Nej, jag bor inte här.
Tankar från 39:e gatan
En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York
-
På morgonen i Santiago skyndar invånarna till jobbet med buss och tunnelbana och i kvällens första timme återförenas älskande par på gator och torg. Som i vilken annan storstad som helst. Chilenare är nog som människor mest. Fast trevligare. Jag har aldrig mött så många hjälpsamma och trevliga människor som i Chile.
Ett par som vi träffade i ett snabbköp bjöd hem oss på lunch. En krögare körde oss tillbaka till hotellet efter middagen och en ung polis som vaktade presidentpalatset stod och berättade för mig om sitt jobb och sin flickvän i över en halvtimme.
Och alla jag pratade med frågade vad jag tyckte om Chile och alla blev de genuint glada, och nästan lite överraskade, när jag svarade att jag verkligen tyckte om landet och chilenarna. Kanske är det landets mörka historia som har naggat självförtroendet när det gäller omvärldens bild av landet men det är nya tider nu och jag har bara gott att säga om Chile. Och med all uppmärksamhet man har fått i media runt hela världen med de 33 instängda gruvarbetarna och det lyckliga slutet har man en bra chans att visa upp det nya Chile för världen.
I går flög jag från Chile och landade sent i Orlando, Florida. Reporter kommer i kväll så jag har haft sovmorgon och en hel dag utan jobb och utan tider att passa. Känns just nu som en väldig lyx. Men i morgon bitti kör vi igång igen och det är kul det med.
-
Jag är i Chile igen. Sedan i onsdags i förra veckan.
Till vänster i bildens mitt (och i bilden nedan) syns Franklin Lobos. Han spelade med Chiles landslag i OS 1984 i Los Angeles. Han är också en av de 33 gruvarbetare som satt fast i San José-gruvan i över två månader. Till höger med pokalen är Chiles president Sebastian Pinera.
Gruvarbetarna spelade i går fotbollsmatch mot regeringen. Lobos gjorde första målet. Snyggt direkt på en frispark. Presidenten gjorde också ett mål och regeringen vann med 3-2.
Men gruvarbetarna har ju en bra ursäkt att inte vara i toppform. Minst sagt.
-
Farsta
Central Park
—
Tills i år hade jag inte varit i Sverige i oktober sedan 1996.
Då var jag nyligen separerad.
Uppbrott.
Nedbrott.
Lundells nya gick på repeat i bilstereon.
På andra sidan drömmarna.
Fantastisk dubbel CD.
Den tog mig igenom den hösten.
Tre månader senare flyttade jag till New York.
I går gick jag genom Central Park i skymningen.
I stället för att ta taxi från Upper West Side.
Gick där genom det stillsamma lugnet.
Undrade varför jag inte gör det oftare.
Sparsamt med människor.
Mellan dag och kväll.
Ett år efter ett annat uppbrott.
Det är inte lätt att vara människa.
Hösten har alltid varit min favoritårstid.
Fall på amerikanska.
En tid att falla?
Sommarens charad är över.
Masken är kastad.
Allvaret.
Lugnet.
Tid att landa.
Löven knastrar under mina skor.
En ekorre rusar upp i ett träd.
En skäggig man sover på en parkbänk.
Han ser ung och gammal ut på samma gång.
Vid fontänen gör två män gigantiska såpbubblor.
För en dollar eller två.
En tjeck frågar mig var John Lennons hus ligger.
Två joggande tjejer pratar om en man.
Den ena skrattar högt.
Skejtarna jobbar hårt på att se blasé ut.
En grupp fågelskådare skådar fåglar från en liten bro.
I Farsta Centrum åt man sushi och handlade höstkläder.
—
Nu har jag flugit till ett annat land igen.
Bokstavligt.
Så mycket jobb.
Så många resor.
Hur hann jag blogga så mycket förr?
-
Jag är i Stockholm för ett kort besök.
I torsdags var begravningen för min mormors tvillingsyster Birgitta. Den ägde rum i torsdags i Söderledskyrkan och det var en vacker ceremoni.
Jag minns Brigitta som glad och generös. Hon hade alltid nära till ett skratt.
Vila i frid Birgitta.
Du är saknad av många.
—
Bilderna:
På Korfu 1979 med sin syster Marianne (min mormor). Birgitta är till höger.
På konfirmationskortet står hon till vänster om mormor.
-
Ja, jag vet att det har varit skandalöst dåligt med uppdateringar på bloggen. Efter att jag kom tillbaka till USA från Oslo så har jag varit på två reportageresor som jag återkommer till inom kort.
Den ena var till Memphis vars flygplats syns på bilden ovan. Jag gillar arkitekturen.
—
Fotografen Johanna Syrén intervjuar varje lördag en fotograf på sin blogg. I lördags var det min tur. Läs det här. Scrolla också gärna ner till tidigare intervjuer på hennes blogg.
