En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York
Så kom då det utlovade snöfallet sent på
lördagseftermiddagen. Några timmar försenat.
Som dom har tjata om detta på TV:n
hela dagen så kräver jag minst en halvmeter snö när jag vaknar på söndag
morgon. Annars kommer vädermännens avgångar att utkrävas.
Jultomten verkar ha skrivit ett sponsoravtal
med Coca-Cola. Så nu tänkte jag gå och köpa en back för att se om det höjer
julstämningen.
Annars så inväntar New York inom några timmar
vinterns första snöoväder vilket ju borde höja julstämningen. Fast på TV pratar
de bara om allt kaos som förväntas och folk bunkrar konserver och snöskyfflar.
Det ska ju trots allt snöa i ett halvt dygn.
Återkommer med väderrapport.
En vecka kvar till jul. Nästan varje år får
jag en känsla av att ha ”missat” julen. Att inte ha hunnit tagit del av julskyltningar
och den allmänna mysighet som förväntas infinna sig.
Vi bär förmodligen alla på bilder om hur det
ska vara.
På en fäll framför en öppen spis i en
fjällstuga.
Hand i hand på Stortorget i ett stilla
snöfall.
Tindrande ögon.
Varm choklad.
Stora leenden.
Lite lagom röda kinder.
Men finns det där?
I verkligheten?
Eller är det bara en fantasi?
Som kräver mycket jobb och stress för att man
ens ska komma i närheten av den?
Kanske det är som den där tanken om att man ska ligga i en hängmatta och läsa böcker hela sommaren.
Är det verkligen någon som gör det?
Kanske är myten om lyckan tillräcklig?
Kanske är själva syftet att det bara ska vara
en idé man bär inom sig.
—
Det är sen eftermiddag och mörkt ute. Jag går
på 39:e gatan väster ut. Fast besluten att uppleva lite julstämning innan det
är försent. Det är kallt men ingen snö. W Hotel vid Lexington Avenue är smakfullt
julpyntat. Där inne har de faktiskt en öppen spis, visserligen med fejkade
vedträn och gaslåga, men close enough I guess och genom det stora fönstret ser
jag människor som ser lyckliga ut. Eller kanske bara lite lagom berusade. Eller kanske både och. Uppe vid Park Avenue är de nakna trädena smyckade med
ljusslingor och en fotgängare skriker ”Fuck You!!” till en taxiförare som håller på
att köra på honom. Julstämning New York-style kanske?
Drar jackans dragkedja ända upp i skydd mot kylan och går
mot Bryant Park. Min lilla favoritpark i New York. Där finns skridskobana och julmarknad. Många ser ut som
Bambi på hal is. Julmarknaden säljer fina saker. Lite åt hantverkshållet.
Granen står stor och ståtlig men krymper mot skyskraporna. Jag tror faktiskt att
jag känner lite julstämning.
Jag går Femte avenyn norrut. Mitt mål är
Rockefeller Center vars skridskobanan och julgran för många nog är själva
sinnebilden av en New York-jul. De konstgjorda änglarna står på rad med sina
trumpeter. Människor överallt. Med kameror. Med shoppingpåsar. Med tindrande ögon.
Jo, de ser faktiskt mer glada än stressade ut. Möjligen någon familjefar
undantagen. Ett äldre par frågar om jag kan ta en bild av dem med deras kamera.
Visst kan jag det. Men sen skyndar jag därifrån. Alltför mycket folk för mig.
Och likadant uppe på Femte där poliser står med plastband mellan sig för att
hindra folk från att gå mot röd gubbe. Eller orange som den är här.
Får ett infall att fly in till Svenska kyrkan
på 48:e gatan för att få lite svensk julstämning. Har inte varit där på många år men tänker att de säkert har
pepparkakor i fiket. De har dock stängt tio minuter tidigare så istället
går jag in i en bokaffär. Där blir jag ståendes en lång stund bläddrandes i en
kokbok med Elvis favoriträtter. Den är på rea. Kanske kan hans favoritmacka med
jordnötsmör och banan framkalla lite julstämning? Kanske inte. Köper den inte.
Promenerar sedan söderut och passerar en
isskulptur som står övergiven på trottoaren. Jag ser inte vad den föreställer. Går
in på Lord & Taylor och köper rakvatten. En julklapp till mig själv. Får en
gratis väska på köpet. Är det kanske julstämningen jag letar efter? Utanför står
folk i varenda gathörn och försöker vinka till sig en ledig taxi. En omöjlighet
i New York i december.
