• Spring

    Söndag eftermiddag i början av mars. Inte varmt men ändå tillräckligt för att sitta på uteserveringarna. 25-åringarna på Duke’s dricker öl från tillbringare och fibblar med mobilerna. Brunch. I en polisbil röker båda poliserna cigarr. Söndagsloj stämning. Kvinnor och män går par om par. Casual Sunday. Joggingbyxor. Jeans. Collage tröjor från USA:s alla håll och kanter. Är det de bästa som fick jobb i New York? Fler som är bakis än inte.

    Ljuset är mjukt och skonsamt. Många hundar på uteserveringarna. På restaurant Babylon röker man vattenpipa och spelat backgammon. På krogen bredvid dricks Champagne.

    Den svaga vinden är inte varm men bär ändå på en mildhet, ett hopp. Det är ju såklart banalt att skriva om våren men det känns som att vintrarna blir tyngre med åren. Trots att jag brukar påstå att jag gillar alla årstider. Vilket jag gör. Men vissa vintrar är längre än andra.

    En tjej frågar mig vad jag fotograferar. Jag svarar allt. Bra säger hon och ler. Men jag glömmer att ta en bild av henne. Ett par grälar på Andra avenyn samtidigt som en man blir arresterad på andra sidan gatan. Oklart varför. I båda fallen. Men inget tyder på något samband. En kille i New York Rangers-tröja väntar på en ledig taxi. Derby på Garden i kväll. Slutspelsspurt som inte New York Islanders är inblandade i. Ett vårtecken så gott som något.

  • Kajsagrytt

    Lite sent, jag vet men kvalitet blir aldrig gammalt. Förra året kom rockartisten Kajsa Grytt ut med en väldigt bra självbiografi som heter Boken om mig själv. Om du är intresserad av den svenska punkscenen i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet bör du läsa den. Kajsa var mitt i allt det där och beskriver det väldigt personligt och intressant. Också, om du är intresserad av livet, kärleken och människans kamp för att hitta en tillhörighet, ett hem och någon att älska bör du också läsa den. Kort sagt alla bör läsa den. Hon skriver utlämnande och personligt men inte på ett jobbigt sätt utan vackert och intressant.

    Bra också om hennes jobb med rehabilitering av missbrukare samt fina New York-skildringar och, lite oväntat kanske, en stark beskrivning av missären i Nordkorea där hon faktiskt har spelat.

    Kajsa kom förra året även ut med albumet En kvinna under påverkan. Även den sensationellt bra. Kanske hennes bästa skiva någonsin och låten Allt faller är en av de bästa svenska rocklåtarna ever. Väldigt bra texter och gillar också hur skivan börjar med en klassik rockgitarr, trummorna och sen basen som kommer in. Det var ju så musiken brukade låta när jag var ung och spenderade mina begränsade resurser i skivaffärer. Man saknar ju det. Sin ungdom såklart men kanske ännu mer hur musiken lät. Men det finns trots allt fortfarande bra saker mitt i det melodifestivalträsk som Sverige blivit. 

    Extra kul är hennes framgång med skivan när man, efter att ha läst boken, förstår hur mycket hon har kämpat genom åren med att få fortsätta ge ut skivor.

    Bilden ovan av Kajsa i bandet Tant Strul tog jag på Långholmsfestivalen den 22 augusti 1982. I mitt (outgivna) fanzine Ozon utnämner mitt 15-åriga jag Tant Strul tillsammans med Commando M Pigg till festivalens bästa band. Min korta text börjar så här: ”Sedan spelade Tant Strul, som hade hög klass på sin rock. De inledde med ”Vissna” och därefter ”Hetta” som var en kärleksförklaring till människan”.

    Well, Kajsa håller högre klass än någonsin så se det här som en kärleksförklaring till hennes låt- och bokskrivande.

    Köp! Lyssna! Läs!

  • Nashville

    Nyss hemkommen från Tennessee. Efter Memphis drog vi till Nashville. Countrymusikens huvudstad. Och mycket annan bra musik också. Har varit där flera gånger tidigare och passade också denna gång på att besöka Broadway där det är fullt av barer som har livemusik hela dagarna och kvällarna. De flesta banden är väldigt bra och såg den här gången ett par riktigt bra rockabillyband, ett som spelade bluegrass och såklart flera bra countryband.

