Tankar från 39:e gatan

Här kommer lite om logistiken och om hur vi
jobbade i Haiti. Det kanske blir en del upprepningar från tidigare inlägg men jag
tror att det kanske trots det kan vara intressant läsning.

Vi kommer alltså iväg ganska snabbt från New
York. Jag och reporter Anders Giæver sitter på ett flygplan på väg till
Dominikanska Republiken mindre än fyra timmar efter jordskalvet. Det var en
handfull andra journalister ombord men det fanns gott om lediga platser. Vi
landar sedan klockan två på natten på flygplatsen i Santo Domingo. Där köper vi
mat och vatten i ett nattöppet café. Provianten består av en plastpåse fylld
med bananer och en annan fylld med muffins.Vi delar sedan taxi med Los Angeles
Times prisbelönta fotograf Carolyn Cole, som jag hade börjat prata med redan på
JFK-flygplatsen i New York (men inte känt sedan tidigare). Fem timmar tar det
att komma fram till gränsstationen mot Haiti som öppnar klockan åtta. En kvart
efter att vi kom dit och vi är först över. Taxin får inte köra över gränsen men
ett medelålders par ger oss och Carolyn lift in till Port-au-Prince. De bor i
Dominikanska republiken men är nu på väg till fruns föräldrar som bor i
Port-au-Prince och som de inte vet hur de har klarat sig.

En och en halv timme senare och sjutton timmar
efter jordbävningen rullar vi in i katastrofområdet. Det är människor överallt.
På väg någonstans. Många med väskor. Det är konstigt nog en ganska lugn
stämning. Många i chock antagligen. Döda och skadade på trottoarer och vägar.
Många döda är redan täckta av vita lakan. Raserade hus bredvid byggnader som
fortfarande står. Helt slumpmässigt urval av naturens krafter som det verkar.

När vi kommer fram visar det sig att pappan är
död. Deras hus är visserligen nästan helt intakt men när jordbävningen startade gick han ut på terrassen och fick en fallande balkong över sig.
Hade han liksom sin hustru stannat inne så hade han överlevt. Jag får ett tyst
medgivande från dottern att fotografera pappan där han ligger upplagd på soffan
i vardagsrummet. Hon vill visa vad som hänt med hennes älskade pappa. Han ser
fridfull ut. En blodfläck har bildats på soffans dyna under hans huvud. Jag
kommer på mig själv med att fundera på om den kommer att gå att få bort. Hon
gråter.

Vi går runt lite i området och fotograferar och iaktar. Efter ett tag så bestämmer vi oss för att försöka hitta någonstans att sända hem
bilder och text ifrån och eventuellt ett par hotellrum. Vi kollar med Hotell
Montana som är det bästa hotellet i stan och egentligen det enda av
internationell klass (jag och Kim Riseth bodde för övrigt där när vi var i
Port-au-Prince och jobbade för några år sedan). Det ligger alldeles intill
huset med den döda pappan men det visar sig dock att hotellet är totalförstört.

Vi tar oss till ett annat lite mindre hotell
en halvtimmes bilfärd därifrån men där finns ingen el och inga rum. Lobbyn är
full av strandsatta gäster. Bland annat träffar vi ett par från Frankrike som
precis har hämtad sin adopterade pojke. De ber oss att skicka ett e-mail till
deras släktingar i Frankrike för att berätta att de är okej. Vilket vi också
gör senare samma kväll.

Vi bestämmer oss för att ta oss till
flygplatsen. Om det är någonstans det kan finnas el och Internet så är det där
resonerar vi. Hittar två killar med en bil som är villiga att köra oss för 80
dollar. Trafiken är kaotisk. Solen het. En man står och sjunger besvärjelser
över en död kvinna på trottoaren vid foten av en brant backe som leder upp till
en förstörd kyrka. En annan man sitter vid en bensinmack med ett dött barn i
famnen. Ansikten överallt. Med ögon som vittnar om att
de har sett för mycket. En del tårar men mest allvariga blickar och detta
oförklarliga lugn.

Det tar en dryg timme innan vi kommer till
flygplatsen bara för att upptäcka att det inte heller där finns någon el.
Tidningens deadline närmar sig och vi tar beslutet att ta oss tillbaka till
gränsen mot Dominikanska Republiken. Vi hittar snabbt en man som är villig att
köra oss dit för 150 dollar i sin skrotiga gamla stadsjeep. Det är sen
eftermiddag när vi kommer till gränsen och där börjar mobilerna att fungera
igen. Anders ringer till redaktionen som är lättade att äntligen höra ifrån
oss. Dels för att de nu kommer att hinna få med vårt material i tidningen men
kanske mest för att vi är välbehållna.

