fast veckan har ju fler dagar så vem vet.

Visepresident-debatten då? Jo, de flesta i pressrummet verkade tycka att Joe Biden vann ganska klart. Han gick ju verkligen på knock och påminde om en Mike Tyson när han var som bäst. Direkt attack 10 sekunder in i matchen. Jag satt bara och väntade på att Biden skulle bita öronen av sin motståndare Paul Ryan. Dock glad för hans skull att han inte gjorde det. Kan lätt missuppfattas.

Men sen visade det sig att folk i TV-sofforna menade att Ryan vann eller att det möjligen blev oavgjort. Kanske var det Bidens ständiga hånskrattande när Ryan pratade som inte gick hem i stugorna men det är ändå svårt att påstå att Biden förlorade DEBATTEN. Argumentation osv.

Men det mest chockerande under denna resa var dock ändå att reporter Mosveen inte drack en enda margarita. Eller öl. Eller vin heller för den delen. Han satt där med sitt mineralvatten vid middagarna som vore han Mitt Romney själv. Hunter S, mannen med facit på hur amerikansk valbevakning ska bedrivas, hade roterat i sin grav om det nu inte vore så att, på egen begäran, hans aska blev uppskjuten av en kanon över bergen i Colorado.

Ur led är tiden.