Tankar från 39:e gatan

En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York

recent posts

about

  • Torsdag på Third Avenue

    Torsdag

    Människorna nere på Third Avenue är gladare i
    kväll än de var i går. Eller i tisdags. Det tyder ljudnivån utanför barerna på.
    Och i morgon kommer de att vara ännu gladare.

    Själv sitter jag och tittar på en tre timmar
    lång, och mycket bra, dokumentär på PBS om Kennedyfamiljen. Det är också kul.

    I morgon ska jag flyga till South Carolina
    fram och tillbaka över dagen för ett jobb.

    Det var allt för idag.

  • Ted Kennedy

    Kennedy01

    Massachusetts demokratiska senator Ted Kennedy är död. Han
    var en gigant i den amerikanska senaten. Han blev senator redan 1962. Samma år
    han fyllde 30, vilket också är åldersgränsen för att kunna väljas in i senaten.
    Hans bröder Robert och John F var kanske större politiska stjärnor men deras
    livsgärning förkortades ju dramatiskt och tragiskt. Ted, som 1964 överlevde en
    flygkrasch, fortsatte att jobba på i senaten och anses nu vara en av de mest
    inflytelserikaste senatorerna i landets historia.

    Under primärvalen valde han att stödja Barack
    Obama istället för den mer erfarna och etablerade motståndaren Hillary Clinton.
    Kennedynamnet bär en enorm politiskt tyngd i USA och det gav Obamas kandidatur
    den lilla extra trovärdighet som kanske behövdes. Många experter menar att det
    var en av de avgörande faktorerna i de jämna primärvalen.

    Kennedy02 För exakt ett år sedan var jag i Denver för
    att bevaka demokraternas partikonvent. Stan vimlade av politiker,
    journalister och Obamasupportrar. Det pratades politik överallt och hela tiden.
    Ett av ryktena det pratades mest om var att senator Kennedy kanske trots allt
    skulle komma. Han hade ju bara några månader innan gått igenom en hjärnoperation
    då en tumör togs bort. Det hade varit fullt förståeligt om han inte hade kommit.

    Men när de under partikonventets första kväll
    började dela ut Kennedyskyltar till publiken rådde det inget tvivel. Han var
    där. En kort hyllningsfilm visades på arenans stora TV-skärm varefter Caroline
    Kennedy introducerade sin farbror med ett kort tal. När sedan Ted Kennedy kom
    in på scenen hand i hand med sin fru Vicky visste jublet inga gränser. 

    Det tog många minuter innan publiken hade lugnat sig så pass att han kunde börja sitt tal med orden: "It is so wonderful to be here and nothing
    – nothing – is going to keep me away from this special gathering tonight."

    Han höll ett mycket bra tal och stämningen i
    Foppas gamla hemmaarena var elektrisk. Folk jublade, applåderade, skrattade och
    grät. Jag rös. Först där och då förstod jag fullt ut hur enormt älskade och
    respekterade Kennedyfamiljen är i det här landet. Det var en blandning av
    nostalgi och framtidshopp som jag såg i åskådarnas ansikten när Ted Kennedy lämnade över stafettpinnen till den
    nya generationens kanske mest briljanta politiska representant med orden:

    "This November,
    the torch will be passed again to a new generation of Americans. So, with
    Barack Obama and for you and for me, our country will be committed to his
    cause. The work begins anew. The hope rises again. And the dream lives
    on."

    Bilderna tog jag under detta tal i Denver, Colorado den 25 augusti, 2008. 

    En bra dag.

