i Los Angeles förkortas, och checkat in på ett hotell alldeles i närheten. Mest
av praktiska skäl. Föredrar West Hollywood annars. Lämnade ett New York med
trettiogradig hetta. För en knapp vecka sedan var det bara åtta grader.
LAX är en enormt stor flygplats och när jag
stegar ut i den svala Kaliforniakvällen minns jag mitt första besök i delstaten
för nitton år sedan. Jag hade tillbringat några dagar i New York innan jag flög
vidare över kontinenten. På LAX hade jag stämt träff med några kompisar från
Ljusdal. Vi skulle med deras hyrbil ta oss till Lake Havasu City i Arizona för
att se Tony Larsson från just Ljusdal tävla i Jet Ski VM.
Vi hade bestämt att ”ses vid utgången” på
flygplatsen. Behöver väl inte skriva att ingen av dem heller hade varit i LA
tidigare. Det finns typ hundra utgångar på LAX. Jag gick från utgång till
utgång i hopp om att hitta mina vänner. Minuterna gick och jag blev alltmer
uppgiven. Detta var ju innan alla hade mobiltelefoner. Jag försökte till och med att
ringa en av killarnas mamma i Ljusdal för att se om de hade kontaktat henne. De hade de inte och efter någon timme var det bara att inse att jag inte skulle hitta dem och att
jag var tvungen att försöka komma upp med en plan B. Efter lite
efterforskningar så visade det sig att man kunde ta en Greyhound buss från
Downtown Los Angeles till Lake Havasu. Väl framme vid bussterminalen visade det
sig att den låg i ett av stadens mer slitna kvarter och taxiföraren varnade mig
med orden ”gå snabbt in i byggnaden utan att titta på, eller prata med dem som
står utanför”. Aldrig har tio meter känts så långt. Jag försökte se oberörd ut
samtidigt som jag passerade den samling ruggslitna karaktärer som samlats på
trottoaren utanför Greyhound-byggnaden. Nu för tiden hade jag säkert till och
med kunnat börja prata med dem, men detta var mitt första besök i USA och jag
tänkte inte utmana ödet i onödan.
Att åka bil från LA till Lake Havasu tar
ungefär fyra timmar. Med bussen skulle det ta hela natten och halva dagen. En
längre väg togs. Människor skulle släppas av och på. Jag la beslag på ett säte
nästan längst bak i bussen och i freestylens hörlurar hade jag albumet
Sandinista med The Clash. Jag var övertygad om att minst hälften av mina
medpassagerare var massmördare. En hip hop-kille frågade om han fick låna min
bandspelare. Ja sa nej men tänkte sen att det var kanske inte så smart. Och
några säten bakom honom satt en hillbilly-typ som hade något galet i blicken
när han sneglade på mig. Jag vågade inte sova.
Ändå måste jag ha slumrat till. Jag minns att
jag vaknade när bussen hade stannat vid ett litet kasino mitt i öknen. Klockan
var sju på morgonen och där inne satt människor på rad vid de enarmade
banditerna. Märkligt land tänkte jag.
Ett par timmar senare stannade vi vid en
bensinmack. Medpassagerarna strömmade ut ur den silverfärgade bussen. Man gick
på toaletten. Man köpte kaffe. Man köpte godis. Tillbaka i bussen överraskade
hillbillyn med att slita upp ett sexpack Budweiser ur en brun papperspåse. Han
frågade om jag ville ha en öl. Jag tordes inte säga nej. Hip-hopparen fick
också en. Innan första flaskan var slut var vi alla bästa vänner och jag lånade
utan problem ut min freestyle (han var dock lite skeptisk till Clash). Det
visade sig att ölbjudaren också skulle till Lake Havasu. Han bodde där. När jag
berättat om min situation och att jag inte visste på vilket hotell mina vänner
och jag skulle bo på så erbjöd han sig att hjälpa mig.
När vi framåt lunchtid kom fram så körde han runt mig till de olika hotellen med sin Hot Rod liknande folkvangsbubbla. Jag
hittade ganska snabbt mina vänner i lobbyn på ett Best Western hotell och
tackade för hjälpen.
Det finns ju kanske några saker att lära sig
från den här lilla historien. Till exempel att man inte ska döma människor som man
inte känner samt att vara mer precis om man stämmer träff på Los Angeles
International Airport.
Jet Ski VM ska jag berätta om en annan gång.
Bilden ovan, som jag tog idag, visar den ”jetson-futuristiska”
restaurang som ligger vid LAX.
Tankar från 39:e gatan 