Slut på ord just nu så här är tre New York-bilder i väntan på att de kommer tillbaka.
Tankar från 39:e gatan
En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York
-
…eller två.Sedan ska jag ta på mig
mina blå mockaskor, Blå Himlen Blues i högtalarna och en back Pripps Blå i
baggageluckan. Jag ska köra till blåkulla där jag äter Blue Point-ostron och om
iPhonen har täckning ska jag kolla in vad Lilla Blå har bloggat om.Har jag nämnt att blå är min favoritfärg?
-
Man ska inte gråta över spilld mjölk heter
det.Varför kan man undra men gamla talesätt är
till för att följas så jag gråter inte.…och man har ju trots allt spillt en hel del
mjölk genom åren.Memorial Weekend i USA. Folk lämnar stan för
at fira sommarens ankomst vid en utegrill. Perfekt tid att stanna kvar i stan.
Och nu är det enligt modepoliserna tillåtet att bära vitt igen. Men en cool
kille som författaren Tom Wolfe bär säkert sin vita kostym året om.Kan för övrigt meddela att värmen har kommit.
28 grader just nu. Men på tisdag ska det bara bli 17. Skandal!Svenska kungen dyker ibland upp på bild i New
York Times. Uteslutande i dödsrunor över Nobelpristagare som han på bilden
lämnar över nämnda pris till. Blir alltid lika stolt. I går var det dags igen (enlarge the image).FBI har nyligen gripit tre terrorister som planerade
att spränga en synagoga i Bronx samt att skjuta ner ett militärplan upstate New
York. Gott så men är det verkligen terrorister? FBIs infiltratör, som är en
före detta brottsling, framstår som väldigt pådrivande i hela planen. Och
liksom i ett par tidigare liknande tillslag så verkar de så kallade
terroristerna snarare inledningsvis varit småtjuvar som får Jönssonligan att framstå som
sofistikerade. Läs mer här.I går fotograferade jag den norska OS-hjälten
Johann Olav Koss som gifte sig med sin Jeniffer i den Norska Sjömanskyrkan.
Chelsea Clinton var en av brudtärnorna.Ni ser vilken glamorös tillvaro jag för här.
-
Om nu någon är intresserad så är jag med i det senaste numret av fototidningen Kamera & Bild. I en avdelning som kallas fotoskolan ger jag råd om gatufotografering och visar en del av mina bilder från New York.Omslagsbilden som ni ser ovan är tagen av Karolina Henke och i tidningen finns ett stort reportage om henne. Hon började faktiskt sin fotografiska bana som assistent hos mig på S:t Eriksgatan 119. Trots det så har det ju gått väldigt bra för Karro.Ett tag bodde hon i New York och assisterade för Andres Serrano. Hon bodde då i den minsta lägenhet jag någonsin sett. Till och med liten för en stad som New York där de flesta som inte är miljonärer bor ganska smått. I artikeln påstås att den var tio kvadratmeter men jag tvivlar på att den ens var så stor. Men nu bor hon i Stockholm och fotograferar stora reklamkampanjer för många kända företag. Och har en större lägenhet får man förmoda.Hur som helst, läs mer i Kamera & Bild nr 05/2009. -
Stockholm – 6 december 2004 -
Författaren Henry Miller kallade USA för The Air-Conditioned Nightmare. Själv längtar jag till luftkonditioneringarnas tid. Eller sommaren som man också kan kalla den. Inte för att jag använder den konstgjorda kylan så mycket. Tvärtom. Jag gillar den fuktiga hettan i New York på sommaren. Den här våren har dock, med några få untantag, varit deprimerande kall."Men vi går mot bättre tider. Tro mig, tro mig…." -
Ropen studsade mellan skyskraporna upp till
min lägenhet i går eftermiddag. Det är då och då demonstrationer i mina
kvarter. Dels ligger det en hel del nationers FN-konsulat här och dessutom så
har New Yorks guvernör sitt Manhattan-kontor ett kvarter från mig.Jag tog med mig en kamera och gick ner för att
se vad de protesterade mot eller för den här gången. Det visade sig var mot
guvernör Pattersons förslag om att tillåta äktenskap mellan homosexuella. New
York skulle bli den sjätte staten i USA att tillåta detta om förslaget går
igenom. Connecticut, Iowa, Maine,
Massachusetts och Vermont tillåter det nu. Kalifornien gjorde det
tidigare men en folkomröstning i höstas ändrade det. Och det glädjer mig att se
att det precis har blivit tillåtet i Sverige.Präster som verkade mycket arga skrek i
mikrofonerna på engelska och spanska. I publiken stod folk med biblar i
händerna och verkade upprörda. Många verkade vara av latinamerikansk härkomst.
