När fick man en ballong senast?
Tankar från 39:e gatan
En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York
-
Många av er vet säkert redan att den före
detta Årets Bild-generalen Jonas Lemberg har startat en ny internationell
fototävling. The Photo Award heter den och det finns 30 000 dollar i
prispotten. Det tävlas i tolv olika klasser och tävlingen är öppen både för
amatörer och proffs. Det går redan nu att skicka in bilder via deras hemsida
och deadline är den 3 januari. Priserna delas ut på en gala på Berns den 6 mars
2009.I pressmeddelandet står bland annat följande: “Tävlingen vill inspirera fotografer att söka bildreportage och att med bildens hjälpa skapa förändring. Pengar kommer att doneras till utsatta och behövande människor i områden där vinnande bilder har tagits”.
Intressant idé att ge pengar till utsatta områden som är med på vinnande
bilder tycker jag. Du kan dock vara med och tävla även fast du inte besöker världens
oroshärdar. Det finns bland annat sport- porträtt- och naturklasser.Läs mer på deras hemsida.
Jag känner Jonas sedan Lokaltidningstiden och
sedan från Expressen. Han är väldigt driftigt och gjorde i mina ögon ett
väldigt bra jobb med att höja statusen på Pressfotografernas Klubbs Årets
Bild-tävling.Han är nu också inblandad i ett mycket
intressant evenemang på nya Lydmar Hotel nu på lördag. Det är då vernissage på
en utställning med bilder den världsberömda krigsfotografen James Nachtwey som
själv kommer att vara på plats. Ta chansen att se hans starka bilder. -
Den här veckan är det Generalförsamlingens
öppnande i FN:s högkvarter i New York.Det betyder att många av världens presidenter,
premiärministrar och andra toppolitiker är här. Det i sin tur betyder att New
York-borna drabbas av, och klagar på, trafikkaos på grund av alla korteger som
plöjer fram på avspärrade gator i Midtown.En hel del retar sig också på att några av
USA:s värsta fiender kommer till stan. Som till exempel Irans president Mahmoud
Ahmadinejad och Venezuelas Hugo Chavez. Och innan han blev sjuk så brukade även
Fidel Castro komma hit till många amerikaners förtret (han bodde då för övrigt
i mitt kvarter på Kubanska FN-konsulatet). Men det finns inget USA kan göra för
att förhindra sina fiender att komma hit. Ett av villkoren för att förlägga
FN:s högkvarter till New York var just det att alla olika länders ledare skulle
kunna komma dit.Och som New York Times utmärkta New
York-krönikör Clyde Haberman skrev i tisdags:“It is the price that
the city has to pay as host to the United Nations — a role that is the sole
reason New York may indulge in the vanity of calling itself the “capital of the
world.”Jag var i FN i går och jag älskar mixen av
människor från hela världen där och i närliggande kvarter. Nu är i och för sig
New York en ganska mixad stad året om men i september varje år till och med mer
så. De talas språk från alla världens hörn och nya kontakter knyts. Inte bara
under officiella möten på toppnivå. Det kan vara en journalist från Uzbekistan
utbyter erfarenheter med en kollega från Senegal. En diplomat från Island tar
en fika med en u-hjälps expert från Brasilien. Och så vidare. Det är en vacker
och uppmuntrande syn.Det var kanske inte ett möte i kategorin jag
beskriver här ovan men jag stötte lite oväntat på Elisabeth Tarras-Wahlberg i
FN:s femtiotals futuristiska korridorer. Hon berättade att hon numera jobbar
som rådgivare för Qatar och var där med deras delegation. Våra vägar brukade
korsas en hel del på den tiden jag jobbade för svenska tidningar hon var
informationschef för det svenska hovet. -
För min del får människor tro på vad de vill.
Men jag tycker inte om när folk försöker
påtvinga sin tro och dess regler på andra. Och jag tycker det är konstigt när
det påstås att Gud tycker mer om ett land och dess befolkning än andra länder
och dess invånare. Som en del amerikaner gör. Inte minst George W Bush och hans
regering.Strider inte det mot hela idén med Gud? Verkar
det inte lite futtigt om Gud skulle välja ett land som sin favorit?Och behöver verkligen Gud annonskampanjer?
Bilden tog jag i North Dakota i juni.
-
…I could get used to this!
Måndagen började tidigt och slutade sent. Var
med den norska statsministern till Minneapolis över dagen. Samling 07:00 i midtown Manhattan. Poliseskort till lilla Teterboro Airport i New Jersey.
Privatjet i form av en Gulfstream lV. Rakt in till flygplanet. Inga köer. Ingen
säkerhetskontroll. På planet väntar en frukostmeny som vore det en bättre
restaurang.I Minneapolis var det under dagen besök till universitetet
som forskar om biobränslen, möte med guvernören och cocktailmottagning med norsk-amerikaner. Sedan Gulfstream igen. Skaljdjur och lax till förrätt och grymt
god oxfilé till varmrätt. Landade 22:00 och poliseskort in till Manhattan igen.Så ska det vara att resa.
Alltid!
Det jobbiga med denna trevliga upplevelse är
att från och med nu kommer till och med limo till flygplatsen och flyg i första
klass (för att inte tala om taxi och turistklass) kännas som ett nedköp.Tuff match!
På bilden nedan syns kollegan Ørjan Ellingvåg,
fotograf för norska Dagbladet, samt en man från Secret Service.
