Tankar från 39:e gatan

En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York

recent posts

about

  • In med det nya

    Sailors

    Nytt år, nya tag!

    Man kanske skulle gå till sjöss?

    Bilden tog jag på förra årets sista dag. I år
    har jag ännu inte tagit någon bild.

    New York är grått idag.

    Thomas Andersson-Wij i högtalarna sjunger att
    frisörerna sopar sina golv.

    En vän ringer och säger att hans nyårslöfte är
    att skratta mer. Ett löfte så gott som något.

    CNN har blivit trams-TV. Jag orkar inte se det
    mer än någon timme om dagen. För mycket hundvalpar, kändisar och bisarra smårån
    som gått fel. Bara Wolf Blitzer och Anderson Cooper håller någon slags fana på
    någon slags höjd.

    Eartha Kitt dog på julafton. Ironiskt då en av
    hennes största hits var Santa Baby. Antagligen den sexigaste julsångstolkningen
    någonsin. Jag träffade henne i Minnesota en gång. Hon var grymt cool. R.I.P. 

    Se två olika versioner av Santa Baby med Eartha här:

    Old time.

    2006

    Vilken är bäst?

    Läser en intressant artikel i New York Times
    om två indiska fotografer som var de som var snabbast på plats vid terrorattackerna
    i Mumbai. En på tågstationen och en på Hotel Taj Mahal. Dom riskerade sina liv
    för bilderna. Hade man gjort det själv? Han på tågstationen fick bilder av terroristerna med sina automatvapen. Artikeln konstaterar också lite förvånat att det
    finns nästan inga privata mobiltelefonbilder från attackerna.

    Nyårsafton spenderades med några gay-vänner på
    en fest hos en av deras vänner på Park Avenue. Våningen bestod av tre
    ihopslagna lägenheter så det var ett myller av rum och tre kök. Värden var
    samlare och rummen var fyllda av bland annat böcker, gamla kartor,
    uppstoppade djur samt antika polishjälmar. Det bjöds på Gula Änkan och sushi i
    massor och jag var den enda killen som var straight där. 

    …och nej, sjömännen på bilden har inget med den festen att göra.

  • God fortsättning och Gott Nytt År!

    Gg_dec 

    …eller är det efter nyår man säger god fortsättning?

    Jag har haft ett ovanligt långt uppehåll här på bloggen på ungefär en vecka. Låg energi i julhelgen bidrog och kanske gick jag in i bloggväggen!? Men här är i alla fall ett livstecken i form av en bild jag tog häromdagen på Grand Central Station som är en av mina favoritplatser i New York.

    Snart bloggar jag som vanligt igen.

  • Oss är en frälsare född!

    Bild367

    God Jul!

  • Regnblandat

    Regnblandat

    Det var utannonserat ett kraftigt snöfall i
    New York för fredagseftermiddagen. Men innan jag hann ut med kameran hade det
    som börjat som snö övergått till regnblandat med inslag av is. Jag tog
    några bilder, inklusive den ovan, men det var så blött, kallt och deprimerande
    att jag gick in på The Black Sheep och tog en öl istället. Eller två.

  • Hotellrum

    Shelby01

    Jag sover ganska ofta i hotellrum och jag
    brukar ibland fundera på vilka som har spenderat tid i samma rum innan jag var
    där.

    Kanske en affärsman som nervöst planerar
    morgondagens möte. Ett förälskat par som stänger ute tid och rum. Grälande bröllopsgäster.
    Gangsters som planerar kupper. Hockeyspelare, skönhetsdrottningar,
    isskulptörer, flygkaptener, trollkarlar, agenter, körsångerskor….ja
    i stort sett alla som har anledning att resa.

    I Detroit häromdagen var detta dock inte något
    att fundera över. Då hände något som jag inte kan påminna mig har inträffat tidigare. Vi checkade in på DoubleTree Fort Shelby och fick veta att hotellet
    hade öppnat dagen innan och jag var den första som sov i detta rum (bilden ovan). Det var en
    ganska märklig känsla. Men det är egentligen en sanning med modifikation.
    Hotellet öppnade första gången 1915 så uppenbarligen hade någon bott i mitt rum
    förut. Men det var längesedan, med andra möbler, tapeter och kanske även väggar
    och tak. Byggnaden hade stått tomt och förfallit sedan 70-talet så det mesta förutom
    skalet är antagligen nytt.

