Tankar från 39:e gatan

Första klunken öl, av märket Presidente, på
restaurangen i Jimani på kvällen efter första dagen i Port-au-Prince ligger nog på både min och reporter Anders
Giævers topp tio på ”ölklunkarnas topplista”. Maten kanske inte så.
Restaurangen var ett hål i väggen som bara hade en maträtt. Oklart var det var
eftersom vi inte pratar spanska och de inte förstår engelska (i Haiti pratar de
ju franska så vi skulle behöva ha haft två tolkar). Det var en sallad med något
vitt fiskliknande i som hade en konsistens av gummi. Gissar på bläckfisk.

Det fanns bara två "restauranger" att äta på i
Jimani. Det andra var ett ännu mer spartanskt ställe som låg i ett gathörn vid
stadens lilla park. Från dag två blev detta vårt stamställe. Det bestod av en grill
utomhus och ett litet skjul samt några plastbord och stolar. Normalt hade jag
sprungit därifrån men med tanke på vad vi såg varje dag inne i Port-au-Prince
kändes detta som höjden av lyx. Inte heller här fanns det någon meny. Frukosten
bestod av något falukorvliknande som de kallad salami. Middagarna bestod alltid
av kyckling i olika former. I bland grillad. Ibland i någon slags gryta. Det
var ganska okej men när jag åt försökte jag glömma synen av alla flugor som
vandrade på kycklingarna där borta vi bordet där de tillagade dem.

Han som drev stället var en trevlig man med
mycket energi. Vi blev snabbt hanns kompisar trots att vi inte kunde prata med
varandra. Som de stammisar vi var fixade han alltid plats på något av de två
bord han hade. Han hälsade alltid glatt på oss när vi kom och ibland slog hans
sig ner vid vårt bord. Som Anders sa, hade han bott i New York hade han med
framgång kunnat driva en trendig
restaurang i SoHo. Men hans affärer gick bra här då det för varje dag blev det mer folk. Journalister, läkare (det
låg ett litet sjukhus i Jimani dit skadade flögs in från Haiti) och diverse
hjälparbetare. I brist på bord stod folk och åt ibland.

Andra dagen tog vi oss över gränsen när den
öppnade klockan åtta. Vi hade ingen transport ordnad i Haiti men räknade kallt
med att det skulle lösa sig. När vi passerat gränsen stod en klunga med
motorcyklar och pick ups (som de hade byggt ett tak över samt satt upp två
träbänkar på flaket – dessa fordon fungerade som små bussar) och väntade på
kunder. En ung kille kom fram till mig och frågade på mycket bra engelska om vi
behövde hjälp. Hans två kompisar hade en pick up. Vi bad dem köra oss till
flygplatsen där vi hade tänkt fixa en annan, lite mer bekväm, bil. Men vi
gillade vår engelskpratande vän och hans kompisar och under de 90 minuter det
tog att ta oss in till Port-au-Prince bestämde vi oss för att hyra dem för hela
dagen. Det slutade sen med att de jobbade för oss resten av vår tid där.
Visserligen var det lite obekvämt att sitta på de hårda träbritsarna när bilen
skumpade fram på de gropiga vägarna. Men man smälte in bra i omgivningen och det
var lätt att fotografera från bilen samt att hoppa av och på. Så så fick det
bli.

Varje morgon och kväll var vi alltså tvungna
att ta oss över gränsen. Det gick relativt lätt. Nackdelen var att de första
dagarna inte öppnade den förrän åtta på morgonen, men efter ett par dagar insåg
de att de måste ändra sina rutiner och den förblev öppen dygnet runt. Efter det tog vi oss över klockan sex på morgonen. Det var ett slags ingenmansland mellan
länderna på sju åtta hundra meter där taxin eller motorcykeltaxin vi tagit från
”hotellet ” (som låg cirka 7 minuter från gränsen) inte fick köra. Så antigen
fick vi gå eller lifta med någon eller betala andra motorcyklar som tydligen
fick köra där. Vi provade samtliga av de alternativen.

VG skickade efter ett tag ytterligare ett team för att lösa av oss, och kanske jobba dubbelt ett par
dagar. Som vår erfarna utrikeschef Frode sa, efter fem sex dagar i ett
jordbävningsområde börjar man bli ganska sliten. Reporter Per Olav Ødegård och
fotograf Harald Henden samt VGNetts Erlend Skevik kom på lördagseftermiddagen. Vi
möttes inne i Port-au-Prince där vi fick lite påfyllning av dollar
som de hade med sig. Våra var nästan helt slut.