Det är ju ett av de områden i världen där den katolska kyrkan ökar mest. Också
i USA fylls församlingarna på med latinamerikaner. Om den katolska kyrkan finns
mycket att säga men det får bli en annan blogg. Tilläggas bör kanske att
motståndet mot äktenskap mellan homosexuella är minst lika stort bland vita
evangelister. Jag är dock övertygad om att de kommer att
finna sig på fel sida om historien när allt är sagt och gjort.Man kan ju undra vad de är så rädda för? Vad är
det som är så hotfullt i två människor som älskar varandra.Jag säger: tillåt äktenskap mellan
homosexuella och tillåt adoption. Jag är säker på att de barnen kommer troligen
kommer att få det genomsnittligt bättre än barn uppväxta i så kallade
kärnfamiljer.Bilden ovan tog jag i San Francisco för några
år sedan och bilderna nedan är från igår. -
I dag tar vi flygandet för givet men det är bara 103 år sedan bröderna Wright
genomförde världshistoriens första flygning med en människa ombord. 36,5 meter
och 12 sekunder varade den flygningen.Jag tror inte det serverades jordnötter.
Min första flygning lär ha ägt rum i Varberg i
början av sjuttiotalet. En sightseeingflygning tillsammans med pappa och
morfar. Enligt familjelegenden var flygplanet till stor del byggt av spänd väv
och det var bara rena turen att tre generationer män i familjen inte gick om
intet. Själv minns jag ingenting av detta. Och tur är väl det kanske.Nästa gång jag flög var det till London med
mamma, klasskompisen Stefan och hans mamma. Vi skulle till London och jag var
tolv år. Det var mycket traumatiskt. Jag led vid denna tid av cellskräck och
undvek till exempel hissar som vore de dödskammare. Jag minns än i dag skräcken när
jag gick ombord planet som jag tyckte kändes väldigt ”instängt”. Inte blev det
bättre av att det var dimma i
London och vi var tvungna att cirkulera någon halvtimme extra innan vi kunde
landa.Under 80-talets andra hälft när jag var nybakad
fotograf så fotograferade jag ofta trav åt Einar Anderssons Pressbild på
Solvalla. På helgerna var det V-65 som skulle bevakas på olika platser i
landet. Då flög jag ofta. Ibland reguljärt och ibland pyttesmå chartrade plan
som även en del kuskar flög med. Kanske var det när jag såg Stig H Johansson och Tommy Hanné sitta och spela poker utan att lägga märke till
luftgroparna som min flygrädsla försvann.På nittiotalet flög jag antagligen varken
mer eller mindre än genomsnittssvensken. Någon jobbresa då och då samt en och
annan semester. Då gillade jag att flyga. Tyckte det var avkopplande och kanske
till och med lite glamoröst.Men efter att jag flyttade till USA har jag
flugit så mycket att det nästan har blivit lika vanligt och odramatiskt som att
ta bussen. Vissa perioder känns det som jag ständigt sitter på ett plan. Jag
har blivit ganska bra på att koppla bort det som är jobbigt med att flyga.
Förseningar, köer, mittsäten osv. Jag läser eller jobbar med bilder i datorn.
Men samtidigt har ju tyvärr mycket av mystiken med att flyga försvunnit.När jag i onsdags flög fram och tillbaka till
Atlanta för ett jobb hade jag ena kameran med mig i sätet på hemresan (oftast ligger
kamerorna nedpackade i ryggsäcken i ”the overhead bin”). Så dessa bilder tog jag
från stol 41F på Delta flight 1792. Den tog av 18:40 från Hartsfield-Jackson Atlanta
International Airport och landade på LaGuardia flygplatsen i New York
klockan 21:09.På något sätt där uppe i det blå skymningsljuset så kom flygandets magi tillbaka till mig efter lång frånvaro. Kanske kan bilderna förmedla känsla jag fick där och då.
-
Sabina Nilsson
24 juni 1918 – 13 maj 2009
Mobilen ringer när jag är på väg att hämta
hyrbilen på flygplatsen i Atlanta. Det är pappa. Han berättar att hans mamma,
min farmor, är död.Mina tankar vandrar bak i tiden och jag minns
ett påsklov uppe i sommarhuset i Bergvik. Jag var nog inte mer än fyra fem år.