-
Här är några bilder från seminariet som VG
hade för sina fotografer i slutet av förra veckan. Det ägde rum i Fredrikstad,
ungefär en timme från Oslo. Vi var ett trettiotal som mötte upp på
torsdagsmorgonen i en fotostudio som den före detta VG-fotografen Tom Egil
(till höger på bilden ovan) har byggt upp i en gammal industrilokal. Den var
otroligt fint renoverad med många intressanta inredningsdetaljer.Första dagen var det kurser om hur vi kan
försöka förnya porträttfotografiet samt om bildbehandling i Photoshop. På
kvällen en trevlig middag i studion samt en rapport från bildredaktören, och
tidigare New York-fotografen, Thomas Andreassen om arbetet inne på desken och
en diskussion om hur vi kan få bilderna i VG att bli ännu bättre.På fredag förmiddag berättade Andrea
Gjestvang, som är VGs fotograf i Berlin, om sitt projekt om ungdomar i norra
Norge. Väldigt bra bilder som gjorde att hon blev antagen till World Press Photos
prestigefyllda Masterclass. Efter henne så visade VGs sportfotograf Bjørn S.
Delebekk bilder och berättade hur han arbetar. Bjørn är en otroligt duktig
sportfotograf som alltid tänker journalistiskt och också på hur layouten ska
vara i tidningen. Nästan alltid levererar han det där lilla extra som gör att
VGs sportsidor oftast har något helt eget.Det var ett mycket inspirerande seminarium som
vår bildredaktör och fotograf Espen Rasmussen (till vänster på bilden ovan) hade
arrangerat. Och kanske lika viktigt är såklart de informella samtalen på
kafferaster och annan ledig tid. Speciellt för mig som normalt är så långt
borta från kollegorna. Så det är med ny energi och inspiration jag nu är
tillbaka i USA.
-
Bilden tog jag i Oslo i går.
I morse åkte jag till Fredrikstad, en timme från Norges huvudstad, där alla VGs fotografer har träffats för ett två-dagars seminarium.
-
19 september 2010
Jag går över Farsta Torg. Vid tunnelbanan står några valstugor. Socialdemokraterna, Folkpartiet, Vänstern och kanske någon mer som
jag inte kommer ihåg. Sossarna delar ut rosor.Först funderar jag på att strunta i att rösta.
Missade deadlinen för att rösta på konsulatet i New York då jag var i Chile.
Men eftersom jag, av helt andra anledningar, är i Sverige på valdagen så kan
jag ju passa på att rösta här. Soffan (well, egentligen redigering av bilder
jag tog precis innan jag reste hit och som VG var tvungna att ha måndag morgon,
men det fick bli på natten sen) lockar dock men när jag tänker på folk runt om
i världen som går till valurnorna med livet som insats, som i till exempel
Irak, för att sen kanske få en korrupt regering så finns det egentligen ingen
ursäkt för att inte ta mig in till min vallokal i stan.Jag tar linje 17 in för att rösta i
Rödabergsskolan i norra Vasastan. Går av vid Odenplan som nu är ett stort hål.
De ska tydligen bygga en ny pendeltågstation där. Jag promenerar förbi en
uteservering till ett snyggt fik på Upplandsgatan där unga Stockholmare sitter
med lattes och lägenhetsbeskrivningar från dagens bostadsrättsvisningar. I
övrigt är gatorna ganska söndagssömniga. Det slår mig hur rent och välordnat
allt är. Och tomt.Utanför skolan står som sig bör valarbetarna
för de olika partierna och delar ut valsedlar. Det är fint inuti. Skolan är av
atriummodell. Eller modell sing-sing fängelse som de framför mig i kön påpekar.
Några invandrare sitter vid ett bord och får förklarat för sig den svenska
valprocessen. Det är vackert. Jag går in bakom skynket och stoppar den gula
valsedeln i kuvertet. (som utlandssvensk får jag bara rösta i riksdagsvalet).
Bakom ett bord sitter tre valarbetare och prickar av folk på listorna. En av dem
sätter en linjal under namnet och följer linjalen med blicken till andra
sidan av pappret där personnumret står och bockar av. Det är också vackert på
något vis. Jag minns när jag följde med mina föräldrar till vallokalen som
barn. Det var alltid en högtidlig känsla.Tillbaka vid Odenplan går jag in på en Sandy’s
och beställer en sub med kyckling- och curryröra. Just den mackan brukade jag
ofta äta på en Sandy’s på Sveavägen i början av 90-talet när jag bodde i
Sverige och Sandy’s var en ganska ny snabbmatskedja. Smaken är sig lik men den känns mindre exotiskt nu än
då.Ser sedan SVT:s valvaka tillsammans med mormor
och morfar i Farsta. Kristian Luuk möter partiledarna när de kommer in i
TV-huset och det skulle väl vara kvällens komiska och lite lättsammare inslag
men det var fel kväll för putslustiga skämt. När Mona Sahlin lite irriterat säger till
honom något i stil med att det faktiskt är en allvarlig kväll svarar Luuk ”Ja
men det är väl roligt. Gå in i sminket nu”. Och minuterna senare när en
studioman sätter på en liten mikrofon på Sahlins kavajslag blir det riktigt
pinsamt. Kristian säger ”Han sätter bara på en mikrofon. Så att du inte tror
att han tafsar på dig”. Monas torrt ironiska och perfekta svar blir ”Jag har
faktiskt gjort det här förr”.Men det var egentligen nog inte Kristians fel.
