Nobels fredspris till Barack Obama?
Det verkar helt absurt att ge priset i
förskott för något en person förväntas göra. Visst, han har förändrat
samtalstonen från George W Bush ”either you are with us or against us”-retorik. Men det
är ju bara tillbaka till normal diplomati. Till hur det ska vara. Jag tycker
att Nobelkommittén politiserar priset lite väl mycket och därmed devalverar
dess värde. Och för Obama är det inte heller odelat positivt. Den amerikanska
högern får vatten på sin ”han är en europeisk socialist”-kvarn och vänstern är
också missnöjda då de menar att han inte håller sina löften om att avsluta
krigen USA är involverade i.
Men i vilket fall som helst var det en stor
nyhet och så här såg min fredag ut:
Jag kommer hem till lägenheten klockan ett på
natten efter konserten med Springsteen och somnar någon halvtimme senare.
Strax efter fem vaknar jag av att mobilen ringer och jag vet instinktivt att
jag antagligen måste resa någonstans. Det brukar vara så när mobilen ringer
mitt i natten. Korrespondent Anders Giæver i luren berättar att President Obama
har vunnit Nobels fredspris och att tidningen vill att vi drar ner till
Washington DC.
Snabb dusch. En yoghurt. Fyller på den
halvfulla väskan med lite mer kläder (man vet
aldrig om man måste dra direkt på något annat). Bokar flyg. Hissen ner. Ett hej till samma doorman som såg
mig komma hem fem timmar tidigare. Taxi. Flygplats. Kaffe. Flyg.
Vi landar på Reagan National Airport i DC och
tar en taxi in mot Vita huset. Klockan är ungefär nio och jag hör på bilradion
att Obama ska hålla en presskonferens i Vita husets rose garden. Jag ringer
pressavdelningen och de säger att det sker 10:30 och att pressen måste vara på
plats vid tio och att visst kan vi få komma in men vi måste maila in
personuppgifter. Sagt och gjort från iphonen i taxins baksäte.
Vi lämnar våra väskor vid det hotell vi hyrt
ett dagrum på och går sedan till Vita Huset och ställer oss vid den vaktkur som
pressen släpps in via. Där väntar vi på mailet med bekräftelsen. Som inte
kommer. Ringer Vita huset. De säger att uppgifterna gått iväg till Secret
Service som gör background check. Kan ta timmar. Kan gå fortare. Inget de kan
göra för att skynda på processen.
Vi är stressade. Vid tio över tio chansar vi och
går fram till vakten i vaktkuren. Han tar våra namn och slår på sin dator. Överraskande nog säger han att allt
är i sin ordning och vi får våra ackrediteringar (e-mailet med bekräftelsen kom inte senare
heller så det var tur att vi frågade för annars hade vi väl stått där fortfarande).
På andra sidan säkerhetskontrollen stöter jag på den legendariska Vita hus-journalisten Helen Thomas. Hon är 89 år gammal och har bevakat nio
presidenter sedan John F Kennedy.
Så jag protesterar inte när hon sticker in sin
arm under min och undrar om jag kan eskortera henne fram till Vita husets
pressrum. Tvärtom. Jag är i och för sig stressad då klockan närmar sig 10:30
och promenaden de cirka hundra metrarna går mycket långsamt. Men å andra sidan
så får jag veta att hon tycker att George W Bush var den värsta presidenten
någonsin och att hon verkligen gillar Barack Obama och att hon tycker det är
fantastiskt att han har tilldelats fredspriset.
Presskonferensen (eller vad det nu kallas när
det bara är ett tal och inga frågor får ställas) är försenad och börjar inte
förrän strax efter klockan elva då President Obama kliver ut ur glasdörren till
ovala rummet och med bestämda steg går ner till podiet ackompanjerad av kameraslutarnas
smattrande.
Sex minuter senare går han i motsatt riktning
och vi skyndar oss till hotellet för att sända hem materialet efter att först
ha gjort en liten enkät av folks reaktioner på gatan utanför Vita huset. Tre negativa, en positiv. På hotellrummet slår vi på Fox News för att se vad
Obamas fiender tycker om fredspriset från socialistlandet Norge men under de 90 minuter vi sitter och jobbar ägnar de all tid åt att följa en biljakt i
Texas från en TV-helikopter. En pickup har lämnat en bensinmack utan att betala för bensinen och sedan försöker föraren köra på en polis som lägger ut en spikmatta. Så nu har
han ungefär tio polisbilar efter sig. De sista jag ser innan vi skyndar oss
till tågstationen är hur de prejar ner honom i ett dike och när han sen kommer
ut ur bilen med händerna i luften får han snabbt åtta poliser över sig.
Tåget hem går sönder strax innan Baltimore men efter
en halvtimme lyckas de få igång det igen. I Philadelphia är det dock dags igen.
De säger att de måste byta lok och att det bara kommer att ta tio minuter.
Knappast tänker jag och bokar oss på ett annat, snabbare tåg från Philadelphia. Skådespelaren Owen Wilson reser med samma tåg. Han är mycket kortare i verkligheten. Som en kille säger till alla som
vill lyssna. Detta efter att han blivit lite svartsjuk när hans nyfunna
kvinnliga bekant trånar efter Hollywoodstjärnan.
Tåget håller hela vägen och vid åttatiden rullar vi in mot New York
Penn Station.
Ännu en dag på kontoret är över.
—
Jag brukar försöka undvika att lägga ut bilder
av mig själv här på bloggen. Av förklarliga skäl kanske. Men ni förstår ju själva att bilden Anders tog med sin iPhone av mig tillsammans med Helen Thomas är omöjlig att undanhålla er.
Foto: Anders Giæver
Anders bloggar också om Helen Thomas.
Hon har dessutom precis kommit ut med en ny bok som heter Listen Up, Mr. President.
Tankar från 39:e gatan 