-
Här är en uppdatering på min forne
vapendragare, reporter Kim Riseths äventyr. Den trogne läsaren av Tankar från
39:e gatan kanske minns att jag skrev om att Kim funderade på att köpa en Mustang. Han köpte bilen jag skrev om
då och fem månader senare var den renoverad och klar och han kunde hämta upp
den på verkstaden i Pennsylvania. Kim och två barndomskamrater från Norge begav
sig sedan direkt ut på en resa över hela USA med Los Angeles som slutdestination.Jag har bland annat fått sms från Mississippi,
Tennessee och Texas. I går fick jag dessa två bilder mailade till mig från Nevada
och jag inser ju att jag borde ha tagit ledigt två veckor och följt med dem.
Helgen har de tydligen spenderat i Las Vegas tillsammans med vännen Per Georg
som flög in från uppdrag i Alaska. Hoppas bara de inte spelade bort bilen.
-
Var har du varit?
Vart ska du? -
Det har ju varit en minst sagt turbulent vecka
i den finansiella världen. Amerikanska finansinstitut som funnits i hundratals
år faller som gigantiska men murkna redwoodträd och effekterna märks på börser
i hela världen. Här pratar man om den värsta krisen på Wall Street sedan Den
stora depressionen i början av 30-talet.Den amerikanska regeringen går in och räddar
företagen med ett undantag, investmentbanken Lehman Brothers. Antagligen är det
ett måste om man vill undvika totalt kaos. Men samtidigt känns det som en
haltande logik. Banker lånar ut pengar till människor med små marginaler som
vill köpa hus. När det blir sämre tider faller korthuset av högrisklån ihop.
Folk blir av med sina hus men finansbolag som cyniskt spelat högt och sedan
förlorat räddas med skattebetalarnas pengar.Som bieffekt sjunker nästan alla aktier och
stora värden försvinner från börserna. Inte minst från småspararna. Medan
chefen för Lehman Brothers, som alltså gick i konkurs i måndags, hade en lön på
17 000 dollar i timmen. Eller 45 miljoner dollar om året. Pengar han såklart
får behålla trots att han nu har förintat det 158 år gamla företaget.Själv har jag inte köpt en enda aktie sedan
hejaklacksledarna som kallas ekonomijournalister i Sverige lurade på de svenska
småspararna, inklusive mig, den övervärderade Telia-aktien vid Televerkets
börsintroduktion. Ibland får jag känslan av att aktiebörser egentligen bara är
en mer raffinerad variant av de så kallade pyramidspelen där ett litet fåtal
tjänar pengar på de som kommer in för sent. Men bilden som målas
upp i spalterna är att det är ett casino där alla vinner.Den ekonomiska krisen påverkar också den
amerikanska valrörelsen. Ekonomin anses inte vara John McCains starka sida och
häromdagen sa han att den amerikanska ekonomin var i bra skick. Det var ett
uttalande som var så out of touch med verkligheten att han 24 timmar senare tog
tillbaka det.Bilden tog jag vid Wall Street i måndags där
några personer protesterade mot att regeringen hjälpte de fallna finansbolagen. -
Man brukar säga att i New York finns det åtta
miljoner historier att lyssna till. Som i åtta miljoner invånare. För mig finns
det fler än så. Varje hus, varje gata, varje bardisk har också historier att
berätta och dom talar till mig hela tiden. Oavbrutet.Den här trottoaren träffade jag på 14:e gatan
långt ut på västra Manhattan. Vattenlinjerna från droppande luftkonditioneringar
bekräftade det jag redan visste. Att det var en varm dag. De tillplattade
tuggummina, nu svarta av smuts, visade att det var långt till Park Avenue på
Upper East Side där de har portvakter som dagligen skrapar bort tuggummin från
trottoaren framför de byggnader de vaktar.Sprickorna i gatan vittnar om att New York är
ett lappverk av hundratals år gammal infrastruktur men bilden som helhet säger
mig att det finns konstupplevelser i de mest vardagliga ting runt omkring oss.
Inte minst för oss som av någon anledning ser skönhet i förfall./ T
PS. I dag fyller min morfar Kåge 83 år.
Grattis!!!! Hoppas att du och mormor får en trevlig dag hemma i Farsta. Dagen
till ära byter jag ut min porträttbild här till vänster. Det är jag och morfar i
en fotoautomat. Antagligen i Farsta Centrum och året måste vara 1969 eller 70 gissar jag. -
Jag var på vernissage i förra veckan. Den
svenska konstnären Peter Åström (bilden) visar sin konst på RalphPucci på 44
West 18th Street. Jag älskar hans stora abstrakta tavlor. Önskar att jag hade
en sån där lägenhet som folk har i filmer från New York så att jag kunde få
plats med en av Peters tavlor på väggen.Men som Lundell sjunger i låten Stora vägen:
”…det får inte plats några Warhol Marilyns på väggarna i din skrubb”.Peter flyttade till New York 1973 och blev en
del av den spännande konstscenen. Han hängde med Andy Warhol, Keith Haring, Jean-Michel Basquiat, Nan Goldin och många andra kända och okända på ställen som Studio 54 och The
Odeon. Ska man tro tackordet i hans bok Åström, och det ska man väl, så har han haft en ung Lena Endre som roommate och diskhjälp i New York. Bara en sån sak!På vernissagen syntes bland annat
skådespelerskorna Susan Sarandon och Sylvia Miles samt designikonen Fabian Baron.Nuförtiden delar Peter tiden mellan lägenheten vid Union
Square och en gård som han och hustrun Catarina köpt uppe i bergen i Catskills.
Där har han en stor studio i något som i alla fall jag skulle kalla ladugård.
Landskapet ser ut som i Dalarna. Catarina är för övrigt en duktig fotograf och
de har tillsammans gett ut två svenska kokböcker i USA.Se Peters hemsida här.
Och se Catarinas hemsida här.
Tankar från 39:e gatan 