    Det hindrade mig dock inte från att vakna mitt
    i natten och börja tänka att det skulle spöka i mitt rum. På teveprogrammet
    Ghosthunters säger de att renoveringar av gamla hus kan göra spöken irriterade
    och de försöker skrämma bort inkräktarna. Säkert hade något mord av passion ägt
    rum i mitt rum när förra seklet var ungt och jag väntade på att offrets osaliga ande
    skulle komma. Den uteblev dock och jag somnade om.

    Det var dessutom väldigt få gäster på hotellet vilket bidrog till en viss Shinig-känlsa (snöade gjorde det ju också). Reporter
    Anders hade en sån där mellandörr till rummet brevid som var öppen. Det rummet
    var inte färdigt och såg ut som en byggarbetsplats. Tur att jag inte fick det
    rummet för där var nog spökena argare.

    Bilden nedan tog jag i juni 2005 när jag av en
    slump gick förbi hotellet som då fortfarande var förfallet.

    Shelby02 

  • Detroit i December

    Detroit_december

    Jag har varit ett par dagar i Detroit och
    jobbat. Der är en hårdkokt stad som skapat många musiklegender, hockeystjärnor
    och bilmodeller. Den ligger i Michigan på gränsen till Kanada så snöfall är
    inte ovanligt får man förmoda. Och snö var tydligen annonserat till kvällen enligt
    den sydstatskvinna som oroligt frågade en säkerhetsvakt på flygplatsen om det
    var svårt att köra bil i snö.

    Detroitborna borde dock vara vana vid snön
    tycker man men några saker hände som fick mig att tvivla. När det framåt
    kvällen började snöa så var det inga jättemassor av frusen nederbörd som
    samlades på gator och torg. En eller ett par centimeter uppskattningsvis.
    Hotellobbymänniskan menade att det skulle vara omöjligt att få tag på en
    taxi för färd till restaurant. Det snöade ju! Vi bodde visserligen Downtown men
    i Detroit är det inte mycket som händer där. Tomt som i New York på
    Thanksgiving fast året om. Och inga matställen inom gångavstånd. Fanns dock en
    italiensk restaurang som hade shuttle service för sina gäster. Det vill säga
    att de kom och hämtade samt körde tillbaka dem. De sa att de skulle komma till
    vårt hotell inom tio minuter men det tog nära en timme. Hotellpersonalen menade
    att det var på grund av att det tog så lång tid att skotta ut bilen ur snön. Men den
    kommentaren hade nog mer med Fawtly Towers-kvalitéerna hos hotellpersonalen, eller kanske hos hela stan när jag tänker
    efter, än med sanningen att göra.

    Restaurangen var klassiskt italiensk och den
    julpyntade tomma matsalen med sina vita dukar och sin mörka färgdekor i
    rödbrunt andades gangstermiddagar för längesedan.  Maten var bra men vi var ju sena och blev av den annars
    trevliga servitrisen mer eller mindre forcerade bort från bordet i samma sekund
    som jag tog sista tuggan av min Veal Scalopini. De ville väl stänga antar jag
    och vi upplystes om att nu var det tid att ta shuttlen tillbaka till hotellet.
    Han som iklädd tomteluva körde den skulle nämligen snart börja hämta folk som
    sett teaterföreställningar. De hade tydligen tidigare under kvällen ätit på restaurangen och skulle nu hämta sina bilar och doggy bags (med ej
    uppäten mat). I baren stod ett tjugotal matpaket färdiga och väntade på ett
    bord. Bisarrt minst sagt.

    Och på sedvanligt manér stod sedan
    tevereportrarna på kvällsnyheterna och rapporterade direkt om och i de fallande
    snöflingorna.

