Tankar från 39:e gatan

Här är ett litet ”bakom kulisserna”-reportage från Peru-resan i februari som jag egentligen hade tänkt skriva tidigare men som väl kanske fortfarande kan vara intressant.

Jag flög ju direkt till Lima från valbevakningen i Florida. Då jag alltid reser med bara handbagage var packningen en utmaning. Inte helt lätt att få med allt man behöver för två veckor som inkluderade både valbevakning och djungelbesök. Men det gick.

I Lima mötte jag, från Oslo influgna, VG:s erfarna utrikesreporter Jon Magnus. En man som ständigt är på resande fot och som jag tidigare jobbat med i Haiti, USA och Chile. Detta var mitt första besök till Peru, hade bara varit på flygplatsen i Lima tidigare. Staden ligger mycket vackert vid vattnet och som många Sydamerikanska storstäder finns där både stor fattigdom och väldigt moderna och sofistikerade områden.

Någon dag senare körde vi över den höga bergskjedjan Anderna, som högst var vi på 4800 meter. Där stannade vi till för att dricka en kopp coca-te som det sägs ska hjälpa mot höjdsjuka. Tveksamt om så är fallet. Det högsta jag varit tidigare är i La Paz, Bolivia på 3650 meters höjd (världens högsta huvudstad). Där hade jag p.g.a. höjden huvudvärk nästan hela tiden och höll på dö (inte riktigt, men kändes så) när jag tappade andan efter att ha sprungit i trapporna till tredje våningen i presidentpalatset för att hinna före president Evo Morales som vi skulle intervjua och som hade tagit hissen.

Men 4800 meter kändes ännu mer. Jag var väldigt yr i huvudet och det var ansträngande att bara ta ett par steg. Som tur var så var det inte där vi skulle jobba och vi stannade bara där en halvtimme eller så.

Sedan körde vi ner på andra sidan av bergskedjan för att ta oss till Ashaninka-indianerna i San Miguel (läs mitt tidigare blogginlägg om dem här). Scenerna utanför bilfönstret var så bedövande vackra att de elva timmar resan tog inte kändes långa. Tvärtom.

Väl framme i indianbyn som låg i Andernas nedre regioner (1200 meter över havet) blev vi väl mottagna. Man hade samlats till fest och vi blev direkt bjudna på en slags bananvin som dracks ur en gemensam skål som gick runt bland alla samlade (jag föredrar dock fortfarande Cabernet Sauvignon). Några få av dem verkade ha startat med drycken ganska långt innan vi kom. Tal hölls till vår ära och det bjöds på kyckling och musik. Vi blev målade i ansiktet och sedan gick det inte att komma undan när vi bjöds upp till dans så vi dansade och var glada. Och på kvällen sedan blev det mer bananavin och dans utomhus framför en stor eld.

Vi bodde i ett ”bambu-hus” brevid ett hus där två ensamstående äldre kvinnor bodde. De lagade mat åt oss de dagar vi var där. Maten tillagades i ett enkelt ”kök” över en eld. Mycket rotfrukt. Fisk en dag och nästa eftermiddag pekade en av kvinnorna på en levande höna och sa ”där är middagen” sedan skar hon huvudet av den. Ja,ja..vi visste ju i alla fall att den måltiden var färsk.

Men sista dagen blev Jon våldsamt magsjuk. Det varade i ett drygt dygn och det blev en jobbig resa för honom tillbaka över Anderna till flygplatsen i Lima. Det verkade först som att jag hade klarat mig. Blev dock magsjuk ett par dagar efter att jag kommit hem till New York. Inte lika våldsamt men satt i över en vecka. Kan ju visserligen ha varit flygplansmaten..

Vi var noga med att hålla myggen på avstånd med myggnät över sovplats och myggstift. Men sista dagen gick vi en liten oplanerad tur i djungeln och jag hade glömt myggstiftet. Mina underarmar blev attackerade och de många och kraftiga myggbetten kliade sedan i veckor efter och ärren är fortfarande kvar. Men ett positivt minne av den promenaden är att vi smakade på vildvuxna avokados och de var de godastes jag någonsin ätit. Svårt att nöja sig med de man köper i snabbköpet efter detta. Det var för övrigt regnperiod när vi var där så hade vissa problem med kondens i objektiven, men hade ju så klart flera med mig så kunde skifta varefter och låta dem torka upp så gick bra ändå.

Detta var mitt andra besök till en indianstam i Sydamerika Jag har tidigare gjort reportage om Yanomami-indianerna i Brasilien. Båda besöken var lika fascinerande och hoppas jag får chansen att vara med om det igen i framtiden.

—-

Bilden högst upp: Jag i min "säng" som är täckt av ett myggnät.

Bilden i texten: Strax efter att vi kom fram till indianbyn blev jag och Jon Magnus målade i ansiktet.

Bilderna nedan:

1. På väg över Anderna.

2. På 4800 meters höjd sålde dessa kvinnor nötter till förbipasserande.

3. Vi dricker coca-te på ett café på 4800 meters höjd.

4. Jon Magnus smakar på bananvinet.

5. Framför huset vi bodde i.

6. Jon Magnus får en lektion i bågskytte av Tsitsiri.

7. En av våra värdinnor lagar middag.

8. Dans och musik första kvällen.

   

   

Jag var ju i Peru för en månad sedan. Nu har reportaget varit publicerat i VG Helg för ett par veckor sedan så dags att visa några av bilderna även här.

Jag och reporter Jon Magnus besökte Ashaninka-indianerna i övre Amazonsdjungeln, 1200 meter över havet (men ändå i skuggan av de mäktiga bergen i Anderna). Fokus för vårt reportage var 29-årige Tsitsiri (bilden ovan). Hans farfar var tidigare hövding för stammen och nu har Tsitsiri blivit talesperson för dem. Han skulle strax efter att vi besökte honom resa till Norge (hans första resa utanför Peru) för att lyfta fram de hot som finns för urbefolkningens fortlevnad. Det är, liksom på många andra platser i Sydamerika, skogsavverkning, gruvindustri och dammbyggen som förstör miljön och som hotar deras uråldriga kultur och levnadssätt. 

Ashaninka-indianerna är Perus största urbefolkning med mellan 50 000 och 80 000 personer fördelat på 200 olika samhällen. Stammen vi besökte består av cirka 100 personer.

Ashaninka-indianerna har lidit mycket genom åren. På 1500-talet utkämpade de hårda strider mot spanjorerna och trehundra år senare kom gummibaronerna och över 80% av befolkningen mördades och de som överlevde togs som slavar. På 80-talet utsattes de för mord och övergrep av inhemska terrorgrupper som till exempel Sendero Luminoso och nu hotas alltså deras existens av ekonomiska intressen.

Tsitsiri berättar att det planeras att byggas en damm i ett av indianernas områden som kommer göra att många stammar måste flytta på sig. ”Det blir sorg och nöd” säger Tsitsiri och om det bygget startas så kommer Ashaninka-indianer från hela regionen ta sig dit för att försöka stoppa bygget, krigsmålade med röd färg i ansiktet och beredda att dö för kampen om deras framtid.

Är det inte sorgligt att överallt i världen så har urbefolkningarna det svårt att bevara sina traditioner och sitt levnadssätt?

—

Klicka här för att se bilderna i ett album istället. Där det är lättare att gå från bild till bild. Men gillar ändå estitiken av "tumnaglarna" så de får också vara med.