Tankar från 39:e gatan

En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York

recent posts

about

  • En äkta Nilsson på väggen

    Youdecorate04

    Nu kan du på ett enkelt och prisvärt sätt köp
    en av mina bilder att dekorera passande vägg med. Det är det nystartade
    företaget YouDecorate.com som säljer några av mina, samt flera andra
    fotografers bilder, via deras hemsida.

    En hemsida där du kan testa ut bilderna i
    olika hemmiljöer. Om du vill se vem som tagit bilden så klickar du på
    ”Bildinformation”.

    I dagsläget har jag de fem bilder du ser här
    utlagda på YouDecorate. Fler bilder kommer.

    Så här skriver de i en pressrelease:

    “Vi tyckte att det
    saknades prisvärd fotokonst och startade därför en sajt med bilder från
    utvalda professionella fotografer. Att det har saknats är en underdrift. Det
    enda i fotoväg som varit tillgängligt är möbelvaruhusens färdiginramade
    standardbilder i miljonupplaga.”

    Kolla in youdecorate.com här.

    Youdecorate02  Youdecorate03  Youdecorate05  Youdecorate01

  • Obama i Germantown

    Germantown01

    I går var jag på ett valmöte med Barack Obama
    i Germantown som är en del av Philadelphia. Det är inte många tyskar där
    längre utan nu är det mest svarta invånare som bor i den
    stadsdelen.

    Kön till parken där Obama skulle hålla sitt
    tal ringlade sig lång på Germantown Avenue och entusiasmen var påtaglig. Vi
    blev lite sena då bilresan från New York tog lite längre tid än beräknat.
    Pressinsläppet var på samma plats som Barack Obama skulle komma in på baksidan
    av parken. När vi försökte ta oss dit så hade Secret Service precis spärrat av
    hela gatan där eftersom Obama skulle komma om 20 minuter. Vi hänvisades till den vanliga entrén som det var ungefär 400 meter kö till. Jag viftade med ett
    Obama-presspass som jag fått på ett tidigare evenemang och lyckades ta mig
    förbi kön relativt smärtfritt. Efter att ha gått igenom den obligatoriska
    säkerhetskontrollen försökte jag komma på ett bra sätt att ta mig genom
    folkmassan till pressområdet.

    Medan jag gick runt på området lyckades jag
    hamna på fel sida om en avspärrning de just då flyttade på. Fick lite panik då
    de inte ville släppa in mig igen men då fick jag syn på Marvin. En lång kille
    som jobbar för Obama. För fyra år sedan jobbade han i John Kerrys
    presidentvalskampanj. Han var Kerrys personliga assistent och allt i allo. Jag
    och VG:s dåvarande korrespondent, Roy Freddy, gjorde en intervju med Marvin om
    detta och tog sedan ett par öl med honom i en hotellbar i Ohio. Marvin är en
    skönt avslappnad person som jobbade i en windsurfingbutik där John Kerry
    brukade handla. Ett möte som nu indirekt kan göra så att han hamnar i
    Vita Huset.

    Marvin fick sedan alltså jobb hos Obama och
    jag har under året stött på honom många gånger under primärvalen och jag har
    alltid försökt säga hej till honom. Någon gång skulle jag väl ha nytta av det
    var tanken (förutom då att han även är trevlig att prata med).

    Marvin sken upp när jag sa hej och då jag
    förklarat min situation så sa han att det var inga problem. Han hjälpte mig att
    komma till rätt ställe via backstageområdet förbi skeptiska poliser och Secret
    Service män i svarta kostymer som stod vid diverse kravallstaket och såg bistra
    ut. Något som hade varit omöjligt att klara själv. Så tack Marvin!

    Reporter Anders två tonårssöner varför övrigt
    med oss. De är stora fans av Obama och var även med oss förra helgen i
    Philadelphia då Bruce Springsteen spelade akustiskt för att visa sitt stöd för
    Obama. Vi hade missuppfattat det hela då och trodde att även Obama skulle vara
    där. Kollegan Per skrev om denna lilla incident i
    går i Aftonbladet. Läs den roliga krönikan här.

    Men en vecka senare fick de alltså se sin idol
    och våra dåliga samveten kunde äntligen vila.

    Jag träffade även på min vän Mats Larsson som
    är journalist på Expressen och som är här för att bevaka valet. Han var
    Expressen korrespondent i New York 1998-2001. På den tiden jobbade jag för
    Expressen så vi har många gemensamma minnen som vi pratade om när jag liftade
    med honom tillbaka till New York. Det var mycket trevligt.

