Tankar från 39:e gatan

En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York

recent posts

about

  • Svenska fotografer bloggar från OS

    MJones&TimM10 

    Vem har sagt att fotografer inte kan skriva?

    Det finns minst fyra svenska fotografer som
    bloggar från OS i Kina (säg gärna till om jag missat någon). Intressant och
    underhållande läsning om hur det går till bakom scenen. Och många bra bilder
    att se också såklart.

    Man får läsa om tidiga mornar och sena nätter
    med ständig hunger närvarande. Internetuppkopplingar som är sega, kameror som
    slutar att fungera i spöregn och missade bilder. Fula fotovästar som måste
    bäras och trängsel i de mixade zonerna. Och alltid på fel plats för man kan ju
    aldrig veta innan var det händer när det är så många evenemang samtidigt. Hur
    de hinner blogga är ett mysterium. Antagligen är det sömnen som förlorar
    ytterligare tid.

    Jag tackar min fotogud för att det inte är jag
    som är där men å andra sidan har jag mitt lilla helvete framför mig. På söndag
    flyger jag till Denver för demokraternas partimöte och den officiella
    nomineringen av Barack Obama till partiets presidentkandidat. Veckan efter är
    det republikanerna och John McCain i St. Paul, Minnesota som gäller.

    Det är såklart inte lika stort som OS men det
    pratas om 15 000 ackrediterade journalister i Denver. Och på tal om
    ackreditering så har jag fortfarande inte fått det där brevet som man måste ha
    med sig till Denver för att ens kunna hämta ut sitt press pass bakom alla
    säkerhetsbarrikader. Detta trots att man var tvungen att skicka in ansökan för
    ett halvår sedan. Jag ringde US Senate Press Photographers Gallery som har hand om det där och jo, jag har fått ackreditering säger de och brevet är på väg.
    Det sa de för två veckor sedan och det sa de i fredags. Vore ju kul om man fick
    det INNAN partimötena äger rum. Det ordnar sig säkert men känns som onödig
    stress som lätt hade kunnat undvikas.

    Men back to the Olympics: Jag har inte följt
    OS så mycket i år. Verkar som om mitt sportintresse har avtagit de senaste
    åren. Kanske är det doping, kanske är det diviga sportstjärnors (läs: fotboll)
    tröttsamma uppträdande men kanske, och mer troligt, är det för att de
    amerikanska OS-sändningarna är jobbigt ”hjältekliché-aktiga”. De klämmer in
    massor av tårdrypande små porträttreportage om OS-deltagarna där alla framstår
    som de har vuxit upp föräldrarlösa och dessutom överlevt obotliga sjukdomar och
    nu alltså står på startlinjen mot alla odds. Detta trots att det mest
    dramatiska som hänt personen ifråga är typ att deras dvärgkanin dog när de var
    barn. Men med lite softade bilder, känslosam musik och en dramatisk speakerröst försäkrar de sig
    om att vi tittare ändå får gråten i halsen.

    Dessutom sparar de många stora events till
    prime time så här i USA har man till exempel inte fått se
    hundrameters-finalerna live utan först ett halvt dygn senare vilket ju tar bort
    lite av spänningen.

    Så jag följer OS via dessa fotografbloggar
    istället:

    Lars Dareberg

    Nils Jakobsson

    Joel Marklund

    Daniel Nilsson

    Keep up the good work guys!

    Bildvalet ovan kan kanske tyckas vara något cyniskt men det är
    inte menat att förringa insatsen av årets OS-deltagare (eller fotografer) men
    det var den enda bild jag kom å tänka på när jag skulle bildsätta detta inlägg.
    Det är alltså friidrottsstjärnorna Marion Jones och Tim Montgomery (som då var
    ett par) som jag fotograferade i Las Vegas i februari 2004. Det var innan de
    blev avslöjade som fuskare. Marion sitter nu i fängelse för att under ed ha ljugit
    i en dopingutredning och hon har lämnat tillbaka sina OS-medaljer. Tim har åkt
    fast för doping och blivit av med sina rekord och blev nyligen dömd till fyra
    års fängelse för ekonomisk brottslighet.

  • Hank Williams lever vidare i Nashville

    Hankw

    Jag har varit ett par dagar i Nashville på
    jobb tillsammans med nya korren Anders.