  • Oordning och oreda för Annie Leibovitz

    Annie

    Annie Leibovitz är en av världens allra mest
    välkända fotografer. Hon tar kändisporträtt för de exklusiva magasinen Vanity Fair och Vouge. Hennes
    fotograferingar tar dagar och involverar nästan lika mycket folk och utrustning
    som en filminspelning. Bilderna är vackra men lite för stela för min smak. Och
    när hon själv berättade i en intervju att en av hennes berömda bilder av
    Englands drottning     var ett montage så tappade hon mig. Det var en snygg bild
    där drottningen står ute i naturen i dunkelt ljus. Det visade sig att
    fotograferingen ägde rum inne i slottet och naturbilden tog Annie på väg dit.
    Sedan klippte hon ihop det i datorn. I hennes generation gillar jag framlidne Herb
    Ritts     kändisporträtt bättre. Men jag tycker om Leibovitz tidiga bilder då hon
    jobbade för Rolling Stone Magazine. Då körde hon med en mer dokumentär stil.
    Bilden hon tog av en naken John Lennon som kramar om en påklädd Yoko Ono är en klassiker (några timmar efter fotograferingen
    sköts Lennon till döds).

    Trots att hon med största sannolikhet är
    världens bäst betalda fotograf har hon nu hamnat i ekonomiska svårigheter. Hon
    är skyldig 24 miljoner dollar plus ränta och har lämnat rättigheterna till sina bilder
    som borgen. Magasinet New York har en lång och läsvärd artikel om detta i
    senaste numret. Förutom ekonomin så är den också intressant då en före detta
    assistent och en kopist beskriver hur det var att jobba för henne. Man kan ju fråga sig hur det är det möjligt
    att hon har hamnat i den här situationen? Det korta och självklara svaret är
    att hon har spenderat mer pengar än hon har. I artikeln säger en källa:

    “Photographers aren’t professional athletes, recording
    artists, or supermodels. Compared to 99 percent of the world, she makes a vast
    fortune. The problem occurs when a person becomes so famous that they start
    feeling that they’re more in line financially with Oprah or Madonna.”

    Men Sverige har en roll i det också.

    När Annie ville börja föra anteckningar om hennes nyfödda
    dotters matvanor valde hon anteckningsböcker från Ordning & Reda och det
    vet man ju hur dyrt det är där. Speciellt om man beställer dem från Stockholm. I samma artikel står följande:

    “When Sarah started eating solid food, a rigorous
    journaling policy was instituted, in which every bite and bowel movement was to
    be committed to an unlined black notebook purchased from the Swedish stationer
    Ordning & Reda. Kellum regularly ordered replacement books from Stockholm
    so that the journaling could easily continue from one book to another. “

    Och ännu dyrare blir det ju om man köper en flygbiljett
    till anteckningsböckerna:

    “Once, when an order got lost in customs, Leibovitz
    insisted on having two notebooks sent from Stockholm via a special type of
    courier service called “quicking.” It was essentially like buying a seat for a
    parcel on the next plane. The shipping cost alone came to $800.”

    Fast lite sparsam var hon ju ändå, av priset att döma så
    var det ju bara vanlig turistklass.

    —–

    På bilden ovan syns Leibovitz. Jag tog den i Washington DC
    den 20 januari i år då Obama svors in som president. På bilden nedan syns
    första uppslaget av den 10 sidor långa artikeln i magasinet New York.

    Annie2

  • Två städer

    Sthlm_regn

    Stockholm – 22 augusti, 2009

    Nj_ny_regn
    New Jersey & New York – 22 augusti, 2009

    Stockholm och New York är de enda två platser
    jag någonsin bott på. Hittills. Just nu har jag bott de två hälfterna av mitt
    vuxna liv i vardera staden.

    Regnmolnen låg tunga över Stockholm när jag i
    lördags begav mig till Arlanda för att flyga tillbaka till New York. Regnet
    föll. Det var tomt på gatorna. Tommare än tommast. En regnig lördagsmorgon. Det
    blir inte tommare. Skulle möjligen vara söndag då. Tungt föll regnet när jag lämnade
    staden. Landet. Tyngre än tyngst.

    Var det någon slags protest? Stockholm, jag
    vet att du är sur för att jag lämnat dig. Men vi har ju så många minnen ihop.
    Gatstenar, husväggar och lyktstolpar. De minns alla vår historia. På dina
    gator. Dina torg. Ungdomsfyllor, vuxenstress och kraschade romanser. Samt ett
    och annat bra minne.

