…och alldeles alldeles underbart.
De politiska konventen är nu avklarade. Stressigt men väldigt kul.
Först republikanerna i Tampa, Florida sista veckan i augusti. Sedan demokraterna i Charlotte, North Carolina första veckan i september.
Det blev inte så mycket bloggande för det var intensiva veckor för mig och reporter Eirik med jobb på dagarna för papperstidningen, och på kvällarna för nätet (inklusive video). Ofta var vi inte klara förrän framåt två på natten då vi sjönk ner vid hotellbardisken som dom urvridna disktrasor vi var, törstandes efter vätska.
I Tampa vill säga. Där hade de den goda smaken att ha hotellbaren öppen till klockan 03:00. I Charlotte hade vi inte någon hotellbar och ingen bar i stan hade öppet efter två. Förstår inte riktigt hur demokraterna tänkte när de la sitt konvent där. Jo, visst är det väl bra att gå och lägga sig, men svårt att varva ner efter hektiskt jobbande och den där första ölen efter en lång lång dag är inget mindre en ett litet mirakel.
Som jag ju skrivit här tidigare så blev första dagen av republikanernas konvent inställd på grund av att orkanen Isaac var på väg mot området. Den svängde sen dock av mot New Orleans istället. Det fick effekten att flera av våra skandinaviska kollegor begav sig dit. En tio timmars bilresa från Tampa då flygplatsen i New Orleans var stängd. Vi var i valet och kvalet om vi skulle åka. Men det var oklart hur stark orkanen verkligen skulle vara när den nådde land och vi bestämde oss för att stanna i Tampa. Den storyn fortgick ju i vilket fall som helst och tio timmar enkel väg kändes lite väl långt för en potentiell bomtur. I efterhand visade det sig ju vara ett bra beslut.
Tampa var ganska tomt. Ingen folkfest i downtown direkt. Bara poliser som vaktade och delegater på väg in genom de gedigna avspärrningarna till arenan där konventet hölls. Occupy-rörelsen hade räknat med att många tusentals demonstranter skulle komma med bussar från hela landet. Det blev bara ett par hundra och de märktes knappt.
Republikanerna ja, det är så välkammade, välklädda och välorganiserade. Men det tog liksom aldrig riktigt av. Visst finns entusiasmen för att få bort Obama från Vita huset men den finns inte riktigt där för Mitt Romney som kandidat. Hans tal var ok men inte fantastiskt. Bästa talare var Condi Rice, George W Bushs utrikesminister, men hon har ju aldrig ställt upp i något som helst val och säger alltid att hon inte är intresserad av det. Sämst var skådespelaren och tidigare borgmästaren Clint Eastwood som stod och pratade till en tom stol där han låtsades att Obama satt. Ett pinsamt fiasko.
Jag hade egentligen tänkt dra direkt till Charlotte där ju demokraternas konvent skulle börja efter helgen men min fyra år gamla dator hade blivit segare och segare för varje dag (redigeringen av bilder och video var en mardröm i Tampa) för att sedan helt sonika, som man ju brukar säga, krascha morgonen efter konventet var över. Tur i oturen att det var då och inte på deadline någon av dagarna innan. Och jag hade faktiskt en ny Mac Book Pro i New York, hade bara inte hunnit ladda in alla program jag behöver i den innan jag drog till Tampa. Så nu fick det bli ett snabbt besök till New York för att hämta den (ångrade såklart att jag inte tog med den direkt).
Om republikanerna är välkammade, välklädda och välorganiserade så är demokraterna det motsatta. Alltid mer kaos på deras konvent. Men också en mer avslappnad atmosfär och mer partystämning (även så i downtown Charlotte där det var fullt av människor som ville delta om än bara på gator, torg och i barer). Men loggistiken för media är mer oorganiserad och det är alltid mer oklart var man får stå och också så stänger ofta brandmännen ner lokalen, dvs inga fler kommer in, innan de mest populära talarna, för att det är för många människor i lokalen. Detta visste jag sedan tidigare år och såg till att vara inne i god tid.
Inte så en mexikansk fotograf som jag pratade med dagen efter Bill Clintons tal. Han hade inte kommit in och hans chef på bildbyrån i hemlandet var så upprörd att han vägrade prata med sin fotograf som sa till mig att han hade betalt mig 200 dollar för en bild om han sett mig kvällen innan. Jag tyckte så synd om honom så om jag träffat honom då hade jag nog gett honom ett par bilder gratis.
