Tankar från 39:e gatan

Eftersom det inte är så ofta jag har bilder i
svenska tidningar nuförtiden så skriver jag om detta. Men kanske framför allt
för att det är ett ganska kul reportage. Aftonbladets USA-fotograf Pontus Höök
var hemma i Sverige för prisutdelningen i Årets Bild så jag hjälpte dem med ett
jobb. Deras korrespondent Per Bjurman (ofta kallad Per Georg i dessa spalter)
och jag begav oss igår till den lilla byhålan Kentwood i Louisiana. Den ligger
en dryg timme norr om New Orleans och det var där popstjärnan Britney Spears
växte upp. Hennes mamma bor fortfarande där, nu i ett jättehus som man får
förmoda att Britney betalt. Det passar inte direkt in i omgivningarna som i
övrigt är fattigt, fallfärdigt och eländigt.

Anledningen till att vi gjorde detta reportage
just nu är att Britney hade premiär för sin turné i New Orleans på
tisdagskvällen. En konsert som Bjurman ska recensera men jag är dock tillbaka i
New York nu. Innan turnéstarten så passade Spears på att spendera några dagar
med sin mamma i huset i Kentwood.

I vårt reportage över fyra sidor i dagens
(onsdag) Aftonbladet kan ni bland annat läsa om invånarnas något skeptiska
inställning till byns stora dotter och hennes livvakts något skeptiska
inställning till en reporter och en fotograf från konungariket Sverige. Han (och en vakthund) gillade inte
att jag tog några bilder av huset och konfronterade oss genom att blockera vägen
utanför mamma Spears hus med sitt fordon. Han svamlade om att det var förbjudet
att stanna där och att han skulle ringa polisen. Därefter blev vi rätt och
slätt jagade ut ur stan som i en gammal westernrulle. Fast istället för hästar
så satt vi i en vit Grand Marquis med automatväxel och alltför mjuk fjädring
och vår förföljare styrde med säker hand en svart SUV strax bakom oss på de
dammiga landsvägarna. Det var kul.

Vid stadsgränsen gav han upp men Per insisterade ändå på att jag inte skulle
ta upp minneskortet (med bilderna på) från gömstället i min högra strumpa förrän vi rullade in i
New Orleans igen. Jag lydde trots att det var lite obekvämt. Allt för bilden!

De senaste tio åren har jag drömt om att ha en
fet fåtölj i brunt läder där jag ser mig själv sittandes med en Hemingwayroman
och en Whisky on the rocks på det lilla bordet bredvid. Drömmen har inte
sträckt sig så lång som till sidenmorgonrock och cigarr. Men vem vet, det
kanske kommer det med. På köpet liksom. Lägenheten här i New York tillåter
tyvärr inte sådana extraavanser som feta fåtöljer. Inte smala fåtöljer heller
för den delen. Vissa eftergifter får man trots allt göra om man vill bo här.

De enda fåtöljer som funnits i mitt vuxna liv
var två slimmade snurrfåtöljer i svart skinn och krom från Ikea som inhandlades
till första lägenheten. De var dock mer Martini Bianco och Bret Easton Ellis än
Johnnie W och Papa men de gick perfekt ihop med tvåsittsoffan från
OBS-Interiör. Också den i svart skinn och krom. Vi pratar 80-tal och min
drömlägenhet vid den här tiden var ju trots allt Mickey Rourkes i 9 1/2 vecka.

Konstigt nog fanns dessa fåtöljer kvar i mitt
liv ända fram till att jag flyttade till New York. Det känns mycket märkligt nu
när jag tänker på det. Varför köpte jag inte nya? Det är i och för sig mycket
man gjort som är märkligt men det kan vi ta en annan gång.

I går fick filmen ”Man on wire” en Oscar för
bästa dokumentär. Jag såg den för ett par veckor sedan efter att en vän
rekommenderat den med orden ”jag började gråta utan att veta varför när jag såg
den”. Även jag fick tårar i ögonen. Inte för att den är sorglig men för att den
så vackert beskriver en man som följer sin dröm.

Fransmannen Philippe Petit går på lina, cyklar
enhjuling och jonglerar på Paris gator och torg på det tidiga sjuttiotalet. Han
får se en illustration i en tidning på de ännu inte byggda tvillingtornen på
södra Manhattan som skulle komma att kallas World Trade Center. Från den dagen
har han bara en sak i huvudet. En dag ska han spänna en stålvajer mellan de
nästan 500 meter höga byggnaderna och gå på den.

Filmen handlar om vägen fram till den dagen
men den handlar om så mycket mer. Den handlar om att följa sin dröm, den
handlar om livet och vad en människa kan vara kapabel att göra om man verkligen
vill något tillräckligt mycket. Philippe säger att han inte är en man som går
på lina utan att han är en konstnär, en poet. Jag kan inte annat än att hålla
med.

Se den!

I dag är dock mina tankar hos vännen G som ligger
på ett sjukhus i Frankrike efter en motorcykelolycka. Hang in there, you will
make it!