Jag går hem. Öppnar en flaska Cabernet
Sauvignon och ser Islanders slå Rangers med 2-1 och tänker att kanske detta är
julstämning?
Jakten fortsätter.
Fotografen Sanna Sjöswärd har skrivit en
fantastiskt stark bok som handlar om hennes sökande efter sina rötter i Iran
och i förlängningen sökandet efter sin egen identitet. Sanna blev som fyraåring adopterad av en
svensk familj efter att ha bott i flera år på ett barnhem i Teheran. I boken
varvas berättelsen mellan hennes uppväxt på Lidingö och hennes besök till Iran
i vuxen ålder. Sanna skriver mycket personligt och gripande om sina första
möten med sin biologiska mamma och sina syskon men också om sin känsla av
utanförskap under uppväxten i Sverige. Förutom det rent personliga fungerar
boken också som ett dokument över hur en arbetarklassfamilj lever i dagens
Iran. Den är även delvis också en beskrivning av Sverige i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet från ett barns perspektiv.
En mycket välskriven och gripande bok som jag
tror att nästan alla kan uppskatta.
—
Det amerikanska löftet – av Martin Gelin
Den i New York baserade frilansjournalisten
Martin Gelin bestämde sig redan två år innan presidentvalet för att följa Barack
Obamas valkampanj. Långt innan någon av experterna verkligen trodde att han
hade någon chans att vinna. Nu vet vi att Gelin satsade rätt och resultatet är en
mycket underhållande och lärorik bok om ett historiskt val. Martin blandar det
stora med det lilla. Han sätter saker i sitt historiska sammanhang, både
kulturellt och politiskt, för att i nästa sekund beskriva hur det är att spendera
en natt i en bil med frivilliga valarbetare på väg till Ohio. Dit de kommer kraftigt
försenade och efter bara en timmes sömn på ett sunkigt motell går de ut och knackar på dörrar för Obamas
räkning.
Jag träffade Martin på olika valmöten runt om i landet och brukade skämtsamt reta honom lite för att han reste
med Greyhoundbussar och sov på vandrarhem eller i hotellobbies. När jag nu läser
boken inser jag ju dock att det är precis så man bör bevaka ett presidentval.
Om du är intresserad av USA och amerikansk politik, eller kanske bara av nutidshistoria, så är den här boken ett måste.
—
Båda böckerna kom ut tidigare i år.
Full disclosure: Jag känner både Martin och Sanna.
…men böckerna blir inte sämre för det.
Som ni säkert har sett här tidigare så gillar jag ”drive by shooting”. De här bilderna tog jag från hyrbilens passagerarsäte i New Jersey i söndags
med min danska kollega Finn bakom ratten. På lördagskvällen hjälpte jag honom
med ett jobb som krävde två fotografer. Det var en av hans företagskunder som hade sin årliga julfest som den här gången hölls i Atlantic City med hela 1 300 gäster. Jag tog 2 186 bilder men de är
inte så mycket att visa här så istället får ni dessa som jag alltså tog när vi
körde tillbaka mot New York.
New Jerseys smeknamn är ju The Garden State
men längs med New Jersey Turnpike, som motorvägen heter, lever delstaten
knappast upp till sitt namn. Något som ni som landat på Newark-flygplatsen säkert har
sett på väg in mot Manhattan. Längre västerut finns det dock väldigt fin natur men då jag inte är någon
naturfotograf så håller jag mig som vanligt istället till det urbana landskapet som alltid har fascinerat mig.
Ibland vore det praktiskt om det fanns flera
versioner av en själv.
Det har som sagt varit mycket jobb senaste
tiden och så här såg ett par dagar i mitten av den här veckan ut:
Blir väckt av telefonen tisdag morgon.
Bildredaktör Strand på Aftonbladet undrar om jag kan flyga till Orlando med
korrespondent Bjurman. En svensk landshövding har förts till sjukhus. Tillika
Tiger Woods svärmor. Höök, deras ordinarie fotograf, kan inte ta jobbet. Jag har inget jobb inbokat för VG så säger ja
med förbehållet att jag måste resa tillbaka till New York redan samma kväll.
Per och jag delar taxi till
Newark-flygplatsen. En taxi som kryper oroväckande sakta genom trafiken i
Manhattans midtown mot Lincoln tunneln. Men väl igenom den så flyter det på bra
och jag hinner till och med kasta i mig ett par breakfast burritos från
flygplatsens McDonald’s samtidigt som jag försöker få tag i någon fotograf som
kan ta jobb för VG onsdag och torsdag då jag redan är bokad för andra jobb.