    Du vill glömma. Jag vet. Men det försvinner
    inte så lätt.

    Och jag lovar, lovar, lovar att inte kalla dig
    för småstad igen.

    Så ofta.

    Förresten så gillar jag regn. Förstår inte
    varför man kallar det för dåligt väder när det regnar och bra när det är sol.
    Varför?

    Solen sken när flygplanet landade på Newark
    ute i New Jerseys träskmarker. Men ju närmare flygbussen (jag bojkottar taxi i
    New Jersey och det borde du också göra)…

    (Just som jag skriver dessa rader råkar Jersey
    Girl med Tom Waits komma ur mina högtalare och honom ska man absolut inte
    bojkotta. Den bör man lyssna på minst två gånger om dagen. Doctors order.
    Vilken låt! Vilken man! En gigant. Varken mer eller mindre.)

    Back to the story:

    ….ju närmare flygbussen kom Manhattan desto
    mörkare blev molnen. Jag tänker; inte du också. New York, jag vet att du är
    lite arg för att jag gång på gång återvänder till Stockholm. Men det är ju
    korta visiter. För gamla tiders skull. Jag är din nu. Du vet ju det. Och kanske
    är det därför du inte pressar ut så många droppar ur de där molnen. Bara en liten
    markering. Hoppas jag.

    Minnena faller tungt. Tyngre än tyngst. Men du
    är min nya stad. Dina gator och jag skapar nya minnen.

    Och jag lovar, lovar, lovar att inte klaga på
    värmen, hål i trottoarerna och hyrorna.

    Så ofta.

  • Grattis!

    Mmbr

    I dag har vi firat mormor som fyller 80 år.
    Hon är världens bästa! Och för en vecka sedan firade hon och morfar sin 59:e
    bröllopsdag. Så man måste nog säga att morfar är ganska bra också.

    Tack ni för allt!

  • Vägen till paradiset

    Eldkvarn

    I lördags kväll spelade Eldkvarn på Lasse i
    Parken, ett café som ligger vid Västerbrons södra fäste, några stenkast från
    min sista (?) adress i Stockholm.

    Var där med min bror Johnny och fick se ännu
    en sjukt bra konsert denna sommar. Oj, oj, oj säger jag bara. För det första
    var det ett helt perfekt ställe att ha en sommarspelning på. Lagom stort. Tog
    kanske en 6-700 människor. Avslappnad stämning. (Plura står och pratar med
    kompisar ute i publiken innan konserten). Och man fick en bra plats även om man
    kom sent.

    Sedan står bandet helt plötsligt på scenen och
    de drar igång med Bröllopssång från senaste albumet Hunger Hotell.

    Det är vackert. Det är bra.

    Och sedan fortsätter det bara.

    Det var så bra att jag har svårt att sätta ord
    på det nu men det finns faktiskt paralleller med det jag skrev om U2 i förra
    veckan. Ett självsäkert och avslappnat band med hur många bra låtar som helst
    att välja från. Och liksom U2 fortsätter Eldkvarn att göra bra skivor. De två
    senaste, Svart Blogg och Hunger Hotell, är ju något av det absolut bästa de har
    gjort. Låtar som till exempel Blues för Bodil Malmsten, Fulla för kärleks
    skull, Inge bra för mig själv och Kommit hem som blev ännu bättre live. På
    toppen av det kom gamla hits som Kärlekens Tunga och Största skvallret i stan.
    Vad mer kan man begära?

    Och Plura, vilka texter, vilket framförande.

    Han är en hjälte!

