En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York
Klockan är halv nio på kvällen och det är 31
grader varmt.
Svag musik från en takterrass långt bort.
Skymningshimlen mellanblå och rosa. Emipire State Building har vit belysning i
kväll. Enkelt och snyggt. Och alltför sällan.
Jag hör värmen. Det är tystare. Som om den
varma luften dämpar ljudet från gatorna.
…eller Hässelby Boy?
När jag var barn tyckte jag att det var en
helt omöjlig tanke att jag en gång skulle bli vuxen. Att jag inte längre skulle
vara barn kändes absurt.
Nu är det nästan tvärtom.
Ändå är man nog fortfarande barnet.
Innerst inne.
Tror jag.
På gott och ont.
Med krossad chokladtermos i skolväskan på friluftsdagen.
…och Lasse har ställt upp en pyramid med
stora dankar på skolgården.
Helt jävla galet.
Visserligen måste man stå tjugo meter ifrån
och kasta med glaskulor.
Men ändå.
Så typiskt Lasse.
Kvarsittningen tiger jag mig igenom som
vanligt.
Fröken verkar uppgiven.
Hem sen på parkvägen över höjden.
Gruset som knastrar under gympadojorna.
Vad tänkte jag?
Tio år senare var jag vuxen.
Detta är den norska författaren Karl
Ove Knausgård. Jag tog bilderna här i New York i samband med en intervju i
slutet av april. Han skulle då vara med på ett bokbad (fint norskt ord som jag
inte hittar någon bra svensk översättning till) på den skandinaviska
restaurangen Smörgås Chef i Greenwich Village. Han är ju just nu en av de mest
omtalade och bäst säljande författarna i Norge med sin självbiografiska serie
av totalt sex böcker. De går under titeln ”Min kamp” och fyra har publicerats
hittills. Jag har inte läst dem ännu men de ska tydligen vara väldigt
självutlämnande och också ganska utlämnande av människor i hans närhet.
Knausgård är väldigt medieskygg och hade inte gett
någon intervju till VG på väldigt länge så jag var, om inte nervös, så i alla
fall lite spänd på vilken attityd han skulle ha. Han visade sig dock var
väldigt trevlig och verkade lite extra glad att jag var svensk då han bor i Malmö med
sin svenska fru. När han senare, sittandes på baren, pratade till de församlade
om sitt författarskap sa han något som jag inte kan få ut ur mitt huvud. Han
menade att det var först när han slutade söka efter perfektion som det blev lättare
för honom att skriva. Han sa visserligen också att det var mycket som då blev
dåligt, men det var nog bara lite ödmjukhet från hans sida. Uppenbarligen så
skriver han ju bra.
Och som sagt, de där orden lever kvar i mig då
jag oftast söker just perfektion i mina bilder och texter. Utan att någonsin
uppnå det. Kanske det blir en boja som tynger och hämmar? Troligen.
Ska försöka följa Knausgårds exempel.
På fredag öppnar Fotografiska i Stockholm. Ett museum som
helt koncentrerar sig på den fotografiska bilden. Något det i fotokretsar har
pratats om sedan Dacketiden. Men inget har blivit av allt prat förrän nu tackvare att bröderna Per och Jan Broman vågade drömma stort och dessutom var
duktiga nog att förverkliga drömmen.
Fantastiskt!
Per jobbade för övrigt tidigare i många år som
fotograf och bildredaktör för Expressen varifrån jag känner honom lite grann.
Museet ligger i det gamla tullhuset på
Stadsgårdshamnen. I de nyrenoverade lokalerna finns förutom flera olika
utställningslokaler en butik som säljer fotoböcker samt en restaurang med bar.
Lennart Nilsson, och Annie Leibovitz, Vee
Speers och Joel-Peter Witkin är de fyra fotografer vars bilder inviger museet.
Så gå dit. Se utställningar. Köp böcker. Ät
och drick. Gå på seminarier.
Läs mer på deras hemsida.
Det regnar i New York.
Jag skulle ha flugit till Los Angeles idag men
reportern från Oslo satt fast i London på grund av vulkanaskan från Island. Så jag blir kvar i New York.
Just nu är det elva grader.
I morgon väntas fortsatt regn men på torsdag
sol och 25 grader.