Precis innan jag går ombord på vår 11:30-flight får jag tag på fotograf Axel
som kan ta jobben.
Knappt tre timmar senare landar vi på Orlandos
flygplats där vi kryssar mot hyrbilsbussen mellan alla barnfamiljer på väg till
eller från Disney World. Klockan är nu halv tre på eftermiddagen Bilens GPS visar att det är cirka en halvtimme till sjukhuset som Elin Nordegrens mamma,
Barbro, har lagts in på. På radion spekuleras det lite skämtsamt om att hon
blivit matförgiftad av gammal
”left over” pizza hemma hos Tiger och att svenskar inte är vana vid amerikansk
mat. ”Vad äter dom i Sverige?” undrar den ena av radiopratarna. ”Mest säl tror
jag” säger den andra. Den sistnämnda kommentaren låter allvarligt menad.
Väl framme vid sjukhuset möts vi av den förväntade klungan
sattelitbussar och hårdsminkade män och kvinnor med mikrofoner i händerna
framför TV-kameror. Vi får veta att Barbro Holmberg precis har lämnat
sjukhuset. I brist på annat så intervjuar vi en del av de TV-journalister som
är där och åker sedan till de som står
i närheten av det område familjen Woods bor i. Inte mycket händer där heller.
Därefter åker vi till det hotell Per har bokat. Jag väljer bilder och sänder
hem dem till redaktionen och en timme senare, vid 18:30-tiden, är jag på väg
till flygplatsen där jag tar en 20:15 flight till New York. Då har jag
spenderat hela sex timmar i Florida.
En halvtimme före midnatt är jag hemma i
lägenheten. Då är det dags att förbereda inför morgondagens jobb. Packa, ladda
batterier, tömma minneskort etc. Det tar sin tid och jag kommer inte i säng
förrän vid halv två.
Fyra timmar senare ringer väckarklockan.
Snooze. Snabb dusch och frukost.
Går de tre kvarteren till tunnelbanestationen.
Det blåser hårt och ösregnar från sidan så jag blir genomblöt trots att jag har
ett paraply. Byter till Path train vid Ground zero och går av vid Exchange
Plaza i Jersey City på andra sidan Hudsonfloden. Klockan är 07:30 när jag möter
min svenska kollega Paul Brissman i lobbyn till en modern kontorsbyggnad.
Liksom förra året ska jag hjälpa honom med ett jobb som kräver två fotografer.
Det är välgörenhetsdag hos en stor aktiemäklarfirma som Paul brukar jobba för.
Kändisar kommer under dagen att dyka upp för att hjälpa till att sälja aktier
och all vinst går till välgörenhet.
Fullt kör hela dagen. Springa mellan olika
våningsplan och försöka få celebriteterna i olika situationer samt också välja
ut pressreleasebilder som ska skickas ut under dagen. Jon Bon Jovi, Bill Clinton, Annika Sörenstam, Jack Nicklaus,
Justin Timberlake och Billie Jean King var några av de som dök upp. Strax efter
fem är vi utmattade men klara. Laddar ner alla mina bilder i Pauls dator vilket tar
sin tid. Nu är det dags för mig att börja koncentrera mig på morgondagens jobb
som är i Texas.
Springer ner på gatan vid kvart i sex för att
ta min förbeställda taxi till Newark-flygplatsen. Ingen bil där. Taxiväxeln
försöker dirigera föraren rätt men till slut ger jag upp och springer gata upp
och ner för att hitta en taxi. Lyckas till slut men efter fem minuter kör han
in till ett hotell. Vad händer? frågar jag. Jag ska bara lämna något här säger
han. Jaha säger jag och överväger att gå ut på gatan och försöka få tag på en
annan taxi men jag stannar kvar eftersom det inte verkar finnas så många lediga
taxibilar i Jersey City vid denna tidpunkt. Efter tio minuter kommer en äldre
kvinna fram till bilen, hon pratar samma språk som taxichauffören. Oklart vilket. Hon får en ugnssäker form
täckt av stanniol. Den verkar innehålla mat. Kvinnan ger föraren tjugo dollar
och han kör vidare. Jag är irriterad.
På Newark missar jag springande 19-flighten
till Houston med fem minuter. Men det är trots allt okej. Då hinner jag med en
middag innan kvällens sista flight som går 20:15.