Inte heller den här bilen får köra över
gränsen men där står killar med motorcyklar redo att köra oss de åtta-
niohundra meter som utgör ett
slags ingenmansland mellan länderna. Jag får ner priset till från tjugo till
tio dollar. Men innan de är klara så har de lurat av oss ett antal dollar. Det
är något om en gränsavgift på femtio dollar som de kan betala till
tulltjänstemannen för det går fortare att få oss över då. Och så vidare. Men nu
är vi mindre än två timmar från deadline och om vi inte får hem materialet så
har dagens insats nästan varit utan mening. Så vad spelar några extra dollar
för roll tänker vi. Det visar sig sedan att vi har stor nytta av dem. De kör
oss ända in till den lilla byn Jimani där de tar oss till ett fungerande litet
Internetcafé och efter att vi i sista stund sänt hem bilder och text till
mycket nöjda nattredaktörer i Oslo så lyckas våra motorcykelvänner till och med
hitta två rum till oss på ett litet risigt hotell med fem rum totalt och
gemensam dusch (en svag stråle kallt vatten som kom ut ur ett rör men som
Anders sa, ”det är nog den skönaste duschen jag någonsin tagit") och toalett ute
på gården. Visst var hotellet ganska slitet men det fanns trots allt en säng att sova i och det var mer en många andra
journalister som kom senare hade. Några dagar efter det tog vi en öl med New
York Daily News utsända och de verkade inte helt nöjda över att behöva
tillbringa ännu en natt i hyrbilen.

Det var så det kom sig att vi förlade vår bas
till den lilla gränsstaden Jimani. Trots att det var lite slitsamt att varje dag
behöva spendera tre timmar i transport så fungerade det bra för oss. Där fanns säng, el, Internet, mobiltäckning
och mat (återkommer till maten). Dessutom var säkerhetsaspekten en faktor de
första dygnen. Man visste inte riktigt hur situationen var så det kändes skönt
att ta sig ut ur Port-au-Prince innan kvällarna.

—

Bilden ovan visar Anders med en av våra
motorcykelchaufförer utanför Internetcaféet i Jimani.

Bilderna nedan:

1. Anders ser på CNN på planet från New York till
Dominikanska Republiken.

2-3. Gränsen mellan Dominikanska Republiken och
Haiti första morgonen vi passerade den.

4. Vårt hotell i Jimani.

5. Jag sänder bilder från Internetcaféet som kom
att bli vårt kontor.

   

Jag är nu tillbaka i New York.

Först nu känner jag hur trött jag är. I kropp
och huvud. Trots att jag vilade upp ett och ett halvt dygn i Santo
Domingo.  Känner också en slags
tomhet. Det känns märkligt att allt är som vanligt här i New York.

Återigen, stort tack för alla kommentarer och
mail jag fått. Jag läste dem där borta och de betydde mycket för mig. Har ännu
inte hunnit svara på dem men kommer att försöka göra det de närmaste dagarna.
Det verkar som att mitt bloggande har fyllt en funktion för både mig och också
för er som läste det.

Jag kände en skyldighet att blogga. Att
förmedla en personlig bild av vad jag såg. Så jag avslutade kvällarna med att
skriva blogginlägg. Visst var jag trött och ville egentligen bara gå och lägga
mig men vad är ett par förlorade timmar sömn jämfört med vad människorna i
Haiti genomlever?

Kommer att blogga mer om Haiti de kommande
dagarna. Blanda annat om hur det var att jobba där rent praktiskt samt känslomässigt.

—

På lördag förmiddag kommer jag att vara med i
radioprogrammet Medierna i P1 klockan 11:03. Det kommer att handla om
mediabevakningen av jordbävningen i Haiti.

Uppdatering: Lyssna på programmet här.

Vi har nu lämnat Haiti. Anders drog direkt tillbaka till New York men jag tar ett par dagar
i Santo Domingo i Dominikanska Republiken för att få en liten buffert innan jag kommer
hem till New York. Samt också en chans att tvätta kläderna. Vill inte ta med
mig stanken hem.

