Tankar från 39:e gatan

I dag fyller Queensboro Bridge 100 år och i
mina ögon är det New Yorks snyggaste bro. De flesta brukar ju hävda att det är
Brooklyn Bridge som innehar den titeln och det är inte osannolikt att de även
skulle hävda att Brooklyn Bridges kusiner, Manhattan Bridge och Williamsburg Bridge, hamnar högre i prislistan än Queensboro.

Visst är de tre broarna snygga men är de inte
lite väl publikfriande? Om Brooklyn Bridge är en filharmonisk orkester så är
Queensboro ett skränigt men bra garage band. Den ser snarare ut som en förvuxen
järnvägsbro i Pittsburgh än en bro som passar i New York där den binder samman
oglamorösa Queens med 59:e gatan på Manhattan.

Den 30 mars 1909 öppnade bron för allmänheten
men redan två veckor innan, på Saint Patricks Day, gick en grupp (antagligen
berusade) irländare över bron i någon slags officiell parad. Det tog fem år att
bygga bron och i början hette den Blackwell’s Island Bridge. Detta var namnet
på ön i East River som i dag heter Roosevelt Island och som bron går över. En ö
som jag tillbringade min första månad på sedan jag flyttade hit. Jag bodde hos
en kompis där och kanske var det när jag varje dag tog linbanan som går
parallellt med Queensboro Bridge till och från Manhattan som jag såg dess
ruffiga skönhet på nära håll och insåg att den är New Yorks snyggaste bro.

New York Times skrev om Queensboro Bridge igår.

Bilden berättar någon slags historia men det
är svårt att vet exakt vilken. Det brukar påstås att det finns minst tio miljoner
historier i New York City. Det gäller bara att tyda tecknena antar jag. Ett
bohag på gatan som väntar på sopbilen kan betyda så många olika saker. Kanske har han
flyttat tillbaka till Kansas City. Kanske har han lämnat in eller kanske han
bara har köpt nya möbler.

Vad brukade han se på den där teven? Kanske
gamla Star Trek-repriser eller var han mer intresserad av att hålla sig
uppdaterad på var i landet det var oväder via The Weather Channel? Sov han bra
i sängen? Vad skrevs på skrivbordet?

Bara för att man inte kan få svaren betyder
det inte att man inte bör ställa frågorna.

Vad vet man om sina grannar egentligen? Jag har
bott i samma lägenhet sedan jag flyttade hit. I tolv år alltså. Det är nog
något slags rekord i en stad där alla flyttar hela tiden. Åtminstone för oss
som inte bor i rent stabilized-lägenheter (= svinaktigt låg hyra som man gärna
skryter om på fester). De som bor i sådana flyttar aldrig.

På mitt våningsplan finns sex lägenheter. I
fyra av dem byts folk ständigt ut. Man bor ett år eller två innan det är dags
för någonting annat någon annanstans. Men i lägenheten mittemot mig bor en man
som faktiskt bott här längre än mig. Oklart hur länge men säkert mycket länge. Han
är i övre medelåldern och vi utbyter tvångsmässigt artighetsfraser när vi råkar
mötas i hissen. Oftast om vädret. Men egentligen vet jag ingenting om honom.
Mer än att han skriver på en gammal skrivmaskin. Jag hör knattrandet smyga ut
genom springan under hans dörr på nätterna. Kanske det är en av alla ”stora romaner" som det plitas på här i stan och som tar så mycket längre tid än beräknat.
Kanske blir den aldrig klar.

Själv har jag en tjock-TV.