    Jag och reporter Eirik hamnade också på en av de bästa barbecue-restaurangerna vi någonsin varit på. Jack’s Bar-B-Que på Broadway rekommendras starkt. Och låt dig inte skrämmas av den spartanska inredningen (sista bilden nedan).

    Jag bestämde mig dessutom för att bejaka min inre cowboy och köpte boots och en cowboyskjorta (hatt får vänta). Får se om det funkar lika bra i New York…

    Nashville03 Nashville04 Fullmoon Jacks

  • Graceland04

    Graceland03

    Jag är i Tennessee och jobbar med republikanernas primärval. Det är ju den så kallade Super Tuesday idag då det är val i tio olika delstater. När vi var i Memphis häromdagen passade vi såklart på att besöka Elvis Presleys hem Graceland som ju nu är ett museum. Det var fjärde gången jag besökte det. Att kliva in i huset är en fantastiskt tidsresa till hur modern lyx såg ut på 70-talet och man kan nästan se Elvis framför sig i köket fixandes en macka med bananer, sylt och jordnötssmör mitt i natten eller jammandes med kompisarna i djungelrummet (bilden ovan).

    Jag har för övrigt en kompis, vi kan kalla honom Per på 38.e gatan, som helst skulle vilja att hela hans lägenhet såg ut som djungelrummet. Ja, varför inte egentligen? Man ser inte tillräckligt många djungelrum nuförtiden. Andra coola detaljer i huset är heltäckningsmatta på väggar, psykadeliskt tyg i taket och tre TV-apparater bredvid varandra.

    Ett hus som anstår en kung helt enkelt.

    Graceland01 Graceland10 Graceland02 Graceland11

  • Yellowcabs

    Vad vore New York utan alla gula taxibilar?

    En bra stad ändå såklart, men inte riktigt samma sak tror jag.

  • Nj04

    I lördags var vi och jobbade med Whitney Houstons begravning i New Jersey. Vi bestämde oss för att besöka hennes barndomshem först. Det ligger ungefär 15 minuter från downtown Newark och kyrkan där begravningen skulle vara. En annan familj bor i huset nu. De köpte det av familjen Houston för ett antal år sedan. Klockan är ungefär tio på förmiddagen när vi knackar på och en yrvaken kvinna, inte helt olik Whitney, öppnar dörren. ”Nja, kunde vi kanske komma tillbaka senare?” Ok säger vi. På väg tillbaka till bilen kommer en äldre kvinna på trottoaren. Hon heter Jessie och vi börjar prata med henne och visst kände hon Whitney, eller Nippy som hon kallar henne (Nippy var ett smeknamn Whitney fick som barn av sin pappa). Och hon berättar om hur hennes barn var skolkamrater med Nippy och om hur hon hörde henne sjunga i kyrkan och i skolan.

    På samma gata ligger skolan som Whitney gått i och där har folk lagt blommor för att hedra hennes minne. Där träffar vi Fannie (78) som är sångerska och som hade sjungit med Whitney och hennes mamma Cissy. Hon sa att först gången hon hörde Whitney sjunga så var hon bara ett barn och hon sjöng ”Oh Mary, Don’t You Weep”. Det lät som en vuxen röst säger Fannie.

    Efter det kör vi ner till Newark. Där är området runt omkring New Hope Baptist Church avspärrat flera kvarter från kyrkan. Pressfotografer står på höga stegar med långa objektiv för att försöka fånga någon av alla celebra begravningsgäster flera hundra meter bort. Ingen mening för mig att ägna en hel dag åt det. De bilderna kommer från bildbyråerna och vårt jobb är att göra ett eget reportage som skapar närvarokänsla. Dock inte så många sörjande fans där som vi hade förväntat oss. Ett par dussin vid den avspärrning vi stod vid. Några stod inne i en matbutik och tittade på den direktsända begravningen på en TV. Polisen hade ju uppmanat folk att stanna hemma och det verkade som att folk hade lyssnat.

