• Old_tv

    Är det normalt att bli vemodig över en teve?

    Jag har till slut skaffat en platteve. Men bara en liten till hemmakontoret än så länge.
    I vardagsrummet står fortfarande en fin gammal
    tjockteve.

    Teven som blev utbytt syns på bilden här ovan.
    Jag köpte den på eftermiddagen den 11 september, 2001. På den tiden hade jag
    bara en teve och den var inne för reparation just då. Men jag insåg ju att
    detta var en dag man verkligen borde ha en fungerande teve hemma. Så när jag
    hade jobbat klart nere vid World Trade Center gick jag hem till midtown för att
    sända bilder. Många affärer hade redan stängt på grund av terrorattackerna men
    på tredje avenyn och 36:e gatan fanns en Radioshack som fortfarande var öppen.
    Jag köpte där teven ni ser på bilden (med sådana finesser som inbyggd
    videobandspelare) och bar den sedan hem på gatorna som var fulla av chockade
    människor. Många av dem stod runt
    parkerade bilar och lyssnade på nyhetssändningar på bilradion.

    På kvällen såg jag president George W Bush hålla tal om
    terrorattackerna till nationen på den nyinköpta lilla vita teven av märket RCA.
    Det sista jag såg på den idag innan den kopplades ur var president Barack Obama som
    skrev under lagen som gör sjukvårdsreformen till en realitet.

    …och däremellan har jag sett en hel del andra
    stora nyheter på den.

  • Dc07

    Dc10

    Speaker of the House, Nancy Pelosi, höll i en
    stor ordförandeklubba när hon marscherade in i kongressbyggnaden omgiven av
    sina demokratiska kollegor. Skällsorden haglade och de buades ut av de upprörda
    demonstranterna men gick med raka ryggar och bestämda steg framåt utan att
    tveka. Liksom president Obama har gjort under den långa process detta har varit. På
    Pelosis sida, hållandes hennes hand, gick kongressledamoten John Lewis från
    Georgia (till vänster om Nancy på bilden ovan). För 45 år sedan gick han i en
    annan historisk marsch. Från Selma till Montgomery i Alabama. För de svartas
    rättigheter. ”Today we are walking again, and we will be walking into history”
    säger han i dagens New York Times. Några av demonstranterna hade under lördagen ropat
    rasistiska slagord till honom samt homfobiska dito till kongressmannen Barney
    Frank (tredje bilden nedan) som är gay. 1965 i Alabama slogs Lewis blodig av polisen. Om gårdagen säger han
    ”What was so different more than anything else was we had the protection of the
    Capitol police”.

    USA vaknade i dag upp till en ny verklighet.
    Sjukvårdreformen röstades sent igår kväll igenom i representanthuset och inom en snar framtid kommer president Barack Obama att skriva under dokumentet som gör det
    till lag.

    Vi var i Washington DC i går och bevakade
    detta. Där mötte vi tusentals människor som mycket passionerat demonstrerade
    mot ”kommunisten” Obama och ”Socialism health care”. Många hade kommit långväga. Till exempel Harriet (t.v. på första bilden nedan) som hade kört upp till
    DC från Florida för att protestera. Hon höll i en amerikansk flagga med tretton
    stjärnor. Det var så den såg ut under den amerikanska revolutionen och hon menade att det nu var dags
    för en andra revolution. Det fanns visserligen även de som demonstrerade för
    reformen men de var i minoritet. De enda vi såg var en liten grupp som
    kallade sig för ”Catholics for healthcare reform”.

    Art hette en av motståndarna vi pratade med.
    Han sa ”Det här är demokratins sista chans. Om detta lagförslag går igenom är
    det över för Amerika”. Starka ord från ”mannen på gatan” kan tyckas men minst
    lika passionerat verkade motståndet vara bland de republikanska
    kongressledamöterna (inte en enda av dem röstade för förslaget): ”The American
    people are angry. This body (representanthuset) moves forward against their
    will. Shame on us.” sa till exempel John Boehner, republikanernas ledare i
    representanthuset och kongressledamoten Lincoln Diaz-Balart från Florida menade
    att detta var ”a decisive step in the weakening of the United States” (dessa två citat är hämtade från NY Times). En scen
    som jag själv bevittnade förde snarare tankarna till frat boys i något collage
    campus än till folkvalda politiker. Det var tre republikaner som kom ut på en
    av balkongerna till kongressbyggnaden och eggade upp demonstranterna med sin
    egna torftigt tillverkade skyltar med budskapet ”Kill the bill” (stoppa
    lagförslaget) som de viftade vilt med. I kammaren ska dessutom tydligen en av
    republikanerna ha ropat ”baby killer” när en demokrat talade (detta i referens
    till frågan om abort ska innefattas av i hälsoförsäkringen eller inte).