Men hur oorganiserade de än är så var entusiasmen enormt mycket större bland demokraterna än republikanerna och talarna var bättre. Bill Clinton var magnifik. Överskuggade till och med Obama som ju är en mycket bra talare. Michelle Obamas tal var formidabelt. Hennes utmanare till positionen som first lady, Ann Romney, var inte alls dålig, men Michelle vann ändå i tre raka set. Till och med en gammal träbock som senatorn, och tidigare presidentkandidaten, John Kerry höll ett mycket engagerat tal där han gick till hård attack mot Romney & Co. Jag konstaterade dock att Caroline Kennedy inte har ärvt sin pappas förmåga att trollbinda en publik med sina ord.
Även i Charlotte hade jag ovanligt mycket teknikstrul. En kväll gick det inte att e-maila bilder eller koppla upp sig via FTP trots att jag var uppkopplad på internet (det löste sig dock efter någon timme eller så) och dagen efter var helt plötsligt ett av mina minneskort korrupt. Det gick inte att öppna bilderna. Och sen som sur grädde på moset så hände följande sista kvällen:
Jag hade skaffat mig en ganska bra position för Obamas tal och stått där i fyra timmar innan och lyckats hålla mig kvar när brandmännen körde i väg folk runt omkring mig. Obama kom och han talade. Reporter Eirik var på annan plats i arenan. Där hans presskort gällde. Vi hade bestämt oss för att han skulle komma till mig efter talet, som vi gjort kvällen innan med Clinton, så vi kunde göra video, en stand up samt ett par intervjuer med publiken. Eirik lyckades snacka sig in till den sektion där jag stod precis innan talet var klart trots att hans presskort inte gällde där. Så det betydde att vi kunde få en stand up med Obama i bakgrunden när hans familj kommer in på scenen. Perfekt. Trots att mitt fotografhjärta nog hellre vill att jag tar stillbilder av det så är ju detta bättre för VGNett som vi ju levererar dessa sena nyheter till. Eirik pratar in i mikrofonen jag filmar och bakom står familjen Obama och vinkar medan konfettin faller över dem och Eirik. Hinner ta några få stillbilder precis innan de går av scenen men då är det mycket mer folk där och blir inte lika ren komposition. Dessutom har yngsta dottern försvunnit i vimlet. jaja, vi har ju videon. Trodde jag.
Eirik säger lite skämtsamt "hoppas att ljudet fungerade nu". Jag spelar upp videon på kameran och det knyter sig i magen. Inget ljud. Helvete!
Vi gör en ny stand up och nu fungerar ljudet. Men scenen är tom. Det fungerar ju det med men blir ju långt ifrån lika bra. Vi intervjuar sedan två olika personer. Ljudet fungerar på den ena men inte på den andra. Hade arg/besvikelse-"ont i magen känsla" resten av kvällen.
Har filmat i ett par år nu och tycker det är kul faktiskt, men ljudet är helt klart den känsligaste delen. Om det inte blir bra är det bara att kasta videon. Och det är mycket olika saker som kan gå fel med det har jag märkt under dessa år. Men senaste tiden har jag inte haft problem så därför extra oväntat att detta hände. Bara att felsöka och gå vidare. Tror att det är något med sladden.
För övrigt så hade ju även demokraterna, liksom republikanerna, väderproblem. Obama skulle ju hålla sitt tal på en fotbollsarena som tog 65 000 personer (på konventet i Denver för fyra år sedan talade han inför 80 000 pers) men dåliga väderprognoser gjorde att de redan två dagar innan bestämde sig för att även torsdagskvällens tal skulle hållas i hockeyarenan som rymde mer blygsamma 16 000.
Sånt är livet.
Både för en enkel fotograf från Hässelby och för presidenten av världens mäktigaste land. Allt blir inte alltid riktigt som man har tänkt sig men på något sätt går det ändå till slut.
—
Bilden ovan av mig har min vän David Howells tagit. Han är en brittisk fotograf, tidigare New York-bo och nu bosatt i New Foundland av alla ställen. Men han verkar tillfreds.
De fyra första bilderna nedan är från republikanernas konvent i Tampa och de fyra följande från demokraternas i Charlotte.
—
Det blev för övrigt bara två dagar i New York för mig innan det var dags att dra igen. Nu är jag i Los Angeles och jobbar. Återkommer till det.
—
Tankar från 39:e gatan 