Tankar från 39:e gatan

En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York

recent posts

about

  • Punk, Champagne och Slussen

    Slussen

    Jag försöker ju göra en blogg som inte bara
    länkar till andra sajter men har de senaste dagarna läst tre intressanta
    artiklar i New York Times som jag känner mig manad att dela med mig av.

    I gårdagens Arts & Leisure-bilaga var en
    artikel om punkbandet Death från Detroit som existerade i början av
    sjuttiotalet. De fick aldrig något skivkontrakt (bland annat för att de vägrade
    att byta namn) och har i stort sett varit bortglömda fram till nu. I artikeln
    beskrivs de som den felande länken mellan Detroit-band  från det sena sextio- och tidiga sjuttiotalet som till exempel MC5 och
    punkscenen i New York i mitten och slutet av sjuttiotalet. Värt att notera är
    att alla medlemmar i bandet var african americans. Inte helt vanligt i
    punkband. Läs artikeln här. Lyssna på deras demo (från 1974) av låten
    Politicians in My Eyes här.

    Igår kunde man också läsa i bilagan The City
    om ett nytt fenomen bland det vackra och rika folket här i New York. Dekadenta bruncher på
    lördagseftermiddagarna som mer liknar ett late night party på någon klubb. Dyr
    champagne flödar och det dansas på bord och bardiskar. Det är restaurangerna
    Merkato 55 och Bagatelle i trendiga Meat Packing District som är platserna för
    detta. Det festas som om ingen någonsin hört ordet lågkonjuktur. Om du
    beställer magnumbutljer av champagne för 2 500 dollar på Bagatelle så sänks
    belysningen, DJ’n spelar ledmotivet ur Superman och en servitör lyfts till ditt
    bord av sina kollegor, med en duk som mantel hållandes i champagneflaskan som
    har ett slags stort tomtebloss i toppen.

    Merkato 55 är ju för övrigt den svenska
    stjärnkocken Marcus Samuelssons (Aquavit) senaste restaurang i New York. En afrikansk
    sådan. Men i tidningen står att de snart ska byta namn och inriktning. Läs artikeln här.

    Och i dagens New York Times finns en artikel
    om de olika förslag som finns för hur Slussen i Stockholm ska förändras.
    Skribenten tycker att USA har mycket att lära från Europa när det kommer att
    till att göra något av ”failed urban policies of the past”. Läs artikeln här.

    Själv gillar jag Slussen som den är. Men det
    kanske bara är jag?

  • Alla dessa dagar – del 4

    Abo

    Åbo – 4 augusti 1984 
     

    ………

    Jag var 17 år och min bror Johnny 16. Vi tog
    färjan till Åbo för att se The Alarm, ett av våra favoritband, spela på Åbo-festivalen. På båten träffade vi
    ett gäng punkare/rockers som vi inte kände men blev snabbt vänner med över x
    antal flaskor stark cider. De skulle också till festivalen och ni ser några av
    dem på bilden ovan. Eller deras skor i alla fall. Jag hade också sådana där teddy boy shoes men
    mina var av blå mocka (don’t you step on my blue suede shoes). När jag inte
    hade dem så var det myggjagare som gällde.

    The Alarm spelade med akustiska gitarrer och
    storburrigt hår. Vi hade sett en grym konsert med dem på Draken tidigare och nu
    hade jag med mig några svart/vita fotografier jag tagit på den konserten. Jag gav
    dem till bandet efter giget i Åbo och de gillade bilderna och blev glada. En av
    bilderna vann sedan ett tredje pris i Hultsfredsfestivalens/Rockpartys
    fototävling. Det var en bild av trummisen som såg ut att titta rakt i kameran
    med ett jättegarv. Det är inte så ofta man ser bra rockbilder av trummisar. Av
    naturliga skäl kanske.

    För några år sedan såg jag av en slump en
    liten annons om att The Alarm skulle spela på en klubb här i New York. Jag gick
    dit och såg dem med min mycket yngre lillebror Niclas som var här på besök. De
    var faktiskt fortfarande bra men ingen av dem hade storburrigt hår längre. De
    hade nästan inget hår alls.

    Funderar på att dra ner till East Village i
    veckan och se om jag kan hitta ett par teddy boy shoes i blå mocka.

    För gamla tider.

    För nya tider.

  • Alla dessa dagar – del 3

    Farja

    Stockholm – 29 juli 2005

  • Presidenten som tuggar kokablad

    Kokablad01

    Bolivias president Evo Morales skriver i dag
    på New York Times OP-ED-sida att det var ett misstag av Bolivia att 1976 skriva
    under en internationell konvention som gjorde bruket av kokablad olagligt.
    Morales, som själv var kokaodlare innan han blev president, menar att det är en
    så lite mängd kokain att plantan själv inte är att betrakta som narkotika och
    att den kan jämställas med kaffe och att till exempel tobak är mycket
    farligare. Vidare skriver han att traditionen att tugga kokablad sträcker sig
    tillbaka åtminstone till 5 000 år tillbaka och att det bl.a. hjälper mot hunger och
    ger energi.

