Tankar från 39:e gatan

Dagen efter att jag och reporter Kjersti Sortland var på gränsen så besökte vi
bårhuset i Tucson. Det är överfullt av människor som har dött när de försökt ta
sig in i USA. Bara i juli dog 59 personer i södra Arizona. Chefsobducenten Bruce Parks visar oss de tillfälliga kylrum som de har upprättat (varav ett är ett
kylt långtradarsläp) för att få plats med de över hundrafemtio människor som har dött hittills i år. Vi går in i ett av kylrummen för att ta bilder och trots kylan
är stanken ganska stark. Den påminner mig om när jag var i Haiti efter jordbävningen.

Totalt har de just nu trehundra kroppar där av
vilka tvåhundrafemtio är från gränsen. Över hundra av dem är alltså från förra året. Många av
kropparna blir kvar länge eftersom det är svårt att identifierade dem. De flesta är
män i 30-års åldern. När vi är där har de nyligen fått in en 13-årig
pojke. Hans släktingar i Mexiko trodde att han kommit fram dit han skulle i
USA. Bruce var tvungen att informera dem om dödsfallet.

Sedan visar han det arkivskåp där de förvarar
de dödas tillhörigheter. Där ser vi ID-kort, armbandsur och bilder av nära och
kära. Ficklampor och pengar. Mobiltelefoner och kondomer. En nyckelknippa med en bild av brandmännen som hissar flaggan på Ground Zero i New York. Ett
kärleksbrev. Återigen vardagliga saker som berättar en historia om dessa
människor som inte var så annorlunda än du och jag. Människor med vänner,
släktingar och älsklingar. Människor med drömmar och planer.

Men någonstans där ute i den obarmhärtiga
hettan tog det slut. De dör av törst. Några skadar sig och kan inte fortsätta
med gruppen. Många får värmeslag. De flesta är oförberedda på hur lång och svår
vandringen är och nästan alla har för lite vatten med sig. Det är också vanligt
att de går vilse då det inte finns några hållpunkter i terrängen som visar att
man är på väg åt rätt håll. En del tar till och med livet av sig ute i öknen i
stället för att gå en långsam död till mötes. Doktor Parks berättar för oss om
en man som hade hängt sig i ett träd och en annan som skurit av sig pulsådern.

Han tar oss sedan in i ett obduktionsrum där
två obducenter, svenskättade Bruce Anderson och Walter Birkby, står böjda över
ett skelett. Det ser ut som det kunde vara flera hundra år gammalt men de
säger att det kom in för fyra dagar sedan och att det kan vara så lite som en
vecka sedan den unga mannen dog. Monsunregnen och värmen kan snabba på
processen.

Jag känner stanken starkare än i kylrummet och
när jag tittar närmare ser jag att fötterna fortfarande är ganska intakta. Jag
försöker att koncentrera mig på fotograferandet för att inte må illa.

Doktor Birkby pensionerade sig egentligen
förra året men har nu börjat jobba igen. Arbetsbördan ökar ständigt då antalet
döda stiger i takt med att bevakningen blir hårdare på gränsen. Fler dör eftersom de
illegala invandrarna då söker sig ännu längre ut i den farliga vildmarken.

Doktor Parks ser uppgiven ut när han
säger till oss att nästan alla dessa dödsfall hade kunnat undvikas genom att
göra det lättare att få tillfälliga arbetsvisum.

—-

Detta var sista texten i den här serien om
Arizona och invandringen.

….

Bilderna nedan (jag vill varna för att någon
möjligen kan tycka att skelettbilden – bild 4 – är obehaglig):

1. Chefsobducenten Bruce Parks vid det
långtradarsläp som nu är ett tillfälligt bårhus.

2-4. Några av de dödas tillhörigheter.

4. Walter Birkby (t.v) och Bruce Anderson undersöker
kvarlevorna av en man som hittades för fyra dagar sedan.

5. Ett av de tillfälliga kylrum som byggts upp.

 
 
 
 

 

Vi ger oss ut i den tuffa terrängen vid den
mexikanska gränsen tillsammans med Kathryn Ferguson. Hon jobbar frivilligt för
organisationen Samaritans med att ge mat och vatten till de illegala
invandrarna som går i dagar för att nå sitt mål i USA. Landskapet brukar kallas
öken och större delen av året är det ganska kargt men när vi är där efter
kraftiga monsunregn så är bergen och fälten vackert gröna. Skönheten är dock
missledande. Sommarmånaderna är enormt varma. En värme som kan vara livsfarlig.

Vi spenderar en dag med Kathryn och går på
samma stigar som mexikanerna kommer på. Hon ropar ut på spanska: ”Vi har mat
och vatten, vi är här för att hjälpa. Vi har första hjälpen och medicin med
oss”, men ingen svarar. Vi hittar några vattendunkar som hon ställt ut vid ett
tidigare tillfälle. De är nu tomma men lockets plombering är obruten och i
botten ser vi hål i räta vinklar. Kathryn säger att det är gränspoliserna som
skär hål på dunkarna och häller ut vattnet (något de förnekar när vi senare
ringer dem).

Terrängen är ganska svårforcerad på sina håll
och efter bara någon timme är vi helt genomdränkta i svett. Ibland är stigarna
väldigt branta och på eftermiddagen sen får vi själva uppleva hur farligt det
kan vara att ta sig fram i det här området. Kathryn faller och gör illa sin
fot. Först tror hon att den är bruten men det är antagligen en kraftig
stukning. Det gör så ont att hon inte kan gå och vi får bära henne de tre
kilometerna tillbaka till bilen. Vårt sökande är därmed över och vi träffade
inte på några illegala invandrare. Däremot många gränspoliser, fler än vanligt
enligt Kathryn. Antagligen hänger det samman med att det politiska klimatet
just nu kräver hårdare tag.