    32 miljoner oförsäkrade amerikaner kommer nu
    att få sjukvård och det blir förbjudet för försäkringsbolagen att neka någon att teckna en försäkring på grund av att man redan har någon sjukdom. Och
    de som redan har sjukvårdsförsäkringar kommer att få bättre villkor. Som till
    exempel att de inte blir utan försäkring om de blir av med jobbet.

    Till och med den konservativa dagstidningen New York Post insåg det
    historiska och producerade en ovanligt neutral förstasida (ledarsidan och
    krönikörerna är en annan historia).

    Anders och jag var på samma plan som den
    demokratiska kongressledamoten Anthony Weiner från Brooklyn när vi flög från
    New York till Washington DC på söndagsförmiddagen. Han sa till oss att ”varje
    generation amerikaner strävar efter att föra nationen närmare det våra förfäder
    drömde om. Den här dagen kan bli lika viktig som när Lyndon B Johnson införde Medicare."

    Dc02 Dc03 Dc04b Dc05b Dc08

    Dc06B Dc Dc13 Dc01

  • Idaho

    Bjurmans tankar alltså. Från Oklahoma.

    Han har i lördagens Aftonbladet skrivit en
    krönika
     om sin resa till Oklahoma, som är den 39:e delstaten han besöker. Krönikan kan närmast betecknas som ett angrepp på det civiliserade samhället (eller
    åtminstone på mig). För hur skulle världen se ut utan lagar och regler?

    Per, liksom vi andra kringresande journalister
    här i USA, ”samlar” på delstater. Lite barnsligt kanske, men i brist på andra
    hobbys så…

    Men ända sedan jag gick i mål med min 50:e
    delstat
    , Idaho, förra våren så har vår vänskap inte riktigt varit densamma. Jag
    anar en viss aggression mot VG:s regelverk för vilka
    stater man får tillgodoräkna sig. Detta regelverk är ju egentligen vår förra
    korrespondent Kim som ligger bakom men som jag nu alltså orättfärdigt samankopplas med. Jag
    har ofta tagit en något mjukare hållning än Kim till vilka stater som får
    räknas. Men att, som från vissa hålla antyds, att räkna stater man bara kör
    igenom eller flyger över, där måste man ju som vän av ordning sätta stopp. Och
    efter detta ogrundade påhopp så stödjer jag i ren protest Kim som alltså menar
    att man måste ha sovit, jobbat eller cyklat i en stat för att den ska räknas.
    Well, kanske inte det sistnämnda…

    VG:s nuvarande korre Anders har faktiskt
    samlat exakt lika många stater som Bjurman. Han skulle dock ha besökt sin 40:e
    stat för några veckor sedan. Men en skidhelg i Vermont fick ställas in på grund
    av förkylning. Något som fick den svenska korren på 38:e gatan att le i mjugg
    när jag berättade det över en lunch på Frontiers.

    Sådana världsliga problem har vi här.

    Bilden är från Idaho. 

  • Jihad_jane

    Jag var som sagt i Philadelphia igår där
    ”Jihad Jane” skulle upp i den federala domstolen för att säga om hon ansågs sig
    skyldig eller icke skyldig till att ha planerat att mörda den svenska
    konstnären Lars Vilks. Det hela var över på en minut men nästan hela den
    svenska presskåren var på plats. Och jag och Anders från den norska då.

    Reportrarna fick komma in i rättssalen men
    inga bilder fick tas där inne (AP hade hyrt in en tecknare), så vi fotografer stod
    utanför rättsbyggnaden på Market Street. Det var fint väder så det var inte så
    mycket att klaga på mer än att det inte fanns så mycket att ta bilder av.
    Huvudpersonen togs in via garaget eller eventuellt en direktgång från häktet.