    Det fick mig att minnas mina två besök till
    Bolivia. I november 2007 var jag och reporter Kim i huvudstaden La Paz som
    ligger på 3 660 meters höjd. Det är världens högst belägna huvudstad och jag
    kände av höjden ganska rejält. Hade huvudvärk och lätt yrsel under hela min
    vistelse där. Kändes som att ständigt vara bakfull. Vi jobbade hårt på att få
    en intervju med president Morales och kvällen innan vi skulle åka därifrån fick
    vi klartecken. Klockan fem morgonen efter fick vi en intervjutid. Det visade
    sig att Morales alltid börjar sina dagar så tidigt. Han sover tydligen bara tre
    fyra timmar per natt. Presidenten hade en kraftig förkylning när vi träffade
    honom men han svarade tålmodigt på våra frågor (bilden nedan) och verkade på det hela taget
    vara en trevlig man.

    I juni 2008 besökte jag och Kim Bolivia för
    andra gången. Då var vi i staden Cochabamba där tre norska tjejer satt häktade
    för kokainsmuggling. En dag tröttnade vi på att sitta utanför fängelset där
    ingenting hände och hyrde en taxi som körde oss till ett område en fyra fem
    timmar från Cochabamba, där skulle det finnas lagliga kokaplantage (man kan få
    dispens för egen konsumtion). Ett bra reportage tänkte vi men vi hade ingenting
    inbokat och visste inte hur villiga folk var att prata om detta. Vi såg en tjej
    vid vägkanten som vi frågade om hon kände till var det fanns kokaodlingar.
    ”Visst, vår familj har en”, sa hon och hoppade in i bilen. Hon visade oss
    odlingen sedan vidare till en ung kusin som stod och trampade kokablad framför
    sin familjs hus. Därefter tog hon oss till kokabladsmarknaden (bilden ovan) där det köptes
    och såldes stora säckar med kokablad. Vårt jobb var i hamn men sedan
    insisterade hon på att vi skulle följa med till hennes föräldrar och äta
    middag.

    Väl där bjöds vi in med öppna armar, trots att
    de verkade ganska fattiga, och vi tillbringade ett par timmar med att njuta av
    grillat kött, kyckling och fisk på deras bakgård. Vi introducerades också till
    den för mig nya blandningen av Coca-Cola och öl. Det var faktiskt ganska gott.

    Det är det här jag älskar med mitt jobb. Möten
    med människor. Presidenter såväl som fattiga människor på landsbygden. Alla har
    sin historia att berätta. Och den där sköna känslan när ett reportage som man
    är osäker på om det ska bli något av är i box. Oslagbart.

    Det är en stor värld och det finns så mycket
    att berätta om. Det vill jag fortsätta med så länge jag kan. 

    Kokablad05  Kokablad02  Kokablad03  Kokablad04

  • Alla dessa dagar – del 2


    Havanna

    Havanna – 15 april 1997

  • Kvinnor

    Kvinnor 

    Det kan inte vara lätt att vara kvinna och
    mötas av detta fönster med ideal i kvartersbutiken varje gång man ska köpa
    mjölk och bröd. Och som om inte det vore nog så står vi Lundell-pojkar på rad
    utanför med våra piedestaler. Men hon slår oss i huvudet med dem och går
    skrattande därifrån.

    Morgonen efter står vi där igen. Med våra
    bulor. Några har till och med snickrat på förlängningar på sina piedestalben
    men det hjälper inte. Hon skakar bara på huvudet och går därifrån utan att
    yttra ett enda ord. Vi slänger uppgivet våra piedestaler i en hög på trottoaren
    och går i samlad trupp till närmaste toplessbar. Där dricker vi oss så fulla på
    falsk champagne att vi alla tror att vi är Tom Cruise. Unisont skriker vi ”We
    live in a cynical world. A cynical world”. Renée Zellweger lyser dock med sin
    frånvaro.

    Det är det sista jag minns.

  • Alla dessa dagar – del 1

    Bryssel

    Bryssel – 2 december 1990

    ———-

    Härmed inviger jag en virtuell fotoutställning
    här på bloggen under namnet Alla dessa dagar. Jag har visserligen snott namnet
    (liksom Carl Bildt) rakt av från Kjell Olof Feldts memoarer men det var så bra
    så så får det bli.

    Underrubriken till utställningen är: En man –
    En kamera – Ett liv

    Utställningen kommer att bestå av väl valda
    bilder som jag tagit sedan 1982. Det var då jag började fotografera på allvar.
    Jag fyller på det nystartade fotoalbumet i spalten till vänster med bilder vartefter jag
    presenterar dem som blogginlägg. Bilderna är inte uppdragsbilder utan mina egna
    och förhoppningsvis kan de tillsammans berätta någonting om vem jag är och var
    jag kommer ifrån. Som fotograf. Som människa.