    Dagen efter, det vill säga idag, såg jag en
    seriekrock på motorvägen som går igenom stan. Ingen verkade allvarligt skadad
    där de stod och dividerade om vems fel det var. Snön gissar jag. Och liknade
    inte den där kvinnan hon på flygplatsen igår?

  • En bild av 73 012

    Sheryl_denver

    På VG:s söndagsmagasins näst sista sida har
    varje vecka en fotograf visat en bild och i en kort text berättat om den. Detta
    har varit fotografer utifrån som alltså inte jobbar på VG. Nu ska de tyvärr sluta med
    detta (kanske finns det inte fler fotografer att presentera?). Men de sista fem veckorna får vi som jobbar för VG i utlandet chansen att visa en bild.

    Först ut var jag och jag fick helt fria händer
    att välja bild och vad jag ville skriva om den. Det kändes naturligt att välja
    något från den amerikanska valrörelsen som ju har varit det dominerande
    uppdraget för mig det senaste året. Sedan fick jag den galna idén att räkna
    efter hur många bilder jag egentligen tagit av Obama och de andra. Det visade
    sig alltså att det var hela 73 012 stycken bilder sedan sommaren 2007.

    Nedan kan ni läsa texten som var publicerad i går (fast
    då på norska såklart) samt se en faksimil av hur det såg ut i VG7 som bilagan
    kallas:

    —–

    Från sommaren 2007 fram till presidentvalet
    den 4 november i år har jag bevakat den amerikanska valrörelsen för VG. Det har
    varit många mil i flygplan och hyrbilar. Tidiga morgnar och sena kvällar.
    Snabbmatsluncher och deadlinestress. Totalt har jag tagit     73 012 bilder av Obama,
    Hillary, Edwards, Rudy, McCain, Romney, Huckabee och deras supportrar. Av alla
    dessa bilder är den här min favorit och den jag tycker beskriver presidentvalet
    bäst.

    Jag tog den i Denver onsdagen den 27 augusti.
    Demokraterna hade sitt partimöte där i idrottsarenan Pepsi Center. Tidigare på
    dagen hade Barack Obama officiellt blivit vald till partiets presidentkandidat.
    Vice President-kandidaten Joe Biden var kvällens huvudtalare. Obama skulle tala
    dagen efter inför 80 000 åskådare på en amerikansk fotbolls-arena alldeles
    intill. Men när Biden hade talat klart kom Obama oväntat in på scenen och sa
    några ord till publiken samt till Biden som var lika överraskad som alla andra.

    De lämnade scenen och kvällens program var
    slut. Folk strömmade ut från arenan men mitt på golvet såg jag Sheryl stå kvar
    med tårar i ögon. Hon var mycket rörd och sa till mig:      ”This shows who I am, a human being. I don’t even know if America
    understands how far we have come. That we finally can be the America we always
    says we are.” Jag fick också tårar i ögonen och insåg att jag aldrig till fullo
    kan förstå hur mycket detta val betyder för de svarta i amerika.

    Vg7

  • Streets of Philadelphia

    Streets_philly

    I går kväll hjälpte jag min danska kollega
    och vän Finn Føns med ett jobb i Philadelphia. En internationellt koncern hade
    sin julfest där. 1100 människor som skulle fotograferas före, under och efter middagen. Så
    de där ölen vi tog en timme efter midnatt i hotellbaren var minst sagt
    välförtjänta.

    Två kvinnor satte sig efter några minuter
    bredvid oss i baren. De hade varit på en annan julfest och var vad man skulle
    kunna kalla överförfriskade. De hade druckit vodka hela kvällen sa den en av
    dem. Det var kompisens förslag efter att de hade tagit en fördrink med vodka
    och hon menade att det var bättre att inte mixa för mycket. Nu var de överens
    om att det var en dålig plan. Ändå försökte de sig alltså på en sista öl innan
    kvällen var över.

    Den ena av dem var en stor hockeyfantast och
    när hon fick höra att jag var från Sverige så sa hon att målvakten Pelle
    Lindbergh var hennes idol och den bästa spelaren Philadelphia Flyers någonsin
    haft. Hade han inte kört ihjäl sig hade han tagit laget till en Stanley
    Cup-seger menade hon (något som inte inträffat sedan 1975). En ganska bra
    analys trots all vodka hon druckit.

