Att hitta ett hotell i city var så klart
omöjligt. Var dock nöjd med att bo så pass nära som i Arlington. Den
stillastående kön till tunnelbanan i Pentagon City ringlade sig upp på gatan
och tågen som kom in på stationen var redan fulla. När de annonserade i
högtalarna att en sjuk passagerare på gröna linjen hade orsakat att gula linjen
nu stod stilla bestämde jag mig för att prova något annat sätt att ta mig in
till central Washington. Hela stan var avspärrad för trafik men jag tog en taxi
för att ta mig så nära som möjligt. Han lyckades dock ta sig förbi
polisspärrarna och släppte av mig alldeles i närheten av the US Capitol där
Obama skulle sväras in om ett par timmar.
Det hade varit omöjligt att få en
fotografackreditering till området närmast platsen där ceremonin skulle äga
rum. Min ackreditering tillät mig att vara på The National Mall med de stora
folkmassorna som visserligen kunde se the Capitol men var för långt borta för
att se Obama i verkliga livet. De fick nöja sig med jättelika TV-skärmar. Det
var egentligen OK med mig. Bättre att koncentrera mig på människors reaktioner
än att få exakt samma bilder som byråerna på ceremonin. Men på ett personligt
plan skulle det så klart var kul att med egna ögon se Obama sväras in. Om inte
annat som en symbolisk slutpunkt på över ett års valbevakning.
På väg mot de bortre regionerna av the Mall
passerade jag insläppet för de som hade biljetter till platserna alldeles
nedanför the Capitol. Jag tänkte att jag kunde ju i alla fall försöka. Viftade
hastigt med mitt gula presspass (alla andra hade orangea biljetter) och
lyckades ta mig in. Sedan en säkerhetskontroll där de gjorde stor sak av mina
kameror och Secret Service var tvungna att tillkallas för att kolla min väska
med kameror och dator men de brydde sig inte om vilken typ av biljett jag hade.
Efter att ha tagit mig igenom detta började jag promenera upp mot the Capitol.
Det visade sig vara ytterligare tre checkpoints för biljettkontroll. Och till
min egen förvåning lyckades jag ta mig förbi alla tre. Jag har genom åren
utarbetat en taktik som förvånansvärt ofta fungerar i dessa situationer. Kortfattat går den ut på
att se bestämd ut och fästa blicken framåt, inte på kontrollanten. Var så långt
bort från honom som möjligt, gå fort och helst bakom en stor grupp, vifta
hastigt med presspasset medan han kollar någon annans biljett.
Väl inne verkade det inte vara så mycket koll
och stolarna var onumrerade. Jag höll mig diskret i längst bak i området och
tog mig framåt först när ceremoni börjat. Det fungerade bra. Jag var
fortfarande på så pass stort avstånd att jag hade behövt 400:an för att få
några OK bilder av Obama och det objektivet hade jag lämnat på hotellrummet eftersom
jag skulle vara så långt borta att det inte behövdes (bilden ovan är tagen med 70-200). Men jag fotograferade
mest åskådarna ändå. Dessutom var det ju det där skottsäkra glaset som skymde
vinkeln lite grann. Men som sagt, jag var glad att kunna se det med egna ögon.
Det var ett par minusgrader i luften som jag
tyckte folk gjorde en större sak av än nödvändigt. Men det är klart, en del av
dem hade varit där väldigt tidigt på morgonen och väntat i sex sju timmar.
De före detta presidenterna kom ut på den ”terrass” där insvärningsceremonin
hölls och när sedan president George W Bush kom ut buades han ut av många i
publiken. Ganska ovanligt att det händer på en inauguration skulle jag tro. Det
visar hur otroligt trötta många amerikaner är på honom. Medan alla väntar på att
Obama ska komma in så bryter publiken ut i ett spontant och högljutt ”Obama,
Obama, Obama…” Som vore det ett valmöte.
Själva insvärningen gick ju inte helt
problemfritt. Obama började att
säga ”I Barack Hussein Obama…” lite för tidigt och chief justice John Roberts
kastade om orden så Obama var tvungen att rätta honom genom att inte fortsätta
eden som den lästes för honom. I det nya försökte glömde Roberts bort ett ord.
Bara för att vara på den säkra sidan, så att ingen kan påstå att Obama formellt
inte är president, så gjordes hela ceremonin om senare på kvällen i Vita Huset.
Inför nio (!) personer. Ganska anmärkningsvärt!
Men det var ingenting som bekymrade de
miljontals människor som hade kommit till stan för att uppleva historia. När
Obama tog handen från Abraham Lincolns bibel så exploderade folkmassan i ett
lyckorus. Tårar, skrik, kramar. Ljus i tunneln efter åtta års mörker och kanske
än mer viktigt, ett enormt steg bort från landets smärtsamma historia av
förtryck och slaveri. Det var ett vackert ögonblick.
Att hitta någonstans att sända hem bilderna
sen visade sig vara inte helt lätt. Utanför Starbucks och andra caféer ringlade
sig långa köer. Hotellen släppte bara in folk som bodde där. Avspärrat överallt
och svårt att ta sig fram. En kollega skrev sin artikel stående på Union
Station. Jag drog mig mot motorvägen I-395 och tänkte att jag kunde fånga en taxi
vid avfarten. Lättare sagt än gjort. De få som kom var upptagna. Jag satte mig
i en grässlänt och började ladda ner bilderna i datorn. Efter ett tag lyckade
jag stoppa en taxi som redan hade en passagerare. Han skulle till flygplatsen
och de gick med på att ta mig med och fortsätta till mitt hotell efteråt. Köer
och avspärrningar gjorde att en resa som normalt skulle ta tio minuter tog en
timme. Men jag jobbade på med bilderna i datorn och när vi väl kom till
hotellet var de färdiga att sändas.
Några andra små iakttagelser:
Dick Cheney var tvungen att rullas runt i
rullstol under hans sista dag som vice president. Han hade dagen innan sträckt
en muskel i ryggen när han lyfte flyttboxar i sitt nya hus. You can’t make this
stuff up. Poetic Justice!
Jag såg den världsberömda fotografen Annie
Leibovitz springa omkring med en liten småbildskamera. Hon såg stressad ut.
Ser i mediaguiden att vice president Joe
Bidens mellannamn är Robinette. Det känns lite konstigt.
När Bush med familj lämnade Washington i
helikopter jublade folkmassan på the Mall av lättnad (se bild nedan).
I hotellbaren senare på kvällen satt en smart
ass local som med stor bollkänsla kommenterade allt och alla. Han var mycket
upprörd när han på barens TV såg Barack och Michelle dansa på någon av alla de
baler de besökte under kvällen. ”What is this? You dance like you are George W
Bush. You are not a brother” . Han tyckte dansen var alldeles för tam och
pekade uppgivet på sin Budweiser och sa ”you need a couple of these”.
Tankar från 39:e gatan 