För det där är ju vad han gör. Det var nog mer idén som var fel. Speciellt med
tanke på hur kvällen utvecklade sig.Det står ganska tidigt klart att valets stora
förlorare är Socialdemokraterna som gör sitt sämsta val sedan 1914 med 30,9 procent av rösterna. Bara
en knapp procentenhet bättre än Moderaterna. På något konstigt sätt så gör ju
det Göran Persson till en av valets vinnare. Han avgick ju efter att partiet
fått 35% i förra valet.Jag ser i dagens DN en liten arkivbild som jag
tog i Rosenbad 1995. Det är från presskonferensen då Mona Sahlin tar en time
out efter Toblerone-skandalen. En skandal som jag faktiskt tror fortfarande
skadar hennes trovärdighet hos vissa väljare.Alliansen måste nu bilda minoritetsregering.
Den enda av partiledarna i alliansen som ens nämner det allvarliga i det i sina
valvaketal är Reinfeldt. (Moderaterna hade ju för övrigt sin valvaka vid Norra
Bantorget, klassisk Socialdemokratisk mark och knappast en slump). De andra
verkar mycket glada trots att deras partier tappat väljare och att man nu måste
försöka få med Miljöpartiet för att slippa samarbeta med Sverigedemokraterna.Sverige har alltså valt in ett rasistiskt
parti i riksdagen.Solen skiner visserligen då och då i Stockholm
denna höstmåndag men det är en mörk dag för Sverige. Väldigt mörk.Men det är inte första gången ett
främlingsfientligt parti väljs in i Riksdagen. 1991 var jag på Ny Demokratis
valvaka på ett hotell i Frösundavik och fotograferade Ian och Bert när de
skålade i Champagne medan ett fyrverkeri exploderade på himlen bakom dem.
Senare imploderade dock partiet av inre stridigheter. Jag är tyvärr inte helt
övertygad om att Sverigedemokraterna går samma öde till mötes.Men man kan ju alltid hoppas.
Annars är det upp till de andra 94,3
procenten väljare, och de personer vi valde, att motverka att de får något som
helst genomslag för sin politik. Och att döma av kommentarerna på valnatten så
finns det visst hopp att det blir just så.—
Förlåt alla ni, mina vänner, som jag inte
ringer nu när jag är i Stockholm. Det är ett alltför kort besök på bara några få dagar och jag hinner inte ens
träffa alla i min familj.Next time.
-
Det var i Chile jag var i förra veckan. Jag
och reportern Jon Magnus reste till den gruva i norra Chile där 33 arbetare
sitter instängda sedan den 5 augusti. På berget bor de anhöriga i tält i väntan
på att deras makar, fäder och söner ska räddas. Platsen kallas nu för "Hoppets läger" och det sjuder av aktivitet. Kvinnor bakar bröd, barn leker och präster ber.
Frivilliga lagar lunch och någon har tagit dit en korvkiosk där man delar ut
gratis korv på kvällen. När mörkret faller kommer kylan och man samlas runt
lägereldrana. Stämningen är överraskande positiv. Kanske för att man i hela 17 dygn inte visste om de var döda eller levande. Nu verkar alla
övertygade om att räddningsoperationen kommer att lyckas.Man har nu ett smalt hål som är
gruvarbetarnas kontaktlänk med omvärlden 700 meter ovanför. Genom detta hål
skickas förutom mat och vatten också brev till och från anhöriga. När vi var
där hade man dragit ner en fiberkabel så att de kunde se en direktsänd fotbollsmatch mellan Chile och Ukraina. De projicerade bilden på bergväggen.
Tyvärr förlorade Chile med 2-1.I dag publiceras reportaget över tio sidor i
vår helgbilaga VG Helg.Jag har även gjort ett bildspel som du kan se
här.Timmarna efter att jag publicerat bildspelet
kom igår uppgiften om att en av de tre olika borrarna man har hade nått ner till
gruvarbetarna. Det var överraskande snabbt men det kommer fortfarande att ta
många veckor innan de kan räddas. Hålet är inte tillräckligt stort ännu och ska
nu breddas nerifrån och upp. När vi var där pratades det om att det kunde ta
ända till december att få ut dem ur gruvan men nu verkar det som att det kanske kan
bli redan i oktober.I dag fyller för övrigt Chile 200 år.
Tankar från 39:e gatan 