De tillbringade också sin första natt i Jimani
där vi lyckats boka upp de återstående tre rummen på vårt hotell till dem
(därefter slog de upp bas i Port-au-Prince). Den
danska fotografen Jan Grarup hade kommit samtidigt med dem och var med när vi
satt på vårt stamställe och åt på kvällen. Vi berättade lite om hur det hade
varit att jobba och vad vi hade varit med om. Grarup frågade om jag kunde visa
mina bilder. Jag hade datorn med mig eftersom jag kommit direkt från
Internetcaféet. Det var
lite smått nervöst att visa sina bilder för så erkända och erfarna krigs- och
katastroffotografer. Men de var vänliga nog att säga att de tyckte mina bilder
var bra (vad annat kunde de säga ;-).

På söndagsmorgonen följde de med oss på vårt
flak in till flygplatsen i Port-au-Prince där de snabbt fixade en tolk,
chaufför och bil. Våra vägar skildes åt olika håll (detta var dagen när vi
hjälpte Torsten och hans familj över gränsen).

Måndag morgon skulle vi ringa tidningen för
att höra om vi skulle stanna ytterligare ett par dagar eller om det räckte med
ett team. Vår tolk och chaufför hade inga fungerande telefoner så vi hade bett
dem vänta på andra sidan gränsen klockan sex på morgonen. Vi sa att vi inte var
säkra på om vi behövde dem men att vi skulle komma dit och ge besked i vilket
fall som helst.

Ingen frukost eftersom vi nu började dagarna
tidigare och restaurangen var stängd. Bunkrade med vatten och kex i väskan i
fall vi blev hungriga. Det var fortfarande becksvart ute när vi fick tag på några
motorcykelkillar som var villiga att köra oss till gränsen för tio dollar var.
Min stank av sprit och dessa motorcykelfärder var nog det farligaste vi gjorde
under vår tid i området.

Vi lyckades ta oss över gränsen relativt
snabbt men det var ovanligt få bilar och motorcyklar där denna morgon. Nästan
inga alls. Så vi beslutade oss för att gå över till Haiti där vi planerade att ringa
redaktionen i Oslo för att höra hur vi skulle göra. Halvvägs kommer två lösa
hundar som började skälla och springa runt omkring oss. Vi ökade takten på
stegen men samtidigt kändes det inte som en bra idé att börja springa. En av
hundarna var alldeles intill mig och skällde högt mot mig. Den andra hunden
gjorde samma sak mot Anders och helt plötsligt skrek han till. Hunden hade bitit honom. Jag lös med mobilen på bettet och såg inget blod och
sa till Anders att det nog är okej. Men framme oss våra vänner på andra sidan
gränsen tittade vi på benet i bilens strålkastarljus och såg nu att det hade
börjat blöda. Vi ringde tidningen och förklarade läget att vi måste tillbaka
till det lilla sjukhuset i Jimani så att Anders kunde få en stelkrampspruta.

Vi betalde killarna lite grann och sa att vi
nog inte skulle behöva dem denna dagen. På sjukhuset fick Anders snabbt en spruta.
Runt omkring honom låg människor som flugits in från Port-au-Prince. Med
gipsade ben och allvarliga ansikten. 

Efteråt gick vi och åt falukorvsfrukost medan
solen sakta letade sig upp. Vi diskuterade vad vi skulle göra. Vi var båda
ganska slitna och hundbettet fick luften att gå ur oss.  Också så var det kanske inte helt bra
att röra sig bland liken på gatorna i Port-au-Prince med ett öppet sår i benet.
Vi pratade med vår chef som sa åt oss att det var okej för oss att
packa ihop och åka hem.

I bilen på väg mot Santo Domingo kom Anders på att han nu borde skriva en bok med titeln ”The dogs of Haiti” som börjar med meningen ”The first dog attacked us at the break of dawn.”

—

Bilden ovan:

Vår tolk och Anders på gränsen en tidig morgon.

Bilderna nedan:

1. Från vänster: Vår chaufför, hans kompis och vår tolk med bilen vi åkte i varje dag.

2. Vårt stamställe. Restaurangens ägare i orange t-shirt.

3. Från vänster: Jan, Harald, Per-Olav, Erlend och Anders på vår restaurang.

4. Gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti.

5. Anders får en stelkrampspruta efter hundattacken.