    Det har blivit mycket Pennsylvania den senaste
    veckan. Det är ju en av de viktiga så kallade ”swing states” . Det är stater
    där det är jämnt mellan kandidaterna och som båda kan vinna.

    Därför kampanjar de mycket i dessa stater då
    de är avgörande för vem som vinner presidentvalet. Man räknar alltså inte vem
    som får mest röster i hela landet utan i varje stat. Och statens storlek
    påverkar hur tungt den väger i sammanräkningen i form av ”electoral votes”.
    Exempel på viktiga swing states är förutom Pennsylvania till exempel Florida
    och Ohio. Om Obama till exempel vinner Florida är det mycket troligt att han
    vinner valet. Och just nu leder Obama opinionsmätningarna i samtliga tre
    stater jag nämner.

    Fördelen med Pennsylvania är ju att det är köravstånd
    från New York och att vi kan göra dagsturer dit. Kandidaterna kampanjar nu
    överhuvudtaget inte i stater som inte är swing states. Så här i New York, en stat som
    demokraterna kommer att vinna lätt, ser vi alltså inte mycket av Obama och
    McCain.

    Germantown02  Germantown03 

  • It’s getting ugly out there

    Palin_mccain

    Jag var i går på ett valmöte med John McCain
    och Sarah Palin i Bethlehem, Pennsylvania. Det var aningen deprimerande. Obama
    målades mer eller mindre upp som en boogeyman som är villig att ge bort landet
    till terrorister. Okej, de är smarta nog att inte säga det direkt så rakt på
    sak men det är inte långt ifrån. Publiken, som nästan uteslutande var vit, svarade med entusiasm och de var
    väldigt fientliga mot Obama. På ett valmöte med Palin i Florida några dagar
    tidigare ska tydligen en supporter ha ropat ”kill him” om Obama och en svart
    journalist blev verbalt påhoppad med rasistiska glåpord. På samma valmöte sa
    Palin att Obama inte förstår ”de amerikanska värderingarna”.

    Innan Palin och McCain kom upp på scenen i
    Bethlehem var det som brukligt en strid ström av lokala politiker som höll tal.
    De attackerade alla Obama och en av dem använde Obamas hela namn ”Barack
    Hussein Obama”. Det kan iof verka oskyldigt men anledningen här ju såklart att
    skrämma väljarna. Tankegången är alltså att namnet Hussein associerar till
    terrorism och Mellanöstern. Tidigare i år tog John McCain starkt avstånd från
    en radioprogramledare som också använde Hussein när han introducerade McCain på
    ett valmöte. Den här gången har kampanjen sagt att det  var ”inappropriate rhetoric” vilket jag tycker känns mer
    som ett pliktskyldigt uttalande.

    Vi blev för övrigt även underhållna av en orkester
    som spelade polka (!). Det var många polska och tyska invandrare som slog sig
    ner i dessa trakter back in the day och spåren är fortfarande tydliga. Förutom
    polka så finns det fortfarande tyska restauranger och det annonserades för en
    polsk matfestival nästa helg.

    I rättvisans namn skall sägas att även Obama-kampanjen
    attackerar John McCain men i mina ögon började McCain-kampanjen tidigare och
    har gått längre. McCain sa ju dessutom så sent som i våras att han inte skulle
    ägna sig åt negativ kampanjannonsering. Jag antar att han nu har bestämt sig för
    att vinna till varje pris och att principer inte är så viktiga längre.

    Senaste dagarna har handlat mycket om Obamas
    påstådda vänskap med Bill Ayers som var en radikal antikrigsfigur som startade
    organisationen the Weathermen på sextiotalet. De detonerade bomber vid bland
    annat Pentagon och the US Capitol. Ayers är nu professor på University of
    Illinois i Chicago. Han är väl etablerad där och sitter i många olika politiska
    kommittéer som har med utbildning att göra. Han har samarbetat med många lokala
    politiker i Chicago. Både republikaner och demokrater. Obama säger att han inte
    har umgåtts privat med honom utan bara har råkat sitta i samma kommittéer och
    att han dessutom bara var barn när the Weathermen existerade. Det hindrar dock
    inte McCain-kampanjen från att idag gå ut med en ny reklamfilmen om detta som börjar
    med orden:

    ”Barack Obama and domestic terrorist Bill Ayers.
    Friends. They've worked together for years.”

    Se den här.

    Palin_mccain2

  • Ännu en banal bild

    Fall_pajpg

    Här kommer ännu en bild på temat ”banala motiv
    som jag ändå måste erkänna är vackra och att jag gillar dem”. Jag skrev tidigare om
    en solnedgång i Florida. Kanske det kan bli en ny serie här på bloggen.