Till hotellet (där bilden ovan är tagen) vid midnatt och blir sen
sittande vid datorn till halv två. Somnar vid två och väcks vid sju av
telefonen. Det är chefen i Oslo som vill diskutera dagens jobb.
Dusch, frukost och iväg till fotograferingen.
Som för att till exempel gå och klippa mig i
denna månad då frisörsalongerna drar sitt (hår) strå till julstämningsstacken
med tvåliters vodka- och whiskyflaskor av plast vid kassapparaten för kunderna
att nyttja efter behov.
Bara en sån sak!
—
December sänker sig över New York.
Extravaganta skyltfönster.
Smyckade torg.
Fulla trottoarer.
Kyliga vindar.
Tindrande ansikten.
Myten om julen väger tung.
—
Men den som kanske ändå har skrivit det vackraste och
sorgligaste julkortet av alla är Tom Waits i låten "Christmas card from a
hooker in Minneapolis" som han avslutar så här:
”Hey Charley, for chrissake
Do you want to know the truth of it?
I don’t have a husband
He don’t play the trombone
And I need to borrow money to pay this lawyer
And Charley, hey…I’ll be eligible for parole
come Valentines day”
—
Önska den skivan av jultomten.
Eller köp den själv…eftersom man ändå alltid
bara får mjuka paket.
Ville bara rapportera att jag spenderade natten mellan
fredag och lördag i Delaware där jag var för en fotografering. Så nu har jag antagligen inte bara jobbat i alla USA:s femtio delstater utan även sovit i samtliga. Men är lite osäker på Rhode Island. Måste kolla i mina gamla kalendrar.
Kan också berätta att det är väldigt många
lyxiga bilar som passar eller kör in på det område som Tiger och Elin Woods bor
i här i Orlando, Florida.
Återkommer.
Jag börjar dagen med att ta mig ner till södra Manhattan där jag ska göra ett jobb. Ett äldre par sitter mittemot mig på
tunnelbanan. Han har en svart täckjacka och silvertejp runt höger tumme.
Istället för plåster gissar jag. Hon hostar med jämna mellanrum. Kanske
svininfluensan tänker jag. Överväger att byta vagn men istället försöker jag
att andas så lite som möjligt de återstående fyra stoppen innan jag är framme.
Efter jobbet bestämmer jag mig för att gå
norrut på Lafayette Street istället för att ta tunnelbanan. Utanför Starbucks står en välklädd man i femtioårsåldern och skriker i sin mobiltelefon
med en röst på gränsen till vansinne: ”You are a moron! You are a fucking
idiot!”
I Chinatown har TV-kanalen HBO tejpat upp
lappar där de meddelar att de nästa vecka kommer att filma i kvarteret och att
bilar måste flyttas. How to make it in America heter den nya serien som de nu
alltså spelar in.
Upptäcker att det finns en Björn Borg-affär på
en bakgata i SoHo.
I morgon är det Thanksgiving men redan i dag
kan man känna att det är en lägre energi här. Folk har redan börjat lämna stan
för hägrande kalkonmiddagar i Kansas, Ohio och Tennessee. Eller någon
annanstans.
På Spring Street står en man och väntar i en
port. Hans kvinna kommer. De kramas och hon drar sedan ner dragkedjan på hans
jacka och därinne hittar hon ett litet vitt paket med en stor röd rosett på. Hon
skrattar överraskat och kysser honom. Sen går de österut.
Vid Astor Place ser jag två män på varsin
stege som försöker sätta upp en stor klocka ovanför entrén till en butik. Den
går en timme fel. Eller så kanske den står stilla. Regnet blir blötare. Jag beslutar mig för att
ta tunnelbanan resten av vägen hem. En hemlös i tunnelbanevagnen får fler undvikande
blickar än småmynt.
Hemma sen ser jag att New York Times skriver
om hur populära spikmattorna är i Stockholm.
Lite oväntat måste jag säga.
—
I går morse kom det en tråkig nyhet från
vännen Eas via SMS. Hans vän Lennart Olsson gick bort i måndags. Jag skrev ju
om honom och hans tvillingbror Erik är på bloggen efter DN:s fina reportage om
dem för en månad sedan. Mina tankar är med Erik!
I allt det tragiska var det ju ändå
fantastiskt att Lennart fick uppleva AIK:s SM-guld på plats i Göteborg och
sedan på guldfesten i Stockholm där Lennart och Erik tydligen sjöng en sång
inför hela festen inklusive alla spelare. Läs Eas fina minnesord på detta
forum.
Tankar från 39:e gatan 