Jag vill verkligen inte trivialisera
katastrofen i Haiti med dessa bilder och i sammanhanget är min komfort ganska
oviktig. Men kontrasten var så stor att jag ändå vill blogga om den. Rummet på
den översta bilden sov jag fem nätter i. Det finns på ett litet hotell utan
namn i den lilla gränsbyn Jimani på den dominikanska sidan. Där hade vi vårt
basläger. Rummet funkade faktiskt bra. Man fick vara glad att ha en säng över
huvudtaget. 

Här i Santo Domingo lever folk som vanligt.
Gamla män spelar domino på trottoarerna och turister sitter på uteserveringar
med kalla öl framför sig. Det känns mycket märkligt. En slags overklighetskänsla. Som att jag är här men ändå inte.

Rummet på nedre bilden finns på ett hotell här som heter Hostal Nicolas De Ovando som ligger i en byggnad från 1500-talet. Det är kolonialstil och man får en
känsla att kliva in i en Graham Greene-roman. Officerare i perfekta vita
uniformer vid ett bord. Flyvärdinnor vid ett annat. Vid frukosten råkar jag höra några ord på bruten
engelska från bordet bredvid ”I talked with the man from CIA…”

Det kommer också in en del folk från Haiti.
Jag har bland annat träffat på en far och son från Danmark. Pappan bodde i
Haiti men nu är hans hus totalförstört och han säger själv att han hade en
otrolig tur som överlevde. Sonen, som bor i Los Angeles, blev frustrerad över
att det tog så lång tid för danska UD att få till en räddningsinsats så han
hyrde istället själv tre helikoptrar i Santo Domingo för att hämta ut sin pappa
med vänner från den isolerade sydkusten.

Jag kommer att skriva mer om Haiti de närmaste
dagarna tänkte jag. Bland annat lite om hur vi jobbade samt visa lite fler bilder.

Och glöm inte att skänka pengar till insatsen i Haiti. Själv ska jag skicka pengar till Läkare utan gränser.

Nedan kan ni se att det var en viss skillnad på duschrummen också.

  

I går hjälpte vi norrmannen Torbjørn, hans
haitiska fru Vanina (som hade förlorat många släktingar i jordbävningen) och
hennes dotter Kristelle att ta sig ut från Haiti. Det var dem jag och Anders
försökte ta oss till för en intervju häromdagen utan att lyckas. Nu mötte vi
dem av en slump på flygplatsen där de utan någon framgång försökte komma ombord
på vilket flygplan som helst som kunde ta dem därifrån. Norska UD hade de bara lyckats få
sporadisk kontakt med och ingenting märkbart hade gjorts för att få dem ut ur
landet. De är nyligen gifta och Vaninas och dotterns pass är på den norska ambassaden i Venezuela (som också har hand om Haiti) färdiga med norska visum.

Vi sa att vi kunde ta med dem, med vår förare
och bil (eller snarare pick up), till den Dominikanska staden Jimani som ligger
precis på andra sidan gränsen. Varifrån de kunde ta sig vidare till Santo
Domingo dit passen sen kunde skickas till det norska konsulatet där. Problemet
var ju då att de inte hade sina pass nu och kanske inte skulle bli insläppta
i den Dominikanska Republiken. Men vi
hade passerat gränsen flera gånger och trodde att det skulle gå. Kontrollerna
var inte alltför noggranna som ett resultat av den ökade trafiken efter
jordbävningen.

Efter en och en halv timme närmade vi oss
gränsen och stämningen på flaket på den pick up vi satt på blev spänd. Först
genom den Haitiska gränsen och det var som väntat inga problem. En bit bort låg
den Dominikanska gränskontrollen. Där var det fullt kaos med människor och
bilar. Vår förare från Haiti har normalt fått köra oss över gränsen men nu blev
det strul. Bilen fick inte tas in i Dominikanska Republiken såg det ut som.
Men det verkade mer vara de lokala taxiförarna som var förbannade och som
klagade till gränsvakten. Ett slagsmål bröt ut mellan vår förare och en
Dominikansk taxichaufför. Livrädda att det skulle attrahera oväntad
uppmärksamhet skyndade vi att ta av deras väskor från flaket och kastade oss in
i en taxi av modell minivan. Vi satt alla på helspänn när bilen långsamt
passerade gränsen. Gränsvakten spejade in i bilen och såg bister ut. Det kändes
som en scen ur filmen Midnight Express men han vinkade sen igenom oss utan att
kolla våra pass. Lättnaden var stor och Torbjørn, Vanina och Kristelle mycket
glada.