    Denna countrymusikens huvudstad är egentligen
    ganska liten och dess nöjeskvarter består bara av ett par kvarter på Broadway.
    Men där kan man å andra sidan gå in på åtskilliga ”hål i väggen ställen” och
    höra musik av hög kvallitet framförd av band du aldrig hört talats om. Ofta country men inte alltid.

    Jag går in på en bar.

    Ser ett bra band med fyra unga killar spela
    inför en ganska tom lokal där de förmedlar tidlös hjärta och smärta till de få
    som är där. Den kedjerökande killen som spelar ståbas ser grymt cool ut i sin
    ”rockabilly-punk look”. Han berättar stolt för mig han har spelat med Hank the
    third. ”Hank who?” säger jag och tappar antagligen all cred. Hank Williams
    barnbarn säger han och tänder en ny cigg. Sångaren i bandet ser ut som en
    blandning av Jack Black och en ung John Belushi fast han är inte
    fullt så tjock ännu. Han dricker Miller Lite och shots av Jägermeister mellan
    låtarna.

    Jag går vidare.

    Ute på gatan ragglar en möhippa bredvid en
    betydligt nyktrare grupp från flottan i välstrykta vita uniformer. En
    uteliggare lyckas tigga till sig ett par dollar från en av dem under en rosa
    neonskyllt som gör reklam för en BBQ-restaurang.

    Natten är varm.

    Det finns flera ställen som är fulla med folk
    men av någon anledning dras jag till ytterligare en bar som är nästan tom. Några få
    äldre par sitter utspridda i lokalen.       T-shirts och shorts. Ett klassiskt
    countryband står på scenen men de tar paus en minut efter att jag beställt min
    öl så recension uteblir. På väggen hänger en skyllt där det står ”Beer is the
    only reason I get up every afternoon”. Den är lite kul tycker jag.

    Jag går tillbaka till hotellet.

    Tidigare på dagen stötte vi på en spåman i
    samma kvarter som frågade om jag ville betala 25 dollar för att få veta min
    framtid. Jag tycker den är värd mer än så och avböjde men stannade kvar och
    hörde honom berätta för en norsk tjej att hon skulle gifta sig inom tio månader
    samt att de skulle få två döttrar. En halvtimme senare ser jag samme man putsa
    skorna åt en medelålders turist. Antar att det är det som kallas för flexibel
    affärsplan.

    Vi äter lunch.

    Dagen efter har vi ett par timmar att slå
    ihjäl och hamnar på Country Music Hall of Fame. Där stod gitarrerna på rad. Det fick mig att
    minnas ett besök till Hockey Hall of Fame i Toronto för ett tiotal år sedan.
    Där fick man se ett par hundra hockeytröjor som burits av diverse kända
    spelare.  Men vad annat kan de visa?
    Okej, det var en del hockeyklubbor också. Antar att man får skylla sig själv.

    Så jag skyller mig själv.

    Men kanske är jag lite orättvis, en del av museet i Nashville är intressant. Speciellt den
    avdelning som är ägnat åt countrymusiklegenden Hank Williams. Han dog 1953 bara
    29 år gammal i baksätet av en Cadillac på väg till en konsert. Antagligen på
    grund ett längre alkoholmissbruk. På Hank Williams-avdelningen är det heller
    inte bara gitarrer utan man får bland annat se familjens första svart/vita TV
    och hans röda sidenpyjamas.

    Jag dagdrömmer mig till fyrtiotalet.

    Man får också veta en hel del om hans son,
    Hank Williams Jr som har en framgångsrik karriär inom countrymusiken. Fast han
    har en skäggig åttiotalslook som jag inte gillar. Däremot ser jag att hans son, alltså Hank Williams barnbarn, Hank lll verkar coolare. Det är alltså den
    Hank som bassisten nämnt kvällen innan. Hank the third har tydligen spelat i
    många olika punkband och spelar nu i bandet Assjack som beskrivs som en
    blandning av Country, punk och heavy metal. Låter som en intressant mix.

    Vi åker till flyplatsen.

    ——-

    Bildtext: På Country Music Hall of Fame i Nashville kan man bland mycket annat se en av Hank Williams scenkostymer samt en av
    hans gitarrer. På den lilla TV-monitorn till höger i bilden syns hans barnbarn Hank lll.