    Till slut kom försvarsadvokaten Mark Wilson ut
    och det blev fullt kaos runt honom när han upprepade ”inga kommentarer” till de
    flesta frågor. Inte så mycket intressant hände mer än att jag och TT:s Gunilla
    Kinn hamnade på AP fotografen Matt Rourkes bild som sedan bland annat hamnade i
    dagens New York Times och på deras hemsida. Jag står i bakgrunden och fotograferar
    himlen medan Gunilla (i svart) rutinerat har sett till att hamna alldeles
    intill advokaten. Se bilden här.

    Nedan ser ni nästan hela det svenska
    pressuppbådet som står och pratar med en lokal journalist (längst till
    vänster). Svenskarna från vänster: Michael Winiarski (Dagens Nyheter),  Gunilla Kinn (TT), Karin Henriksson
    (Svenska Dagbladet) och Peter Suneson (Expressen). Saknas gör Per Bjurman
    (Aftonbladet), som också var där men han saknade sitt älskade New York så
    mycket att han redan var på väg till tågstationen, samt VG:s Anders Giæver som
    var på väg till Starbacks för att skriva artikeln.

    Gunilla, som även syns i bilden ovan alldeles till vänster om advokaten, bloggar också om detta.

    Jihad_jane02

  • Patrick04

    I går var det irländarnas dag, Saint Patrick's
    Day. Den firas rejält i nordöstra USA och speciellt i New York. Gatorna fylls
    av fulla människor klädda i grönt. Inklusive roliga hattar.

    Jag åt lunch på min lokala diner. Restaurangen
    är grekisk men en dag som denna är den såklart dekorerad i grönt.
    Här gällde att casha in och det var mer folk än vanligt. Dagens rätter brukar
    vara en lista med ett tiotal olika val. Nu var samtliga maträtter på listan irländska. Jag
    beställde en Shepards Pie och servitören Mohammed frågade om jag ville ha öl
    eller vin till maten. Vatten sa jag. Öl eller vin upprepade han. Vatten sa jag igen. Han pekade då på menyn där jag kunde
    läsa att öl eller vin ingick dagen till ära. Ganska talande för St. Patrick's Day
    som verkar handla om att bli fullast möjligt. Jag fick mitt vatten till slut.
    Utanför fönstret såg jag de grönklädda raggla förbi med glatt humör. Till och
    från puben som låg vägg i vägg. Många var ganska unga. Fick en känsla av
    Valborgsmässoafton.

    Sex timmar senare promenerade jag till Penn
    Station där jag skulle ta kvällståget till Philadelphia. På vägen dit passerade
    jag ett antal irländska pubar och jag såg att partyt fortfarande pågick för
    fullt. Både inne på ställena och ute på trottoaren. Folk var forfarande lika
    gröna och lika glada men kanske något mer slitna än vid lunchtid. Vid Herald
    Square stod ett gäng män i kilt och spelade säckpipa. Jag trodde det var en
    skotsk musikform men mitt tåg skulle snart gå så hade inte tid att ta upp det
    med dem.

    På perrongen stod en konduktör i sin vanliga
    uniform men med gröna glittrande cowboystövlar och önskade oss välkomna ombord.
    Jag längtade till nästa dag. Det kändes som att till och med Jihad Jane, vars
    arraignment” väntade i Philadelphia, var att föredra.

    Patrick01 Patrick02 Patrick03b Patrick05

  • Paraplyer05

    Solen har kommit åter efter ett antal tunga
    regndagar. 

    Men jag dröjer mig kvar i regnet här på
    bloggen.

    Sekunderna efter att de första regndropparna
    träffar New Yorks brokiga trottoarer dyker de upp i varenda gathörn.
    Paraplyförsäljarna. Fem för de små och tio för de stora. Båda storlekarna är av
    tveksam kvallitet. Speciellt om det blåser. Som i lördags då ösregnet
    kombinerades med stormvindar. Resultatet blir en paraplymassaker.

    Själv gick jag omkring torrskodd under mitt
    röda golfparaply som jag 1997 inhandlade på golfklubben Pumpkin Ridge i Oregon. Där var jag var för att bevaka Annika Sörenstam och de andra svenskorna som spelade
    US Open. I regnet.

