I alla fall i Kentucky.
Där jag tog den här bilden förra året.
I New York skulle jag välja en annan färg på min sportbil.
Tankar från 39:e gatan
En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York
-
Limpa och rocketstyre!
Vad mer kunde man begära av livet än en cykel
med limpa och rocketstyre? Inget vad det ambelangade mitt nioåriga jag. Tony
som bodde tre radhus från oss hade en sådan. Gul med växelspak på ramen. Men
han var två år äldre och om mitt minne inte sviker mig så fick jag aldrig min
drömcykel. Ett par år senare var det dock tio växlar och
bockstyre som var på tapeten och då fick jag och brorsan en varsin skinande
blank BKC direkt från OBS-stormarknad i Rotebro. Det var kanske inte en
Crescent men den hade rätt antal växlar och rätt typ av styre så vi var nöjda.Jag minns den sköna känslan när våren kom och man
tog ut cykeln för årets första tur med kompisarna på parkvägarna i Backlura.
Det fanns hopp i luften samt en mild doft av våt jord, tussilago och nytinad hundskit.
Det gällde att ta det lugnt i kurvorna där grus och sand som på vintern gjort
hala gator mindre hala nu fick motsatt effekt.Det där är flydda dagar som aldrig kommer
tillbaka men de lever kvar i mig här på andra sidan Atlanten och jag kan
fortfarande minnas hur händerna kramade bockstyret när jag rullade nerför
backen från busshållsplatsen mot viadukten. Vinden i håret med tionde växeln på
plats och en känsla av att allt var möjligt. Nu har jag inte haft en cykel sedan…..ja,
kanske var det den där BKC:n som var min sista cykel när jag tänker efter. Lite
sorgligt egentligen. Alla borde ha en cykel.Cykeln på bilden, som väckte dessa minnen, fotograferade jag häromdagen
på 34:e gatan. Noterar att ägaren investerat i ett ordentligt lås. Limpa och
rocketstyre är antagligen fortfarande eftertraktat trots lite rost i kanterna. -
…var allt det stod i e-mailet från Anders i
Brooklyn.Solen skiner över Manhattan men världen känns
en aning tristare idag. Rockbandet The Cramps (min och reporter Anders gemensamma nämnare inom populärkulturen) sångare Lux Interior är död. Han
dog igår, 62 år gammal, av ” pre-existing heart condition” (låter det bekant? Se Strummer+The Clash – en annan hjälte som dog
alltför ung).Jag tror första gången Lux kom in i mitt
medvetande var via SVT:s rockprogram Casablanca. (det här var på den tiden unga
TV-tittare i Sverige fick nöja sig med två timmar musik i veckan). Där, mitt
ibland pastellfärger och syntar, dök plötsligt Lux upp med en vansinnig
live-version av ”Tear it up”. Han
hade bar överkropp, tajta läderbyxor med en sjukt låg midja, och mikrofonen
halvägs nere i halsen. Rösten gjorde saker jag aldrig hade hört förut och
ögonen vittnade om en man på gränsen till vansinne. Det var Elvis,
serietidningen Chock, punk, rock-a-billy, veckans
utvik (kvinnliga gitarristen Posion Ivy – WOW!), 60-tals surfmusik och
amerikansk skräpkultur mixat ihop till något helt unikt.Jag var såld!
Efter det köpte jag allt jag kunde komma över
(och hade råd med) från deras skivproduktion. Deras låt- och albumtitlar var
lika coolt vansinniga som musiken: Can your pussy do the dog?, Smell of female, Songs the lord thaught us, A date with Elvis, Don’t eat stuff of the sidewalk, What’s
inside a girl?, för att bara nämna några.När jag i min ungdom bildade bandet Mentala
Gitarrer var det självklart att vi skulle spela en Cramps-cover. Jag valde
Human Fly: ”Well I’m a human fly, I’m asking if you are, I say bzzz bzzz bzzz,
and it’s just beacuse, I’m a human fly, and I don’t know why”.Okej, det blir inget Nobelpris för de raderna
kanske, men det var väl det som var hela idén.Jag såg dem på Göta Lejon i april 1986 och Lux
var precis som i den där videon jag såg några år tidigare. Jag minns att han
bland annat klättrade upp högst upp på ”högtalarberget” och satt där och
halsade rödvin ur en flaska större delen av en låt.Efter konserten skulle det vara presskonferens
på ett hotell nere i city. Jag gjorde en del små gratisartiklar för ett
fanzine vid den här tiden och hade lyckats nästla mig in på hotellrummet där
Cramps höll sin presskonferens. Dagens Nyheters artikel (som jag råkar ha här,
antagligen från när jag höll på med mitt 80-tals projekt) om detta börjar,
något bittert kan tyckas, så här: ”Någon gång efter ett på natten dyker dom upp
på ett dystert hotellrum avsett för handelsresande. Vi har suttit där och
väntat drygt en timme, mest unga redaktörer från stenciltidningar och andra
smärre publikationer”.Varav jag var en alltså. Jag minns att jag
till slut tog mod till mig att ställa en fråga till Lux: ”Do you think you are the last rock’n’roll
band in the world?”. Minns inte vad han svarade och frågan kan kanske verka
naiv. Men glöm inte att det var 1986. Syntarnas gyllene period.Bilden ovan (scanrad från kontaktkartan) är
från den presskonferensen. Lux syns i bildrutan till höger tillsammans med sin
fru, gitarristen Posion Ivy. I bildrutan till vänster syns de övriga två
medlemmarna i bandet vid den här tidpunkten, Nick Knox och Fur.Jag såg dem i New York någon gång kring
sekelskiftet och de var lika bra som någonsin. Samma energi och samma fantastiska galenskap.R.I.P. Lux (and say hi to Elvis). It’s gonna be hell of a party down there now!