  • Rullande graffiti

    Grafitti_van

    De flesta av oss minns väl bilderna på de
    nerklottrade tunnelbanetågen i New York på sjuttio- och åttiotalet. På
    nittiotalet vann dock MTA (New Yorks motsvarighet till SL) kampen mot
    graffitiartisterna. Man tog helt enkelt tågen ur trafik så fort de blev
    sprayade och tvättade bort graffitin innan de sattes i trafik igen. Då
    var det inte lika kul att ägna timmar åt att spraya vagnarna när ingen såg
    resultatet förutom klottersanerarna och graffitin försvann från tågen.

    På senare år verkar de dock ha hittat ett
    alternativ. Nästan alla de skåpbilar som levererar varor till butiker och
    kontor på Manhattan är numera fulla av graffiti. Jag tycker det är ganska
    snyggt men de som äger fordonen håller nog inte med. Dessutom är det ju antagligen
    omöjligt för dem att skåpbilarna ur trafik.

    Nedan kan ni se några fler exempel på detta.

    Grafitti_van01 Grafitti_van02 Grafitti_van03 Grafitti_van04 Grafitti_van05 Grafitti_van06 Grafitti_van07 

  • Jag läste i dagens tidning…

    Ab_res2

    Jag vet att jag börjar låta som Tage
    Danielsson i Lindemansketcherna: ”Jag läste i dagens tidning”. Men den här
    saken är så förbryllande att jag måste skriva om den.

    Läser i dag på resume.se om en bild från OS i
    Aftonbladet där ett ansikte i publiken har klippts in från en annan bild (något
    man ju inte ska göra i pressbilder). Någon på Aftonbladets sportredaktion
    säger: ”    Det
    där var en riktig miss. En gammal bild blev kvar när vi lade in den nya. Tyvärr
    är det sånt som händer”.

    Jag tror nu inte att detta är något de har
    gjort medvetet men den där förklaringen låter ju väldigt konstig. Kan det
    verkligen bli så att delar av en annan bild blir kvar när man byter?

    Någon som vet?

    Och jag lovar att jag snart ska börja skriva
    om annat än bara det som står i tidningarna. Kanske är det dagarna på Starbucks
    som gjort mig förvirrad. Ja, jag sitter fortfarande där men i eftermiddag har den grekiske målaren lovat att lägenheten ska vara färdigmålad.

  • Working for the clampdown?

    Sol_starbucks

    Samma Starbucks och samma fönster som igår men
    i dag skiner solen som ni kan se. Målningen av lägenheten fortskrider sakta men
    säkert. Kanske blir det klart idag men mer troligt i morgon.

    Jag läser i New York Times att polisen vill
    fotografera nummerplåtarna på alla bilar som kommer in till Manhattan. Detta
    skulle ta sin början år 2010 och är en del i ett förslag som polisledningen har
    kommit med gällande säkerheten på framförallt Ground Zero när de nya
    byggnaderna är på plats.

    Det som många invånare på södra Manhattan hade
    hoppats skulle bli ett mycket mer levande och användarvänligt område än det var
    på tvillingtornens tid verkar nu gå i motsatt riktning. Det talas om massor av
    barriärer och vaktkurer bemannande med poliser samt grundlig kontroll av alla
    fordon.

    Visst förstår jag att området är ett
    potentiellt mål för en terroristattack men om ett land blir allt mer slutet och
    paranoidt, har inte terroristerna vunnit då? Och om man som USA gör
    inskränkningar i människors rättigheter, som i Guantanamo Bay, för att skydda frihet och mänskliga
    rättigheter har man då inte själv sjunkit till samma låga nivå som
    terroristerna?

    …och att fotografera varenda bil om kommer in
    via tunnlarna och broarna till Manhattan känns som en surrealistisk mardröm á
    la George Orwells bok 1984.

    Fortsättning lär följa.

    Nu tror jag att jag ska ta och gå till
    Starbucks på Andra Avenyn istället för lite omväxling.

  • Måndagssvammel från Starbucks

    Regn_starbucks

    Jag sitter i exil på Starbucks och dricker
    kaffe medan lägenheten målas om. Det är ett beslut som dragits ut på i åratal.
    Lägenheten har inte målats sedan jag flyttade in där för drygt elva år sedan.
    Men när man börjar få bitar av taket i huvudet vet man att det är dags.

    Den ena målaren utbrast ”catastrophic” när han
    fick se i vilket skick lägenheten var i och jag kände mig lika skyldig som när
    jag i somras gick till tandläkaren fyra år sedan senaste besöket. Jag var
    förberedd på en 15-20 hål så ni kan tänka er lättnaden när min tandläkare bara
    hittade två väldigt små hål.