    Jag är inte mycket för golf egentligen men
    måste erkänna att bra paraplyer, det kan de tillverka. Mitt har hållt bra i
    tretton år. I både storm och ösregn. Icke så de man köper på New Yorks gator.
    Så när jag vandrade hemåt i lördagsnatten i vad som närmast kan liknas vid ett
    paraplyslagfält tänkte jag att jag ville ta bilder av detta. Hade dock ingen
    kamera med mig. Fick bli på söndagen istället.

    Men de är väldigt snabba på att städa upp här
    i New York nuförtiden. Så när jag kom ut nästa dag var nästan alla trasiga
    paraplyer uppsamlade och paketerade i plastpåsar som väntade på sopbilen. Men
    några hittade jag i alla fall.

    Ni som kan er fotohistoria vet att en av
    Sveriges största fotografer redan för längesedan hade upptäckt det estetiska i
    New Yorks trasiga paraplyer. Den framlidne Malmö-fotografen Gerog Oddner har flera
    sådana bilder med (bland väldigt många andra motiv) i sin fina fotobok
    Genomresa. Köp den!

    Paraplyer01 Paraplyer02 Paraplyer03 Paraplyer04

    Paraplyer06 Paraplyer07 Paraplyer08 Paraplyer09 

  • Bagpipe

    Vi har säckpipmusik även i New York. 

  • Halloffame03

    Jag gjorde i kväll ett inhopp för Expressen
    och hamnade på den ceremoni där Rock’n’Roll Hall of Fame presenterade årets
    nya medlemmar. Museet ligger i Cleveland men av någon anledning
    delas priset ut på Waldorf Astoria i New York. Antagligen lättare att fylla
    lokalen där.

    Bland en handfull andra artister så valdes ABBA in i år. Tydligen första gången
    ett band från ett icke engelskspråkigt land har valts in. Benny Andersson och
    Anni-Frid Lyngstad var på plats. Jag och Expressens korrespondent Peter Suneson träffade dem innan ceremonin i
    hotellets bar. Vi satte oss längst in i hörnan för att slippa fans som ville ha
    autografer. De hittade dit ändå. Okej, det är inte så att skrikande
    tonårstjejer svimmar i deras närhet men det är en ständig ström av människor
    som vill ha bilder och autografer. Inklusive kostymmän i övre medelåldern.
    Kändes lite märkligt.

    ABBA-gänget är verkligen extremt trevliga. De är väldigt tillmötesgående och ödmjuka för att vara sådana superkändisar som de är. Men
    kvällens höjdpunkt för mig var nog ändå Iggy and the Stooges som också valdes
    in i Rock’n’Roll Hall of Fame denna kväll. Iggy tog av sig skjortan strax efter
    han tagit emot priset och spelade två låtar. Många uppklädda åskådare vid
    middagsborden såg något vettskrämda ut när Mr. Pop (som New York Times kallar
    honom
    ) hoppade ner bland dem och skrek ut refrängen ”I wanna be your dog”. I
    slutet av låten uppmanade han folk att komma upp på scenen med orden ”Let’s
    get some rich people up here”.

    Iggy for president!

    Vi vanliga dödliga journalister fick dock tyvärr
    bara se detta på teve i pressrummet. Men de kom i alla fall in och poserade för
    bilder samt svarade på några frågor efteråt.

    Läs här om vilka övriga artister som blev
    invalda.

    Halloffame01 Halloffame02 

  • IMG_5822b

    IMG_5806b

    …och jag som tyckte det regnade mycket i
    fredags.

    Det var ingenting mot helgens ihållande
    skyfall.

    På måndagen väntas fortsatt regn.

  • Grey04

    …blir det aldrig någonting av.

    Fredagen var fylld av regn och avsaknaden av
    färg.

    När jag gick på 59:e gatan i den sena
    eftermiddagens första antydningar till skymning så lade New York helt plötsligt
    ner sina vapen. All bravado var borta. Jag har aldrig sett det så förr.
    Ansikten som bara ville hem. Bort från vind och regn. 

    Staden var helt plötsligt bara
    en stad.

    Grey03 Grey01 Grey02