    Kvarteren kring kyrkan är ganska slitna och Newark är ju för övrigt en av de farligaste städerna i USA med mycket våld och kriminalitet men inför begravningen hade de olika gängen tydligen kommit överens om vapenvila och om att inga brott skulle begås den dagen.

    Det var ju fint av dem.

    Vi bestämde oss för att åka tillbaka till barndomshuset för att se om vi kunde få intervjua dem nu. Samma kvinna öppnade dörren igen, fortfarande med något nattlinneliknande på sig och nu med ett barn på armen. Hon var inte helt avvisande men pratade om att det var så stökigt hemma och att hon inte var klädd och att de såg på begravningen. Vi försökte verkligen med all vår charm övertala henne men det gick tyvärr inte. Blev dock ett ganska ok reportage ändå.

    Se vår video på VGTV här.

    Bilderna nedan: 

    1. Jessie Ottley (78) framför det hus i East Orange, New Jersey som Whitney Houston bodde i från fyra års ålder fram till sitt genombrott. Familjen flyttade dit från Newark på grund av raskravallerna i slutet av sextiotalet.

    2. Ett snabbköp i närhten av kyrkan visar direksändningen av begravningen.

    Nj03b  Nj05

  • Whitney02

    Det var tänkt att jag skulle på en jobbresa till San Francisco i söndags. I sista stund, när jag redan var ute på JFK-flygplatsen, blev det bestämt att jag istället skulle flyga till Los Angeles för att jobba med nyheten om Whitney Houston som hade dött kvällen innan. Så en och en halv timme innan avgång ändrade jag biljetten och tog en flight till LA istället.

    Jag och reporter Eirik tog in på Beverly Hilton, det hotel som hon dog på. Ett fint hotell i elegant funkisstil. I lobbyn kom uppklädda människor tillbaka från Grammy-festen. Stämningen var dämpad. Kändes märkligt att vara på hotellet där hon dog ett dygn tidigare. Utanför lade folk blommor, bilder och teddybjörnar för att hedra minnet av Whitney. Fick mig minnas när jag var i LA efter att Michael Jackson dog för nästan tre år sedan. Ännu mer hysteri då dock. Det är något väldigt sorgligt med dessa en gång så unga och lovande supertalanger som går bort sig i kändisskapets mörkaste rum. Kanske blir trycket för stort och frestelserna för många.

    Minns Whitneys första skivor i mitten av åttiotalet. Min läggning var ju mer åt punkmusik men det gick inte att undvika hennes låtar och det gick inte att förneka att de fastnade och framförallt gick det inte att förneka att hon hade en helt fantastisk röst. Något ju till och med Joakim Thåström sjunger om på sin nya skiva i låten Samarkanda där han nämner olika saker i livet som han tycker är extra bra och då sjunger textraden: ”Whitney sjunger Dolly”.

    Nu ska jag flyga tillbaka till New York och inga nya resor är planerade just nu så kanske jag hinner ta tag i en del försummade saker. Som att hämta nya passet, sortera kvitton, umgås med vänner och inte minst, svara på kommentarerna här på bloggen.

    Bilden av Whitney Houston nedan tog jag i New York i november 1998 inför ett skivsläpp.

    Whitney04  Whitney

  • Lima02

    Kom hem från Peru igår. En intensiv vecka med mycket jobb och lite internet därav dåligt med blogginlägg. Nu efterarbete med bilderna i två dagar innan jag flyger till Kalifornien på söndag. Planerar att skriva mer om Peru när tid ges och mer om jobbet när det är publicerat (med förhoppningsvis lite mer levande språk än i detta torftiga inlägg), och svara på fina kommentarer jag fått för nu måste jag verkligen sova. Ja, du ser ju för övrigt på rubriken hur trögt bokstäverna kommer just nu. Men vill ändå visa livstecken från 39:e gatan.

  • Lima

    Jag reste direkt till Peru från Florida på ännu en jobbresa. Lima ligger vackert vid, eller snarare ovanför, havet. Återkommer.

  • Fla

    En bild som jag tog i Florida häromdagen.

    Vet inte vad det är men palmträd har fortfarande en magisk dragningskraft på mig.
    Blir väl kanske så när man växer upp i den kalla mörka norden.