    Den här bilden tog jag i går i Pennsylvania
    när vi var på väg tillbaka till New York. Hösten i nordöstra USA är mycket
    vacker. Många planerar in en höstsemester till staterna i New England för att
    se de spektakulära färgerna. De lokala TV-kanalerna har rapporter med kartor
    typ väderleksprognos där de visar hur ”färggränsen” rör sig söderut.

    Höstlöv och solnedgångar tillhör standardmotiv för en amatör med hyfsad kamera. Kanske är det därför man som professionell
    fotograf ser ned på det? Det är för enkelt att få det bra kanske?

    Men jag struntar i det, jag tycker det är
    vackert och kommer att fortsätta att försöka hitta nya exempel på banala motiv jag
    gillar.

    …och nej, jag är inte ironisk.

  • Livet är en blogg

    Philly_station

    I dag är det precis ett år sedan jag startade
    den här bloggen och jag vill passa på att tacka er som följer den och tack
    för många uppmuntrande och engagerade kommentarer. Uppskattar det verkligen!

    Klicka här för att läsa det första
    blogginlägget. Vet inte om det blev precis som jag beskrev det där men kanske
    något åt det hållet. Noterar också att jag konstigt nog inte hade någon bild
    till det första inlägget.

    Det har verkligen varit ett givande äventyr
    att blogga och jag ångrar inte för en sekund att jag startade Tankar från 39:e gatan. Jag gillar
    att skriva här och det känns som ett bra sätt att kunna visa bilder och berätta
    om livet i New York och på turné runt om i USA.

    Hoppas att ni hänger med i framtiden också. Den
    börjar i morgon!

    Bilden tog jag i morse vid tågstationen i Philadelphia.

  • No surrender

    Springsteen_philly

    Jag fotograferade Bruce Springsteen när han på
    lördagen spelade sju låtar akustiskt i centrala Philadelphia för att visa sitt
    stöd för Barack Obama. En av dem var en förödande vacker version av favoriten
    Thunder Road. The Promised Land, No Surrender och The
    Rising fanns också med på låtlistan.

    Han höll även ett kort tal om Bush,
    Obama och USA. Se det på You Tube här.

    Läs texten till talet samt se låtlistan här.

    You rock Bruce!

  • Äntligen!

    Buffe

    …en bra buffé.

    Jag har precis kommit hem till New York efter
    att ha varit på debatten mellan vicepresidentkandidaterna Joe Biden och Sarah
    Palin på George Washington University i St Louis, Missouri.

    Där kom jag att tänka på Gert Fylking.

    När han på nittiotalet jobbade för Robert
    Ashbergs TV-show gick han på presskonferenser med internationella stjärnor på
    Grand Hotell och hans enda fråga alltid var ”will there be a buffé afterward”.

    Lysande!

    Fylking skulle ha gillat pressbuffén på
    debatten. Ni ser ju själva på bilden här ovan att de hade rejäla biffar på
    rejäla grillar. Dessutom serverades maten INNAN debatten. Det hade Fylking
    alldeles säkert inte haft något emot.

    Själv minns jag de torftiga bufféerna som
    serverades vid debatterna under primärvalen och börjar förstå att nu är det
    allvar. Presidentvalet närmar sig och bufféerna måste följaktligen
    piffas upp.     I Iowa eller New Hampshire i december förra
    året fick man med lite tur en torftig kalkonsandwich. Hade man inte tur så blev
    det bara en torr kaka.

    Debatten då?

    Med de förutsättningar som fanns kan man nog
    säga att båda gjorde bra ifrån sig. Republikanernas vicepresidentkandidat Sarah
    Palin har ju haft en sådan katastrofalt dålig period innan debatten efter ett
    par TV-intervjuer där hon har verkat vara helt bortkommen. Det kunde knappast
    bli värre och i debatten lyckades hon se avslappnad och charmig ut och lyckades
    få ihop meningar som faktiskt betydde något. Men det är såklart ett annat
    format och hon undvek ofta att svara på frågor genom att byta ämne. Dessutom om
    man synar svaren så var det många som saknade någon djupare substans. Det var
    mycket politisk retorik. Men levererad med ett leende och ett litet blink med
    ena ögat då och då. Något som säkert gick hem i stugorna (eller kanske snarare
    i trailer parkerna).