    Så det ska nog gå bra med måleriet av
    lägenheten också.

    Manhattan attackeras just nu av ett magnifikt
    ösregn. New Yorkers och turister söker springande skydd utanför fönstret jag
    sitter vid och 40th Street är numera en flod som verkar börja uppe vid
    Park Avenue.

    Regnet får mig att tänka på den av filmen Taxi Driver
    inspirerade Clash-låten Red Angel Dragnet där ”Travis” säger:

    "Thank God for the rain to wash the trash off the sidewalk, listen you screwheads: Here is a man who would not take it anymore. A man who stood up against the scum, the filth."

    Låten är på albumet
    Combat Rock från 1982 och i min bok är det en av de bästa skivorna någonsin (i
    jämn konkurens med ett par andra Clash-album).

    Ser på aftonbladet.se
    att Per Bjurman har skakat liv i sin valblogg igen.

    Han har ju en mycket
    bra penna (eller säger man tangentbord nuförtiden?) och bjuder ju ofta på en
    mer personlig tolkning av sakernas
    tillstånd än kanske mer traditionella politiska reportara gör. Klart läsvärd så
    kolla in den här.

    Nu ska jag gå och köpa
    en kopp kaffe till. Kan bli en lång dag det här.

    Painting_aptjpg

  • Tre korrespondenter

    Tre_korrar

    Jag brukar försöka undvika partybilder här på
    bloggen då de nästan bara är intressanta för dem som var där. Men bilden ovan
    är lite unik då den visar Verdens Gangs tre senaste USA-korrespondenter. Så jag
    gör ett undantag.

    Från vänster (med åren som korrespondent i
    parantes): Roy Freddy Andersen (2002 –05), Anders Giæver (2008- ) och Kim
    Riseth (2005-2008).

    Bilden är tagen på terrassen till den lägenhet
    på 81:a gatan som både Roy och Kim bott i. Det var fest där i går. Barskåpet
    skulle tömmas då lägenheten är uppsagd och utflyttning sker den 15 augusti.
    Anders har bosatt sig med familjen i Brooklyn.

    Så jag jobbade först med Roy Freddy i tre år
    och sedan med Kim lika lång tid och nu har alltså Anders precis tagit över
    stafettpinnen. Det är ju lite speciellt att jobba med samma reporter i tre år.
    Man lär ju känna varandra ganska bra under de otaliga resorna och det känns
    alltid lite sorgligt när personen i fråga ska flytta hem. Men samtidigt är det
    spännande att lära känna en ny reporter. Alla är vi ju olika.

    Roy Freddy, som är i New York på besök den här
    veckan, var boxare i sin ungdom, men som han brukar säga: ”boxning är ingen bra
    sport att vara näst bäst i”, så han blev tränare istället. Han gick upp med
    resultat och bilder till lokaltidningens sportredaktion så ofta att de till
    slut anställde honom. Han är alltid entusiastisk och har ständigt tusen nya
    reportageidéer som nästan alla är bra. ”Det här är en kanonstory” var en ofta
    återkommande fras och han har ett passionerat intresse för amerikansk politik.
    Roy, som numera är nyhetschef på Fredrikstads Blad, gillar att sjunga obskyra
    norska sånger i bilen. Kaffe (gärna kallt) och öl är hans drivmedel.

    Kim dricker varken öl eller kaffe. Däremot
    sippar (igår var det iof snarare halsande) han gärna en finare årgångswhisky
    (han äger ett par tunnor i något skotskt källarvalv som står på lagring) och
    har hittills inte lyckats välja ett dåligt vin under våra gemensamma middagar. I hyrbilarna är det hans iPod som står för
    musiken. Bob Dylan är husguden men jag har också bl.a. fått höra gammal
    amerikansk folkmusik. Han är väldigt effektiv, utan några större problem kan han helt plötsligt ha lagt upp en sjudagars resa med en fem sex olika reportage
    inbokade. Han började sin journalistiska bana som fotograf men skrev också när
    det behövdes. När han värvades till en lite större lokaltidning trodde han att
    det var som fotograf men första dagen på nya jobbet visade det sig att han var
    anställd som reporter. Och på den vägen blev det. Kim är, som jag skrev
    häromdagen, en mycket duktig cyklist och har här i USA tävlat med teamet
    Jonathan Adler Racing. Här kan ni se hans placeringar.