    Jag gillar Philadelphia. En ruffig stad med
    sådana där gränder som skurkarna jagades i på teven i vårt sjuttiotalsradhus.
    New York har förvånansvärt få, om ens några, gränder.

    I hyrbilen tillbaka till New York i dag på
    förmiddagen bläddrade jag bland sattelitradions stationer och hittade E Street
    Radio    . Det visade sig vara en kanal som bara spelar Bruce Springsteen.
    Genialt! Det kändes passande när vi rullade norrut i vår hyrda Cadillac Escalde
    på New Jersey Turnpike. Bland annat fick vi höra Pink Cadlliac, I’m Going Down,
    Point Blank (blev återigen påmind om hur sjukt bra den låten är), Promissed
    Land och för säsongen passande nog, en live-version av Merry Christmas Baby.
    Det i kombination med inköp av riktigt kaffe (hotellkaffet var som vanligt
    blaskigt) på en Starbucks på en av alla de ”service plazor” som finns på
    turnpiken gjorde att denna soliga söndagsförmiddag blev ganska angenäm.

  • Jultomten bor i New York

    Santa_nyc

    Nu är det bekräftat. Tomten (och hans tjugo
    bröder) är New Yorkers. Jag träffade honom i dag men han var lite kameraskygg
    som ni kan se. Men det råder ju inget tvivel om vem det är. Han verkade dock lite onykter men det är väl stressiga dagar som kräver en och annan alkoholhaltig
    dryck för att klara av alla krav antar jag.

  • Avancerat namndroppande

    Matt_dillon

    I går hängde jag med Meryl Streep, Julianne
    Moore,     Anna Kournikova och Matt
    Dillon. Plus några avdankade
    superstjärnor från de amerikanska nationalsporterna baseboll och footboll. Som
    till exempel Don Zimmer och Joe Montana.

    Men som ni säkert redan
    har förstått så var det jobb och inte nöje. Min vän och kollega, den i New York
    baserade svenske fotografen, Paul Brissman behövde hjälp med att bevaka ett
    stort finnansbolags charity event. Kändisarna var där och hälsade på
    aktiemäklarna och hjälpte till att avsluta en och annan affär via telefon med
    någon förvånad kund i andra änden av luren. All vinst den dagen gick till de
    välgörenhetsorganisationer som respektive kändis representerade.

    Som traditionen bjuder på detta företag så
    hade en del av personalen klätt ut sig dagen till ära. Bland annat kunde man se
    rockbandet Kiss, jultomten, läderbögar och nunnor vid datorerna på det som
    kallas trading floor.

    Det var lite kul att se hur imponerade dessa
    aktiemäklare, som trots allt bollar med miljontals dollar varje dag, blev av
    skådespelarna och idrottsmännen. Många autografer och mobilkamerabilder blev
    det. Populärast bland männen var Joe Montana (tätt följt av Kournikova) som ju
    är en jättestor legend inom amerikansk fotboll. Kvinnorna hängde i klasar på
    Matt Dillon.

    Själv var jag nog också mest impad av Matt
    Dillon (bilden ovan). Han var ju med i Rumble Fish, en av min ungdoms favoritfilmer. I den spelar även Mickey Rourke, en av mina gamla hjältar. Dennis Hopper och Tom Waits är
    också med. Bara en sån sak. Rourke är ju för övrigt tillbaka efter vad som
    verkar ha varit en lång och hård strid med sina demoner. Måste se den nya
    filmen han är med i.

    Skådespelerskan Julianne Moore (hon syns på sista
    bilden nedan) var för övrigt den som verkade gilla att vara aktiemäklare mest
    av kändisarna. En av de riktiga mäklarna blev imponerad och sa till henne med kraftig New York-dialekt ”Hey Julianne, if
    this acting thing doesn’t work out for you, you can always come here and work”. 

    Aktie01  Aktie02  Aktie03