    Vilket jag också sa till honom efter spelningen.
    Kändes visserligen lite jobbigt när jag mindes det dan efter men han verkade
    glad. Och det är ju sant. Jag får skylla på Joakim. Vi skulle tidigare på dagen
    göra det gamla punkare brukar göra på lördagseftermiddagar. Vi skulle spela
    tennis i Hässelby Villastad. Men det verkade jobbigt så vi korkade upp en
    flaska Rosévin på hans uteplats istället och sedan fortsatte vi med en god Bordeaux från Jockes
    digra vinsamling. Det är långt till det där jästa maskrosvinet vi hade i
    plastkassarna på styret cyklandes på den där vägen 20 meter och 25 år ifrån var
    vi nu satt och njöt eftermiddagssolen.

    På konserten träffade jag oplanerat kollegan och vännen
    Sören F. En duktig fotograf och konstnär. Vi var med
    och startade bildbyrån Megapix med ett antal fotografer i slutet av åttiotalet.
    Häromdagen gick jag förbi en av de lokaler bildbyrån låg i under några
    år. Nu var där en pianoaffär och mittemot låg det nu en restaurang som hette
    Paparazzi. Antagligen finns det någon symbolik i detta. Kan dock inte riktigt
    se vad.

    Gå nu ut och köp Eldkvarns två senaste skivor.

    Det är en order!

    "Vi har jagat regnbågar som inte fanns

    Den här vägen är full av brustna hjärtan

    Här reser vi som ännu lever på chans. 

    Här är vi som alltid vill någon annanstans"

    – Vägen till paradiset / Eldkvarn

  • Kultur i Stockholm

    Kultur

    I dag är sista dagen av Stockholms kulturfestival som
    pågått sedan i tisdags. Jag måste dock erkänna att jag bara har
    varit en slumpmässig besökare vid ett fåtal evenemang som jag råkat passera när
    jag varit i city. Men kanske är det så festivalen delvis är tänkt att fungera.

    På onsdagskvällen såg jag det turkiska
    rockbandet Athena med den karismatiske sångaren     Gökhan Özoguz spela på den stora scenen som hade
    satts upp framför Operahuset på Gustav Adolfs Torg. De spelade ska-musik och
    var väldigt bra. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig men det fanns det andra
    som hade. Se här och här.

    Utanför Stockholms Stadsmuseum såg jag samma
    kväll i förbifarten en kortare sekvens ur den klassiska sextiotalsfilmen En
    kärlekshistoria som visades (i sin helhet) på en stor filmduk utomhus på museets gård. Innan det
    fick jag också höra skådespelarna Bertil Norström och Margreth Weivers berätta
    om hur det var att medverka i filmen som regisserades av debutanten Roy
    Andersson.

    Några dagar senare lyssnade jag till ett par
    låtar framföras av Jacob Felländer i strilande regn på Brunkebergstorg. Ett torg som man bland annat hade inrett
    med antika möbler. Han var bra och jag borde väl kanske känna till honom men gör det inte. Amerikansk-svensk singer songwriter stod det i programmet. Det var
    fler människor än som syns på bilden nedan men de sökte skydd under träden där
    även jag stod.

    Jag var sen på väg att gå till en installationsutställning om döden på Klara kyrkogård men på väg dit så träffade jag min vän Johan av en slump på Stureplan. Så vi gick till Park Hotel på Karlavägen och drack vin på deras uteservering istället.

    Den här festivalen känns mer smakfull än
    Vattenfestivalen som regerade under nittiotalet. Den ockuperade ju hela
    innerstan i två veckor och det huvudsakliga syftet verkade vara att kränga lakritsremmar
    med olika smaker samt öl i plastmugg.

    Eller är jag orättvis nu?

    Kulturfestivalen var mer utspridd på olika små
    torg och kändes mer integrerad i stadens vanliga puls. Som när jag en dag kom
    upp ur T-Centralens tunnelbanestation och den finländska akrobatgruppen Rusty
    road circus (bilden ovan) råkade ha ett litet framträdande på plattan just då.

    Ett annat trevligt inslag var att de har hängt
    upp många gamla svart/vita bilder på hur det såg ut på de olika platserna förr
    i tiden (bilden nedan längst till höger är från Brunkebergs Torg).