Vi gjorde såklart ett reportage om detta och
visst kan man kritisera hur media ibland fokuserar mest på sitt eget lands
medborgare i stora katastrofer som denna. Jag brukar själv känna så. Det som
gör att jag ändå står för denna story är att inget av alla våra andra reportage från
Haiti har handlat om norrmän samt att den kom dag sex och inte första
eller andra dagen. Dessutom
känns det som att vi gjorde en god gärning.

Hjälpen har som sagt börjat landa på flygplatsen, i går såg jag bland annat ett flyplan från Spanien samt en stor fraktjumbojet från Kina. Den var omringad av kinesiska FN-soldater med automatvapen. Jag tog några bilder när de lastade ut förnödenheterna men det gillade inte soldaterna som stoppade mig. Konstig måste jag säga. Vill man inte visa att man hjälper? Eller är det bara av gammal "censurvana" man inte låter mig fotografera?

På gatorna i Port-au-Prince ser man nu några enstaka hjälppatruller men fortfarande alldeles för få. Förhoppningsvis kommer det att bli fler ganska snart.

…sakta men förhoppningsvis säkert.

Vi spenderade en stor del av lördagen på
flygplasten i Port-au-Prince. Där har hjälpgrupper och militärer från olika
länder nu äntligen börjat anlända. Och strandsatta människor som hör hemma
någon annanstans flygs nu ut.

US Air Force kommer i stora militärplan och
först ut när dörren öppnas är två soldater med maskingevär beredda och vandrande blick.
I kontrast till Jamaicas soldater som kommer med det färgglada planet från Air
Jamaica och en något mer avslappnad attityd. Såklart! Två militärplan modell Hercules från Argentina
landar och ett dito från Kanada. Ecuadors styrka har punktering på sitt
avsevärt mindre flygplan och de kämpar med däckbyte. Norges plan skulle landa
12:30 men är försenat till 21:30. Quatar har ett lyxigt stort fraktflygplan på
plats.

Det är fascinerande att tänka på hur
komplicerat det måste vara att samordna allt det här och kanske man ändå kan förstå
att det tar lite tid. Fast det känns som att de rika länderna i världen ändå
borde kunna ha en snabb utryckningsstyrka som kan dra iväg till katastrofer
inom 24 timmar. Men kanske det finns? Kanske de är här men inte syns för att
det är en sån stor stad?

De som ska flyga ut får stå i inhägnader ute
på flygplattan och vänta på en avgång som ingen verkar vet när den ska ske. En
kristen hjälpgrupp från Ohio (de som på första bilden nedan vinkar och hurrar till ankommande militärer) som råkade vara i Haiti under jordbävningen har
stått från tidig morgon och är fortfarande där i den stekande solen när vi
lämnar vid 14-tiden. Deras byggnad hade inte förstörts och de menade att det
var ett mirakel utfört av Gud. Men som Anders sa: ”God has a funny sense of humor”.

Några skadade på bårar ska flygas till
Dominikanska Republiken. En amerikansk militär hjälper en ensam gammal och
ganska svag man som vill flyga till sina släktingar i USA. Vid den provisoriska
incheckningen utomhus säger kvinnan först att det inte går för han har inget
visum. Soldaten ser uppgiven ut verkar mena att det borde gå att fixa. Kvinna
säger att hon ska försöka. Soldaten ger mannen en förpackning med kex och en
flaska vatten som i sin tur är så tacksam för hjälpen att han bjuder på en stor
kram och några tårar. 

Vi ger oss också ut på en liten expedition för
att försöka hitta en strandsatt norrman. Vägen går igenom några av de värsta
slumområdena i Port-au-Prince. Där finns om möjligt ännu mindre representanter
för myndigheterna, eller utländska räddningsgrupper. Noll! På den lilla
mittremsa som finns mellan vägens olika körriktningar har hundratals hemgjorda
tält, av pinnar och lakan, slagits upp för att husera hela familjer. Vi
lyckades aldrig nå vårt mål på grund av avstängda vägar men det var en resa
värd att göra ändå. För att se hur det är.

Men flygplanen landar ju så förhoppningsvis så
ändrar det sig till det bättre. Men det kommer att ta tid.

I dag har vi fått förstärkning från
redaktionen i Oslo. Det rutinerade teamet bestående av reporter Per-Olav
Ødegård och fotograf Harald Henden har slutit upp. Vi jobbar antagligen dubbelt
några dagar men sen väntar nog en flight hem till New York för mig och Anders i början av veckan. Batterierna börjar ta slut och jag kan behöva en ordentlig dusch. Samt en Dry Martini. Eller tre.