För att citera mig själv:
” Men när jag kommer tillbaka från någon av mina resor till Kansas,
Texas, Iowa eller gud vet var och den gula taxin från flygplatsen svänger ner
mot midtowntunneln så ser jag staden resa sig upp som en enorm filmkuliss och
ett lugn faller över mig. Jag vet att jag är hemma. Den står där som ett
underbart löfte, som en smutsig diamant som väntar på att upptäckas om och om
igen. ”
Jag är tillbaka i ett varmt New York.
Vädermannen kan rapportera att det var hela 27 grader varmt idag. Trots det fina
vädret var det lite svajigt på Wall Street. Dow Jones på New York-börsen
störtdök på eftermiddagen och vi blev skickade ner till södra Manhattan för att
ta pulsen på finanskvarteren. Först talades det om att det var den ekonomiska
krisen i Grekland som var orsaken men sen visade det sig att det till större del berodde på att
någon börsmäklare hade slagit in en nolla för mycket på en order.
Jag har ingen aning om hur detta kan hända.
Jag har i och för sig nästan ingen aning om hur börsen fungerar heller men lite
skrämmande är det ju att ett litet misstag kan skapa så stora nedgångar.
Men som Lundell sjunger om börshandel i låten Folket bygger
landet:
”En tiondel upp, en tiondel ner
Det är allt du hör, det är allt du ser
Det är som att stirra sej blind på vädret min
vän
Fem grader igår, nu är det tre igen”
…å andra sidan har han ju stirrat sig ganska
blind på vädret i sina senare alster.
Så vem ska man tro på?
Som Thomas Di Leva frågade sig en gång i tiden.
Fredrik Virtanen kanske? Jag kan i alla fall
rekommendera hans väldigt personligt skrivna bok ”Kraschad” som jag precis har
läst. Den handlar om hur han blev besatt av att sälja och köpa aktier och på
kort tid förlorade en miljon kronor. Men det blev en väldigt bra bok istället för
snabba pengar. Making lemonade from lemons I guess.
Själv har jag några
Telia-aktier som ligger och dammar på någon depå som jag nästan glömt var den
är. Fortfarande långt under introduktionspriset. Möjligen några Ericsson B också (eller sålde jag dem?). De får ligga kvar där som en påminnelse om att aktier nog inte är något för mig.
Men vädret…
Ibland kommer det över mig att det ändå är en
ganska underlig tillvaro man för.
På fredag morgon ringde chefen från Norge och
väckte mig. Res till Louisiana var beskedet. Annalkande naturkatastrof i form av
en läckande oljerigg. Packade väskan. Igen. Visade sig att dagens alla flighter
till New Orleans var utsålda. Den årliga och berömda jazzfestivalen var i stan
vilket också gjorde det svårt att hitta hotell. Ett sunkigt Holiday Inn fick
det bli och vi flög via Atlanta till Mobile, Alabama. Hertz hade förvandlat vår
bokade SUV till en pick up-truck modell gigantisk. Den tog oss sedan med stor
komfort de två timmarna till New Orleans.
Morgonen efter körde Anders och jag mot Venice
längst ut på den södra udde, två timmar från New Orleans, dit oljan först
väntades. På vägen körde vi om en bil och bakom ratten satt min norska kollega
Ørjan Ellingvåg och vinkade. Senast vi sågs var över ett middagsbord på en
fiskrestaurang i Reykjavik en dryg vecka tidigare. Nu kändes det inte det minsta
konstigt att träffa på honom på en motorväg ute på Louisianas landsbygd. De
kommande dagarna såg vi dessutom många av övriga journalister vi hade träffat
på Island. Som vore vi en cirkus på turné. Kanske vi är det?
Dags att utföra våra konster: Intervju med
upprörda fiskare och orolig lokalbefolkning första dagen. Ingen olja i sikte
från land ännu. I marinan hade journalister från hela världen samlats. Ståuppor
på olika språk levererades sida vid sida med hamnen som bakgrund.