    För övrigt kan jag också konstatera att det går bra
    ekonomiskt för vissa av de medverkande. Ser åtminstone två par röda byxor på
    bilderna.

    Kultur02 Kultur01 Kultur03 Kultur04

  • Stockholm – 14 augusti 2009

    "Det är så underligt, så underligt…"

    Sthlm02

    Sthlm01

    Sthlm03

    Det sägs att man måste tjäna över en miljon om året för att kunna bära röda byxor. 
    Någon som vet summan för gula?

  • Dagen efter

    Sunday03

    Göteborg den 2 augusti, 2009.

    Jag vaknar tidigt dagen efter U2-konserten.
    Det är söndag och jag kan inte sova trots den sköna hotellsängen. Jag går ut på
    de folktomma gatorna i Göteborg. Det känns tomt. Det känns som en konstig dröm.
    Bara 12 timmar tidigare var det människor överallt. Glada och upprymda laddade
    de inför kvällens konsert. Uteserveringarna var fullproppade i den sköna
    kvällssolen och i varenda affär och bar strömmade Bonos röst ut ur högtalarna.
    Stan höll på att sprängas av förväntan. En förväntan som ju sedan infriades.

    Men nu är det dagen efter och hur bra det än
    var i går är det nu historia. Ett vackert minne att bära med sig resten av
    livet. Trots att jag stöter på någon enstaka person, bärandes på ett trött
    ansikte och en resväska samt ånger över att ha bokat ett så tidigt tåg, känner
    jag mig helt ensam.

    Jag går. Jag tar bilder. Jag tänker.

    Vad annat kan man göra om man inte kan sova?

    Sunday01Sunday02Sunday04Sunday05

    Sunday06Sunday07Sunday08Sunday09

  • Moment of surrender

    U2

    U2 på Ullevi lördagen den 1 augusti 2009.

    Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva
    det igen. Att få lämna sig själv och leva helt och hållet i en rockkonserts
    magiska nu. Att stå där och hoppa tillsammans med människor man älskar. Ingen
    dåtid finns. Ingen framtid finns. Bara här och nu.

    Med en knuten näve i luften sjunger jag med:

    “How
    long, how long must we sing this song?

    How
    long, how long?

    'Cos
    tonight


    We
    can be as one, 

    tonight

    Sunday,
    bloody Sunday

    Sunday,
    bloody Sunday”

     

    Jag är 17 år igen. Jag kapitulerar. Det var ett tag sen det hände senast.

    Och då har jag ändå varit lite halvskeptisk
    till U2 genom åren. Visst, på åttiotalet köpte jag skivorna och jag hoppade
    antagligen intensivt framför scenen på Johanneshovs Isstadion i januari 1985
    när Bono drog upp vår vän Mia på scenen för en dans. Men i min värld var det
    The Clash som var mycket bättre och tuffare och när de splittrades så var tankegången
    i min förvirrade hjärna att U2 tog den plats på världsscenen som egentligen Joe
    Strummer & Co skulle ha haft. Så när vi drog ner till U2-konserten på
    Eriksbergsvarvet i Göteborg sommaren 1987 var vi följdriktigt mer koncentrerade
    på förbandet Big Audio Dynamite (som den sparkade Clash-gitarristen Mick Jones
    nya, och faktiskt briljanta, band hette). Egentligen var de dessutom förband
    till förbandet (som var inte helt okända Pretenders).

    Tio år senare var jag nyinflyttad i New York
    och såg jag U2 tillsammans med Bjurre i New Jersey på Giants Stadium under
    PopMart-turnén. Året var alltså 1997 men jag minns tyvärr inte så mycket mer än
    jätteoliven de hade på scenen och att vi drack Budweiser (det sistnämnda är i ärlighetens namn egentligen bara en kvalificerad gissning).