/ T
PS. Anders träffade för övrigt Lux och de andra i bandet i Oslo dagen innan spelningen i Stockholm (långt innan vi kände varandra). Han bloggar om det idag. Läs här.
-
I väntan på bättre tider så bjuder jag på en bild jag tog sommaren 1999 på Gotland som jag gillar. Båden ön och bilden. Jag har många bra minnen därifrån. Och ett vredgat hav sätter alltid igång fantasin.
-
Det snöar i New York idag och jag har feber. Slut på energi och slut på ord så det får bli
en bild tagen från mitt fönster idag. -
Det här är en hyllningen till den utdöende
Polaroidbilden som antagligen tolkade livets inte helt perfekta verklighet
bättre än digitalbilden med sin exakthet. -
”21” Club på 52:a gatan har avskaffat
slipstvånget för matgäster. De var den sista restaurangen i New York som hade
kvar den regeln. ”It’s the final victory for Los Angeles” som Tim Zagat säger i
New York Times.Men med eller utan slips så rekommenderas ändå
ett besök till ”21” Club, en för detta speakeasy (svartklubb under
alkoholförbudet på 20- och 30-talet) med en känsla av det gamla New York.
Utanför restaurangen står av någon anledning 33 stycken små statyer
föreställandes jockeys. -
En dag när jag gick runt och plockade varor i
min lokala livsmedelsaffär på Tredje Avenyn så närmade sig en ung och ganska
vacker kvinna mig vid hyllan för etniska matvaror. Hon hade mörkt hår och mörka
ögon som hon fixerade min blick med. Hon berättade att hon var spåkvinna
(psychic) och sen sa hon: ”Jag kan se din framtid. Vill du veta?””Nej ” sa jag lite för högt med nervös stämma
och gick bort mot mjölken som irriterande nog ligger i ett trångt hörn längst
in i butiken. Av någon anledning var jag skakad. Dels var det hela så oväntat
men kanske framförallt för att jag inte vill veta min framtid. Jag skulle
aldrig drömma om att gå till någon av alla de spåkvinnor som har
mottagningar/butiker (vad kallas det?) i New York.Jag såg henne igen vid kassorna. Hon log och
tittade på mig som om hon visste något om mig som jag själv inte visste. Jag packade tyst upp varorna på det
svarta rullbandet. Vem var hon? Varför hade hon gått fram till just mig? Jag
borde såklart ha frågat men gjorde det inte. Och nu kan jag inte låta bli att
undra vad hon visste om min framtid.Kanske, kanske….om jag stöter på henne igen,
att jag tar mod till mig och frågar. -
I morse när jag skulle ta tåget från Penn Station för ett jobb i New Jersey möttes jag av denna syn på sjunde avenyn alldeles utanför ingången till tågstationen. Det var någon slags reklamkampanj men oklart för vad. Det flesta av morgonpenndlarna lyfte knappt ett ögonbryn. Det krävs uppenbarligen mer än att klä ut sig till en röd boll för att få uppmärksamhet i den här staden.
Det sista jag såg av dem var att de gick mot
övergångsstället… -
…de som ingen ser.
De som livet har gått förbi. De som bidar sin
tid och som stryker längs med husväggarna i en stad de inte känner igen sig i
längre. I en tid som verkar dem främmande.Det blev inte som han tänkt sig. Någonstans
försvann fokus. Planen glömdes bort i vardagens bestyr. Framtiden är redan här
och den har ingenting till övers för gårdagen. En efter en försvinner de trygga
hållpunkterna. Familjeägda restauranger och små affärer ersätts skoningslöst av
den gröna kaffekedjan med fem dollars koppar eller strömlinjeformade barer där
priset för en öl närmar sig tio dollar. Det gamla dör bort. In med det nya!Men följ mig in på den här gatan där tiden
stått stilla och de osynliga bor. Där rösterna från förr fortfarande kan höras
mellan prewar-byggnaderna. På de gamla irländska pubbarna med sågspån på golvet
är drinkarna styva och skratten höga. Männen bär hatt och kvinnorna bär på
svaret. Det är ett kvarter som inte syns på turistkartorna men där alla är
välkomna.Ibland händer det att någon av dem förvirrar
sig bort från den gatan till den moderna världen. Där allt är så främmande. Jag
ser dem ibland. I kostym och överrock med portfölj i stadigt grepp i högerhanden.
Kläderna korrekta men täckta av årtiondens smuts och portföljen är kantstött.
Han har varit på väg till det där affärsmötet så länge nu. Han är utmattad och
ingenting verkar stämma. Husen ser annorlunda ut och adresserna stämmer inte.
Blicken är förvirrad. ”Hur hamnade jag här?” tycks han tänka. Jag vill ta hans
hand och leda honom tillbaka till sågspånsbaren men så är han helt plötsligt
borta.Kanske hittade han tillbaka själv. Kanske
hittade han äntligen det där mötet till slut.New York är grått och melankoliskt just nu.
Morgonens snöfall har övergått i regn och jag fyller år idag.
Tankar från 39:e gatan 