    Om nu moderatorn inte pressade henne tycker
    man kanske att motståndaren, demokraternas vicepresidentkandidat Joe Biden,
    borde ha gjort det. Men hans uppdrag var att visa sitt stora kunnande och sin
    erfarenhet utan att låta nedlåtande och mästrande gentemot Palin. Något man i så fall antog skulle vunnit henne sympatier. Biden klarade den balansgången strålande
    och borde under normala omständigheter betraktats som en klar vinnare. Inte
    minst för hans svar innehöll mycket mer substans. Men eftersom förhandssnacket
    handlade så mycket om Palin och om hon skulle implodera eller återfå medgången
    hon hade efter sitt bejublade tal på republikanernas partimöte så hamnade fokus
    på hennes insats. En instas som i det perspektivet måste anses vara väl godkänd. Inte
    minst för att ribban var satt så otroligt lågt.

    Va f-n, blev lite torftigt skrivet det där om debatten känner jag.

    Kanske bör jag hålla mig till att beskriva bufféerna?

  • Flickan med tatueringen

    Krokodil 

    Stieg Larssons debutroman ”Män som hatar
    kvinnor” har i dagarna publicerats i USA. Här kallas den "The Girl With the
    Dragon Tattoo" och i går hade New York Times en recension av den. Han får beröm
    för sina miljöbeskrivningar och hur han beskriver de två huvudpersonerna,
    Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. Däremot tycker de att porträttet av
    skurken är klichéartat och att sluten på boken är ”otillfredsställande”.

    Recensionen avslutas trots allt på ett positivt sätt:

    "It's the detectives who are the stars of "The Girl With the Dragon Tattoo," and the reader can only hope that Salander and Blomkvist put in return appearances in the two other novels Mr. Larsson completed before his death."

    Bilden tog jag i måndags i Little Korea på 32:a gatan i New York.

  • Bistra tider

    777

    På bilden syns Daily News förstasida idag som
    alltså rapporterar om det rekordstora raset på New York-börsen efter att
    representanthuset inte röstade igenom president Bushs räddningsplan på
    måndagen. Nu återhämtade sig börsen ganska bra idag men ekonomin känns allt
    annat än stabil just nu. En kollega, vi kan kalla honom Per, som är något av en alarmist säger att snart
    kommer man inte kunna använda sitt American Express-kort eftersom
    kreditmarknaderna kommer att falla samman. Jag tror och hoppas att han
    överdriver.

    På tal om tidningar så kom idag det sista
    numret av dagstidningen The Sun. Den startades för sex år sedan som ett konservativt
    alternativ till New York Times men dess upplaga kom aldrig ens i närheten och
    till slut hann alltså den ekonomiska verkligheten ikapp. Så nu är det tillbaka
    till fem dagstidningar i New York: Daily News, NY Post, NY Times, Newsday och
    Wall Street Journal (förutom ett par gratistidningar). I början av förra århundradet fanns det fler än tjugo
    dagstidningar i New York.

    Den första veckans smekmånad är över för John
    McCains vicepresidentkandidat Sarah Palin och hon faller samman inför TV-kamerorna. Hon ger
    inte speciellt många intervjuer och när man ser den Katie Couric gjorde på CBS
    förra veckan förstår man varför. Om du inte redan gjort det, se detta korta
    klipp     när Couric ber Palin att förklara vad hon menar med att hon har
    erfarenhet av utrikespolitik. Det är nästan jobbigt att se. Och skrämmande att
    hon i praktiken skulle kunna vara president för USA om ett halvår (om McCain
    vinner valet och sedan dör).

    Jag gick in på Duane Reade för att handla och fick höra en glad kvinnoröst i högtalarsystemet berätta att de numera accepterar
    foodstamps (= subventionerad mat för fattiga).

    Bistra tider indeed!

  • En restaurang stänger

    Restaurang_bar 

    Jag har en del favoritrestauranger i mina
    kvarter. En av de absoluta favoriterna var en italiensk restaurang med en
    atmosfär av gamla New York. I onsdags eftermiddag gick jag förbi där och såg
    till min förvåning att fönstrena var täckta med papp. Renovering tänkte jag men
    såg ingen skylt som sa det och anade genast oråd. Väl hemma så ringde jag dit
    för att höra om de gav något besked på telefonsvararen. Ägaren J svarade dock
    och han berättade att han hade sålt restaurangen och hade de hade stängt för
    gott på fredagen. Affären hade blivit klar på torsdagen och vid stängningsdags
    på fredagen informerades personalen om att det var sista kvällen. Hårda bud i
    New Yorks arbetsliv minst sagt. J som drivit restaurangen i 34 år var själv så upprörd
    att hans fru var den som fick ge det tunga beskedet. En av stamgästerna var
    kvar vid bardisken och han föll i gråt. Nu skulle det tydligen bli en
    indisk restaurang.