    Det finns bara en arenakonsert som jag sett
    som möjligen kan mäta sig med upplevelsen på Ullevi förra lördagen och det är
    Bruce Springsteen på samma arena i juni 1985. Dagen efter skolavslutningen
    reste vi ner i en gammal sliten turistbuss som vi köpt billiga biljetter till. Efter konserten sov vi i en port för att
    försöka söka skydd från nattens ihärdiga och kalla duggregn. Men det bekom oss
    inte. Springsteens fantastiska framträdande fyllde våra hjärtan och ungdom
    fyllde våra huvuden (eller om det nu var tvärtom). Sommaren hade precis börjat och
    hey ”….     show a little faith
    there's magic in the night.”

    I år blev det ingen trappuppgång utan ett
    hörnrum på Hotel Grand Opera. Utsikten var fin och sängen mjuk. Rummet andades
    modern lyx och man kommer på sig själv med att tycka att platteven kunde ha
    varit lite större vilket i sin tur leder till att en stilla undran kommer smygande
    från vänsterkanten; har man förlorat något på vägen? Alla dessa fina hotell.
    Blir man avtrubbad? Kanske borde man ut och tågluffa? Bo i parkerna och på
    vandrarhem. Men å andra sidan gillar jag ju lakan av     schweizisk bomull…..

    Tidigare i sommar såg jag Bruce Springsteen
    på Stockholms Stadion. Den tredje och sista konserten och den var också grymt
    bra. Det enda negativa var att scenen var lite låg och att trots att man stod
    relativt nära på innerplan hade lite svårt att se Bruce och bandet. U2:s scen
    var överlägsen i jämförelse men när mannen från New Jersey spelar en fantastisk
    version av Jungleland så spelar det ingen roll. Då svävar jag ovanför arenan
    och orden letar sig upp till mig från den annars helt knäpptysta gamla
    olympiska stadion: ”…    and the poets
    down here don’t write nothing at all, they just stand back and let it all be…”

    Bara ord som dessa kan få mig att tro att det
    finns något mer där ute. Någon mening i den underliga tillvaro vi för här.
    Vacker poesi som det inte borde kunna komma ur tomma meningslösa intet. Jag
    tror att det var Patti Smith som sa att de enda som kunde få henne att känna
    sig odödlig var en tre minuters rocksång.

    Jag menar, hur är det möjligt att skriva en
    text som Thunder Road? One? Connemara?

    Man kan bara vara tacksam för att det finns
    människor som har förmågan att ge ord åt våra känslor, våra drömmar, våra
    tillkortakommanden och vår rädsla. Att det finns konstnärer som kan ge lite
    lindring i den svarta natten som en sval sommarvind som letar sig in till den
    sömnlöse i sitt kvava sovrum.

    När Bono sträcker armarna ut åt sidorna som
    vore han en frälsare skulle det kunna bli löjligt men han gör det på allvar och
    han gör det på skämt. Samtidigt. Och det fungerar för att de är ett band med en
    sådan självsäkerhet i sin fantastiska låtkatalog och en sådan total kontroll i
    sitt uttryck att det finns noll utrymme för tvivel från publiken.

    Hade jag kunnat se mina gamla punkhjältar
    Strindbergs när de spelade på Kulturhusets tak i förra veckan och om jag hade
    kunnat gå på releasefesten för Imperiets samlingsbox i juni som Jocke så vänligt fixat
    inbjudan till så hade det kanske legat nära tillhands att skriva ett
    blogginlägg om 80-tals nostalgi. Men med U2 är det inte nostalgi. Liksom
    Springsteen så förnyar de sig hela tiden och gör ny musik som är bra och som
    känns relevant (vilket såklart Thåström också gör).

    …så jag är inte 17 igen och det känns bra.

    Jag är en man i sina bästa år som kanske ger
    sig ut på en tågluff snart…

     

    “At the moment of
    surrender

    I folded to my knees

    I did not notice the
    passers-by

    And they did not
    notice me”