En promenad på ett par kilometer till Konsum blev ett äventyr. En bergvägg
täckt av smältande is och vi var på nordpolen. Snårig skog och vi var i
djungeln. En äng med fjolårs gräs och vi var på prärien i vilda västern och var
tvungna att springa för snart skulle indianerna överfalla oss. Din fantasi
smittade av.Du vävde, stickade och sydde. Du målade tavlor
och tillverkade prydnadsdockor. Du stekte pannkakor och hittade på sagor för
oss. När Stenmark var kung i backen stickade du hans mössa till mig och Johnny
och några år senare när vi var punk ifrågasatt du aldrig att vi ville att du
skulle sy byxor till oss av det där spräckliga gardintyget vi hittade ibland
alla dina tyger. Du hade en konstnärsjäl men som kvinnor från arbetarklassen i
din generation sällan fick chansen att visa upp utanför hemmet och familjen.Du föddes i Sveg och växte upp i Ytterhogdal
där dina föräldrar var småbrukare. Det var i en annan tid som är svår att
föreställa sig idag ibland mobiltelefoner och datorer. Som ung vuxen flyttade
du till Stockholm och jobbade i olika matbutiker. Bland annat på Slipgatan där
jag skulle komma att bo sextio år senare och handla i samma butikslokal. 1943
gifte du med min farfar Sven. Min farbror Bo föddes 1944 och min pappa Björn
1945. Flyttlasset gick sedan från Stockholm till Söderhamn i början av
femtiotalet. Tre år senare flyttade ni dock tillbaka till huvudstaden. Först
till Årsta och 1960 till radhuset i Farsta där du skulle komma att bo i fyrtio år
och i vars kök jag tog bilden ovan.Du jobbade många år på NK i Farsta Centrum och
ni ”NK-tjejer” höll ihop långt efter pensionen och att NK i Farsta lades ner.
Jag träffade flera av dem på din 90-årsdag förra sommaren.De senaste åren bodde du på i ett äldreboende
i Farsta Strand. Pensionärshem som det kallades förr och som man kanske skulle kunna tro var deprimerande. Men du levde upp där. Du såg fram emot danskvällarna och andra aktiviteter.
Du trivdes i gemenskapen och fick många nya vänner. När jag var på besök sa
du alltid stolt till dina vänner att ”det här är mitt barnbarn som bor i New
York”. Det gjorde mig glad att höra.Du hade ofta små ordspråk och visdomar som du
delade med dig av. Ofta med humor. Ibland brukade du säga: ”Har man tur så dör
man”.Själv säger jag: "Har man tur så får man en farmor
som du”.Vila i frid farmor.
-
Jag har ju nyligen beskrivit mina två besök till Guantanamo Bay här på bloggen. Nu har jag även varit på den plats dit fångarna kan komma att flyttas.
President Obama har ju beslutat att fånglägret på den amerikanska militärbasen i Kuba ska stängas innan året är slut. Frågan var de drygt tvåhundra
fångar som sitter där ska placeras kvarstår dock. Så fort någon amerikansk ort har nämnts som en möjlighet har
lokalbefolkningen och politikerna där i enstämmig kör skrikit NEJ!!!Den lilla staden Harding i Montana med 3 600 invånare har dock
gått mot strömmen och säger nu att de vill ha fångarna dit. De har ett nytt
fängelse (bilden ovan) som, av politiska skäl verkar det som, stått tomt sedan det byggdes
för ett par år sedan.Jag och reporter Anders var där i förra veckan
och gjorde ett reportage om detta och jag måste understryka hur skönt det är
att komma till små städer på jobb. Allt löser sig så lätt. Utan att vara
föranmäld fick vi intervju med borgmästaren strax före deras council meeting
(motsvarande kommunalfullmäktige). Fem minuter innan mötet, som vi sedan var
med på, skulle börja fick jag med mig borgmästare Adams ut på
gatan för att ta en bild (han syns på första bilden nedan). Han var lite
skeptiskt till att ta dit Guntanamo-fångarna och idéen om det hade röstats
igenom på ett möte han inte var med på. Nu röstades det också igenom att de
skulle skicka ett brev till president Obama och erbjuda fängelset som
ersättning för det på Guantanamo Bay. Borgmästaren la ner sin röst men bestämde
sig dagen efter för att stödja förslaget (kan det möjligen ha påverkat lite att vi som ”internationell media”, var där? :-)).Efter mötet drog vi med oss honom som hade
kommit med idén till det hela ner till fängelset för att ta några bilder innan
det blev mörkt. I släptåg hade vi en journalist från lokaltidningen. För dem var
vi storyn och han fotograferade och intervjuade oss. Något som faktiskt händer
då och då när vi kommer till små orter för att göra reportage.Här kan ni läsa artikeln om oss i Big Horn
County News. Ni kan också tyvärr se en bild av oss när vi jobbar. Citatet som
tillskrivs mig måste jag nog erkänna egentligen sades av Anders. Men det är
kanske pay back för alla namn man blandat ihop genom åren.I artikeln står följande om borgmästarens
reaktion till vår närvaro:“On Wednesday morning, Mayor Adams told the News he was a bit astonished
about having foreign correspondents in Hardin.“I was a little taken
aback by their presence,” he said, “but I answered their questions and told
them how I feel about bringing these detainees to Hardin.”
Tankar från 39:e gatan 