Jag är lite besviken över att inte ha fått några
bilder av de som kommer över gränsen. Men vi ser många spår av dem i form av kläder
som dumpats. Tomma vattenflaskor. Någon har sytt ett fodral av jeanstyg till en
vattendunk. Antagligen för att hålla vattnet kallt längre. Jag ser också en
tandkrämstub, ett halvfullt paket bindor, en deodorant och en sådan där tång
kvinnor använder för att locka ögonfransarna.

När jag fotograferar dessa saker, dessa spår av drömmar om ett bättre liv som är
spridda längs med stigen så slår det mig att kanske berättar de här
efterlämnade ägodelarna historien bättre än om jag skulle trycka upp min kamera
i ansiktena på några stackars vettskrämda mexikaner som gömmer sig bakom en
buske. Vanliga vardagliga saker som visar att de är vanliga människor. Att
packa ner en deodorant för en fyra fem dagar lång ökenvandring är så sorgligt
mänskligt på något sätt.

Några veckor tidigare var vi på ett valmöte
och hörde Arizonapolitikern JD Hayworth prata om hotet mot rikets säkerhet och
terrorister som väller in över gränsen från Mexiko.

Vid en ryggsäck ligger några prydligt vikta
kalsonger och ett par strumpor. En T-shirt och ett litet paket kakor. En tom
vattenflaska. Jag ser framför mig en mamma eller flickvän som packar den
lilla ryggsäcken följt av ett tårfyllt farväl och jag kan inte låta bli att
undra var klädernas ägare nu är. Kom han fram dit han skulle? Blev han gripen?
Eller gick han ett ännu värre öde till mötes och blev ännu en siffra i den
snabbt växande statistiken över de som dött på gränsen?

Det är svårt för oss att förstå hur desperata de är och hur mycket de
offrar för ett bättre liv. När jag står och ser på dessa små vardagliga ting
kan jag inte låta bli att känna att det finns ett visst glapp mellan Hayworths
ord och verkligheten.

Som vår guide Kathryn sa: ”Tror du att terrorister
skulle ta med sig småkakor?”

 
 
 
 

 
 
 
 

 
 
 

Gränsen skär rakt igenom den lilla staden
Nogales i södra Arizona. Halva staden ligger i USA och den andra halvan i Mexiko. 

På den amerikanska sidan träffar vi Jonathan
Clark som är chefredaktör för lokaltidningen. Han säger
att invånarna i amerikanska Nogales generellt sett är emot tuffare lagar för invandrare.
Dels har 95 procent av de som bor där latinamerikanskt ursprung och dels så
bygger lokalekonomin till stor del på folk som kommer över från Mexiko och
shoppar. Utbudet är större och priserna billigare på den amerikanska sidan
så många kommer lagligt över gränsen för att göra sina inköp.

”Vi som bor här på gränsen upplever inte
invandringen som något problem. Påståendena om att våld och kriminalitet
spiller över gänsen är starkt överdrivna. Vi har bara haft ett mord här i
Nogales de senaste tre åren” säger Clark. Han menar att de flesta tycker att polisen bör
fortsätta att ta hand om inbrott och lokal kriminalitet och låta de federala
gränsvakterna fortsätta att sköta den illegala invandringen (det nya
lagförslaget går delvis ut på att öka den lokala polisens befogenheter gällande
illegala invandrare).

Clark säger dock att visst finns det
ranchägare längs med gränsen som har stora problem med knarksmugglarligor som
passerar deras egendomar och att det är ett alvarligt problem. Men han menar att myndigheterna i Arizona har
buntat samman två helt olika saker. Det ena är knarksmugglingen och det andra
är de fattiga och hårt arbetande människorna som kommer till USA för att skapa ett bättre liv för sig och sin familj. Och den stora
majoriteten av de som kommer över gränsen tillhör den senare gruppen.

Demokraten Jim Price jobbar som advokat i
Nogales och hans farfar kom till USA från Mexiko. Men han håller inte med dem
som säger att man ska se mellan fingrarna när det gäller den illegala
invandringen: ”Motståndarna till den nya lagen säger att om amerikaner ska ta
jobben som mexikanerna nu gör så kommer en hamburgare att kosta 20 dollar. Men
sanningen är om du adderar kostnaden för skolgång, hälsovård och andra sociala
kostnader för invandrarna, som inte betalar skatt, så kostar egentligen en hamburgare
redan idag 25 dollar.”

Vid gränsstationen ser vi folk från båda länderna passera i bil och till fots. I båda riktningarna. Vi ser också en vit van komma från den amerikanska sidan. Den parkerar inne på området ungefär femtio meter från gränsen. Några gränsvakter säger strängt till mig att det är absolut förbjudet att ta bilder där. En och en kommer de sedan ut ur den vita skåpbilen. Illegala invandrare från Mexiko som gripits och som nu skickas tillbaka. Med tunga steg går de tillbaka över gränsen. En av dem vänder sig och vinkar till de amerikanska gränsvakterna.

— 

Bilderna nedan:

1. Till vänster en stolpe med övervakningskameror på den amerikanska sidan. Till höger syns Mexiko och en man som precis kånkat upp en stor hink med vatten för de branta trapporna.

2. Advokaten Jim Price är för tuffare övervakning vid gränsen.

3. En man på mexikanska sidan tittar in i USA.

4. Jonathan Clark är chefredaktör på lokaltidningen i Nogales.

5. I förgrunden syns butikerna på den amerikanska sidan av Nogales. I bakgrunden är Mexiko.

6. Carlos (6) og Karla (2) är födda i USA och därför amerikanska medborgare. Men mamma Yaneth är, liksom sin man, i landet illegalt. De har bott i Amerika i sex år.