 —

Jag var ju för övrigt i Port-au-Prince för
några år sedan och gjorde ett par jobb. De bilderna ser ni i detta album (som också finns i spalten till vänster).

   

    

Bernadin sitter på en tom kista. Hon väntar på
att några vänner ska komma dit med hennes syster som dog i jordbävningen.
Hjärtskärande sorgligt. Men hon har ändå en kista. Och en kropp att lägga i
den. Mer än de flesta anhöriga har här. Vid ingången till kyrkogården ligger
kroppar dumpade. Insvepta i filtar och lakan. Den outhärdlig stanken dominerar
området runtomkring. Där bostadshus och affärer finns. Hade tänkt gå in på
kyrkogården och ta bilder men det är helt omöjligt. Till och med värre än
lastbilsflaket.

På ett fält alldeles finns ett provisoriskt
tältläger. De har alla mist sina hus och när vi kommer dit tror de att vi är
hjälparbetare och frågar om vi har mat med oss. Den fräna lukten letar sig även
ner dit. Jag kan inte gå många meter förrän jag har tjugo barn runtomkring mig som
vill att jag tar deras bild. De verkar trots allt ganska glada.

Det börjar komma rapporter om plundringar,
våldtäkter och mord. Jag vet inte om det är sant eller inte men jag misstänker
att det är den typ av rykten som florera i dessa situationer. Jag tror att de är kraftigt överdrivna. Jag har under de tre dagar jag varit inne i
Port-au-Prince aldrig känt mig hotad eller rädd. De människor som vi mött är
stolta och bär på en stor värdighet. Visst, det finns en historia av
kriminalitet och gängkrig men jag skulle gissa att det har varit färre brott
efter jordbävningen än innan. Alla är drabbade av den.

De har råkat födas i ett väldigt fattigt land
och är vana att klara sig själva. Ja, de väntar på hjälp men de sitter inte
stilla. De hjälper varandra bäst det går.

Vill också passa på att tacka för kommentarer,
mail och sms. Hinner som ni säkert förstår inte svara på allt nu. Tiden är
knapp och kommunikationerna fungera ofta inte. 

Bilderna nedan:

1. En man har köpt vatten till sina 15 släktingar och betalt tre gånger så mycket som ordinarie pris.

2. På gatorna intill kyrkogården försöker förbipasserande stänga ute stanken.

3 – 5. Tältlägret.

    

Har spenderat ännu en dag i Port-au-Prince och
sett ännu hemskare scener. I går valde jag att inte lägga ut några av de
starkaste bilderna här på bloggen. I dag tog jag många som var värre än dessa.
Man har börjat samla ihop de döda kropparna. Med lastbil. Jag var där. På
flaket. Kommer nog aldrig att kunna glömma det. Besparar er från de bilderna.

Några få representanter har jag sett men
frånvaron av internationella hjälporganisationer och till exempel den
amerikanska militären är iögonfallande. Jag antar att de är på väg men borde
det inte kunna gå snabbare? Haiti klarar inte detta själva.

Det är hett. Det är dammigt. Människor på
gatorna. Överallt. På väg någonstans. Med väskor och påsar. Människor klättrar på ruinerna. Letar efter
överlevande. Efter döda. Någon går omkring och lyfter på skynkena som
täcker kropparna på trottoaren. Försöker antagligen hitta någon nära som
saknas.

Men också. Mitt i detta försöker människor att leva sina liv. Och gör det. Grönsaksförsäljarna på trottoaren var i full
gång igen på onsdagen. På bensinstationerna var det kaos. Alla ville fylla
bensin i sina plastdunkar. Två män bär en kista på sina huvuden. En kvinna bär
den påse med juiceflaskor på sitt huvud. Det är så de bär saker här.

Ett hotells parkeringsplats får fungera som
fältsjukhus. Problemet är att det inte finns några doktorer. Eller sköterskor.
En agronom utan någon som helst medicinsk utbildning fungerar som läkare. Barn
som skriker. Svårt skadade människor. Medmänniskor. På en parkeringsplats. Två
dygn efter jordbävningen.

Vid infarten har de lagt de som inte klarade
väntan på en doktor.

Under vita skynken.

—

Anders bloggar också om våra upplevelser här.