Hamnrestaurangen var ockuperad av murvlar som skrev, redigerade och åt om
varannatt. Servitriserna verkade stressade och aningen oorganiserade. Lobbyn
till ett närliggande motell var lika belägrad. Golvet var fullt av intensivt
knattrande reportrar och koncentrerade fotografer som sände hem det lilla av
bilder de hade. Alla djupt koncentrerade inne i deadlinezonen. Den där zonen
man både hatar och älskar. Klart beroendeframkallande är den i vilket fall som
helst. Ännu mer så när man har något att rapportera om.
För dåligt väder för att flyga helikopter. För
dåligt väder för att åka ut med båt till oljan. Vartefter dagarna gick desto mer
sammanbitna ansikten och nervöst flackande blickar stod att finna i det
temporära pressrummet. Hur många fiskare kan man intervjua undrade de
antagligen samtidigt som redaktörer i olika länder desperat och samstämmigt
efterlyste ”OLJA!!!” över knastriga mobiltelefoner. Motellpersonalen hade stora
problem att förflytta sig genom lobbyn. Vi drack alla deras gratiskaffe med
stor aptit.
President Obama kom på söndagseftermiddagen men det var
bara Vita Husets presskår fick access till det mycket korta besöket hos
kustbevakningen. En arrogant man från Secret Service hade en lång, och smått
bisarr, utläggning för mig och en liten grupp journalister som gick ut på att
det var bara om vi ägde marken vi stod på som vi kunde stå kvar var vi stod för
att få en skymt av presidentens kortege av svarta bilar. Ett enkelt ”vi har
bestämt att ni inte får stå här” hade räckt bra för mig.
En dag när jag stod utanför entrén till det
motell där pressen hade belägrat lobbyn kom ett TV-team från ABC. Producenten
tog en snabb titt in genom glasdörren och sa sen till sin fotograf och reporter
”There is no one to interview in there. It’s a media ghetto”. Det hade han ju
rätt i och jag fick på köpet lära mig ett nytt ord. Några journalister kom sen tillbaka från wild life-kontoret och suckade uppgivet. De hade bara samma oljeskadade fågel som dagen innan att visa upp. En lokal fiskare som hängde vid pressrummet för att om
möjligt få lite inkomster i form av båtturer med journalister sa skämtsamt att
han kunde åka ut och döda några fåglar och hälla olja på dem. Jag tyckte mig ana en gnutta allvar i uttalandet. Vi började alla bli desperata antog jag.
De få motell som fanns i Venice var fulla så
vi fick pendla till New Orleans varje dag. Det var fyra timmar fram och
tillbaka men värt det. Venice var, trots sitt namn, nog så långt ifrån Rialto
man kan komma. Tänk slitna hamnkvarter med rost, förfall och träskmarker
(det fanns fortfarande spår av orkanen Katrina i form av förstörda hus och
båtar). Det hade fungerat perfekt som backdrop till någon B-skräckfilm och
jag med min förkärlek för slitna miljöer kunde nog uppskatta det. I små doser.
En kollega sa med något desperat i rösten till mig att ”nu drar jag österöver
mot Mississppi och Albama för att leta stories”. Att det var ännu längre bort från oljan verkade inte bekomma
honom. Han ville bara vidare. Bort. Vartsomhelst. Bara han slapp stanna i
Venice.
Nu är frågan när och var jag kommer att träffa
Ørjan och de andra bekanta ansiktena nästa gång. I Cleveland eller Mexico City?
Nästa vecka eller i augusti?
Ingen vet.
En underlig tillvaro som sagt.
—
Bilden ovan: Till vänster sitter Aftenpostens New
York-korrespondent Alf Ole i motellobbyn och skriver.
Bilderna nedan:
1: Franska journalister på väg ut till en hotad fågelö.
2: TV-reportern från den lokala FOX-kanalen lämnar en rapport
från samma ö.
3: Lobbyn till motellet i Venice. Till höger står Sveriges Radios
New York korrespondent Daniel Alling. VG:s Anders Giævers jeansjackerygg syns i mitten och på golvet i rödvit-randig tröja sitter Dagbladets korre Randi. Alla tittar på
Obama’s direktsända tal. Ett tal som för övrigt ägde rum i kustbevakningens
byggnad bara ett hundratal meter från motellet.
4: Båtarna fick samsas med TV-kanalernas satellitbilar i
hamnkvarterna.
Vissa städer bär på mer mystik än andra.
Så är det bara.
Tankar från 39:e gatan 