    Jag hade vissa tankar på att gå dit den
    fredagen men det blev inte så. Och tur var väl det. Vi brukade alltid vara kvar
    sist och hade antagligen varit där när yxan föll. Nu blev sista besöket en
    vecka tidigare istället.

    Jag var i chock efter att jag lagt på luren. Inga
    fler kvällar på min favoritrestaurang var en realitet som skulle ta ett tag att förstå.
    Personalen, stammisarna, samtalen och den goda maten. Vad skulle hända med allt det nu? Alla kvällar där flöt ihop
    till en film i mitt inre.

    Vi klev ner de två trappstegen till entrén och
    gick in genom glasdörren. Kindpussar och kramar med ägaren J som var från
    Kroatien. Bardisken låg längs med den vänstra väggen. Till höger var garderoben
    och trappan upp till den eleganta matsalen. Bortom baren stod en flygel och
    bortom den en sju åtta bord för de som ville äta i en mer avslappnad miljö. K
    från Slovakien var bartender. Hon hade jobbat tio år där och hade alltid total
    koll. Det verkade vara hon som egentligen styrde stället utan att de andra
    riktigt förstod det.

    Jag beställde en Margarita on the rocks och sa
    hej till B, en av stamgästerna. Han var 83 år ung och en kopia av Sammy Davis
    Jr. Han var alltid oklanderligt klädd i kostym och slips och var där varje
    fredag från tidig kväll till stängningsdags. Drack vitt vin hela kvällen utom
    sista drinken som alltid var en grappa med chokladsmak som han sedan ångrade
    dagen efter. D som stod bredvid var i ungefär samma ålder men från Tyskland.
    Han hade varit chef på ett flygbolag och flyttade till New York på femtiotalet.
    D spenderade nu sina gyllene år med att charmera varenda kvinna som kom i hans
    väg. Inte minst vid denna bardisk där han var flera kvällar i veckan. Det
    fanns också en kvinnlig stammis som var så lik Liza Minnelli att jag ibland
    undrade om det inte var hon på riktigt.

    Bakom flygeln satt R och spelade gamla Evergreens.
    Han var från Chile och hade tidigare ägt en nattklubb på Saint Thomas i Karibien
    och innan det spelade han i många år på fartyget M/S Gripsholm på Svenska
    Amerikalinjen. En tid då kryssningar var glamorösa och som han gärna berättade
    om.

    Längst bort i baren satt en man i
    femtioårsåldern som jag inte kände igen. Blank kostym, bakåtkammat hår.
    Guldklocka och klackring. Med tung New York-dialekt sa han saker som ”ge mig
    ett glas av det dyraste vinet ni har” samtidigt som han pratade i mobilen med sin
    älskarinna. Han spelade maffiarollen nästan lite för bra. I baren stod också en TV-reporter från Fox och
    skröt om sina bravader för två tjejer i likadana korta kjolar. De jobbade i
    baren på trendiga Hotel W som låg i samma kvarter och tog som vanligt sin
    middagsrast på J’s restaurant där de då drog ner den annars ganska höga
    medelåldern.

    Middag vid ett av borden vid baren.
    Valmöjligheterna på menyn var många och de kunde dessutom laga till i princip
    vad man ville om de hade råvarorna och de hade de oftast. Jag tog i all
    enkelhet en Ceasar sallad och en Linguini pesto. M tog en tomat och mozzarella
    sallad följt av en hel grillad Branzini. Ett glas vitt följt av ett par röda
    glas kompletterade den goda maten.

    Sedan tillbaka till baren där N som vanligt
    gav oss shots av Limoncello gratis. N var också från Kroatien och hans jobb
    verkade mest vara att prata med gästerna och gör dem glada vilket han oftast
    lyckades bra med. Det påstods att han tidigare i livet varit dansare i
    Chippendales vilket mycket väl kunde vara sant.

    Sammy Davis Jr. och vi lämnade baren som sista
    gäster strax före midnatt efter några glas för många av citronlikören. Ute på
    gatan lastade renhållningsarbetare in fulla sopsäckar i den mullrande sopbilen.
    Sammy vinkade adjö och hoppade in i en taxi och vi promenerade hem längs med
    Lexington Avenue.

    Filmen tog slut i mitt huvud och jag var
    tillbaka i den bittra verkligheten. Jag kände mig deprimerad. Hur skulle jag
    tackla det här?

    Jag gick ner till  Dock’s på Tredje Avenyn där jag drack en Dry Martini och åt ostron.

    Sedan kändes världen lite bättre igen.