  • Drama på 39:e gatan

    Crash

    I går kväll möttes jag av den här synen när
    jag kom hem. Ingen hade skadats i olyckan (föraren med dam skymtar till höger i
    bild), men hade det inte varit för ett träd som bromsade upp bilen hade den
    antagligen brakat rakt in i entrédörren till huset jag bor i. Dörrvakten hade
    då legat dåligt till.

    Det är ganska ofta jag ser polisens gula
    avspärrningstejp i mina kvarter. Mycket verkar hända här. Gasläckor, taxibil
    genom skyltfönster, misstänkt bombväska, och exploderande ångledningar är saker
    jag kommer på nu. Mycket har jag antagligen glömt bort och det är ju utslaget
    på flera år. Så egentligen är det kanske inte så mycket värre än Hässelby vid
    närmare eftertanke. För att inte tala om knivsöder där jag bodde innan jag
    flyttade hit.

  • Warburton Mission

    Warburton

    Den här bilden får mig att tänka på Ulf
    Lundells låt Warburton Mission. Det är en av hans vackraste och mest vemodiga texter. Den finns på det underskattade albumet Män utan kvinnor som kom ut 1997.

    “Där världen möts på
    Grand Hotel
    Öppna fönstren är du
    snäll
    Det är så varmt och
    kvavt här inne
    Vårt hem är inte här
    Där dom hemlösa har
    sitt hem
    där är vårt hem”

    Se hela texten till Warburton Mission här.

  • Surfing på 39:e gatan (och Bali)

    Surfing

    Halvgrå lördagseftermiddag i New York City.
    Men 21 grader varmt nu. I måndags var det minus nio. Svänger snabbt här.

    Sitter med en kopp kaffe och surfar på the
    World Wide Web (varför använder man inte det namnet längre?). Där ser jag att
    Olle Ljungströms nya skiva får bra betyg. Gläds åt det trots att han var lite
    smått otrevlig mot mig på en kändisfest när nittiotalet var ungt. Gillade
    Reperbahn och gillar hans soloskivor. Ser också att Per Georg nämner mig två
    gånger i sin lördagskrönika om våra äventyr i New Orleans. Det är så klart är
    en ära för en enkel Hässelby-kille som jag (inte Hägersten som just Per Georg
    envetet brukar påstå).

    Bilden ovan tog jag på min gata i går. Har
    sett en ny trend där man tapetserar reklam på tomma butikslokaler. Smart att
    hitta en affärsmöjlighet som är en direkt konsekvens av lågkonjunkturen med
    alla sina tomma butikslokaler.

    Min lillebror Niclas är ute på en
    jordenruntresa med sina kompisar. De har avverkat Qatar, Thailand och Kuala Lumpur.
    Nu är de i Bali och jag läser på hans resedagbok att de har lärt sig att surfa.
    På vattnet alltså.  Jag är
    avundsjuk. 22 år och på turné med polarna runt jordklotet. Varför gjorde aldrig
    jag det? Det var bara jobb hela tiden. Division 5 fotboll och Västerorts högsta
    solros. Nätter i mörkrummet. Man tyckte det var tufft att säga att man bara
    haft en vecka semester på tre år. Idioti kan man tycka idag.

    Deras resa ska så småningom avslutas i New
    York. Vi får väl försöka surfa lite på East River då kanske.

    Det närmsta jag kom en jordenruntresa i min
    ungdom var en planerad bilresa över USA med vännen Johan. Jag hoppade av för
    att jag hade för mycket jobb inbokat. Ångrar det. Går inte ens att rädda det
    genom att travestera Lundell för en inställd resa är faktiskt ingen resa alls.

    Så till er ungdomar säger jag, ställ inte in
    resorna på grund av jobb. Se världen med tjugoåringens klara blick. Den blir
    grumlig snabbare än ni tror.

    Min syster Nathalie och hennes sambo Stefan
    fick en son igår. Grattis till er och välkommen till världen. Galen och
    underbar som den är. Dina jordenruntresor ligger långt fram i tiden men när den
    dagen kommer sök gärna upp mig var jag än har hamnat i världen då.
    Förhoppningsvis långt ifrån galenskap och stress. Vid ett hav där vi kan dricka
    varsin kall flaska lokalt öl i solnedgången och jag kan dra lite stories om din
    mamma när hon var barn i radhuset i Backlura och jag var tonåring.

    Kanske kommer jag att ge dig råd om hur det
    här livet ska levas men dem ska du ignorera. Det är ny värld där ute som jag
    inte vet något om och vi måste alla bygga upp den på nytt. Generation efter
    generation. Det är bara så det är. Efter ett par dagar ska du resa vidare och
    jag ska fortsätta att skriva på min bok. Till kvällen tar jag en whisky i min
    fåtölj fingrandes på mitt helskägg medan jag tänker tillbaka på forna dagar och
    på vad allt betydde.

    Morgonen efter ska jag paddla ut på min
    surfingbräda i jakt på den perfekta vågen…

    / T

    PS. Jag vill också passa på att gratulera också vännerna Magnus och Kicki
    som även de fick en son tidigare i veckan.