    Anders känner jag ju inte så väl ännu. Men jag
    har gjort några jobb med honom. I våras var han över i USA för ett reportage om
    gamla hippies i San Francisco och sommaren 2004 var han sommarvikarie på VG:s
    New York-kontor. Ronald Reagan dog den sommaren och vi resten till Dixon,
    Illinois där den före detta presidenten växte upp. Det lilla jag hunnit lära
    mig om Anders är att han är ett stort fan av TV-serien Sopranos samt att han är
    besatt av Tiki-barer (när vi var i SF tog han med mig till Tiki-fantasternas
    ”holy grail”, The Tonga Room på Fairmont Hotel). Så det kan bli en hel del
    rombaserade paraplydrinkar med namn som till exempel ”The Zombie” för mig de kommande åren.
    Anders var chef för VG:s ledarredaktion innan han fick jobbet som
    korrespondent. Han varken boxas eller tävlingscyklar men gillar att åka
    längdskidor så vi får hoppas på en vit vinter i New York.

    Anders har precis startat en USA-blogg. Läs
    den här    .

  • Pontus Höök bloggar igen

    Pontus_blogg

    Min kollega Pontus Höök är egentligen ”the
    original Swedish New York photographer blogger”. När han började blogga för
    ungefär tre år sedan rykte jag bara på axlarna och sa: ”Blogga? Vad ska det
    vara bra för?”

    Förra sommaren gick Pontus in i den ökända
    ”bloggarväggen” och upphörde med sitt skrivande. Men nu är han tillbaka med
    sina ofta lustiga funderingar om sakernas tillstånd nere i Greenwich Village
    där han bor men också från många andra platser i detta stora land som han
    oftast bevakar för Aftonbladets räkning.

    Kolla in hans blogg här.

  • Fattigdom i USA

    Baltimore01b

    ”The greatest nation on the face of the earth”
    är en fras som politiker här i USA, inklusive president Bush, brukar använda då
    och då.

    Just de orden spelas upp i mitt huvud när jag
    och Kim åker runt i Youngstown, Ohio (bild 1 nedan). En stad vars uppgång och
    fall är knutet till den amerikanska stålindustrin. Vi möts av en stad där stora
    områden är övergivna. Det är igenbommade industrier, stängda butiker och tomma
    hus. Youngstowns befolkning har halverats under de senaste 40 åren.

    Sedan år 2001 har Ohio förlorat 188 200 jobb.

    Fattigdomen har ökat med 22 procent.

    10 procent av invånarna i Ohio får food stamps
    för att ha råd att köpa mat.

    Det är en fördubbling sedan 2001. Året då George W Bush blev president.

    Några veckor senare besöker vi Inez i
    Kentucky. Det är ett litet samhälle som ligger i bergskedjan som kallas
    Appalachia. Där finns många gamla gruvsamhällen och det är ett av de fattigaste
    områdena i USA. På 60-talet startade president Lyndon B Johnson sitt ”war on
    poverty” med ett tal i just Inez. 40 år senare träffar vi James Sweeney (bild 2
    nedan) som bor i ett fallfärdigt hus bara några hundra meter ifrån platsen där
    LBJ höll sitt tal. Han har inget rinnande vatten, ingen elektricitet och 40 000
    dollar i obetalda sjukhusräkningar efter en arbetsplatsolycka.

    45 procent av barnen i Martin County, som Inez
    ligger i, lever i fattigdom.

    Baltimore är en av de fattigaste städerna i
    USA. Den ligger i delstaten Maryland som är den rikaste staten i landet. Där
    träffar vi bland annat Eileen som bor med sin 13-årige son (bild 3 nedan) i ett
    fallfärdigt hus med källaren full av avloppsvatten. Hyresvärden vägrar att göra
    någonting åt problemet. På soppköket Paul’s Place (bilden ovan) är de flesta
    som får mat inte hemlösa och många har heltidsjobb men lönen räcker inte till
    mat varje dag. Vi såg också flera familjer där.

    Bara 34 procent av eleverna i Baltimores
    innerstad går ut grundskolan.

    46 miljoner amerikaner hade 2005 ingen
    sjukförsäkring.

    33 procent av svarta barn lever i fattigdom.

    28 miljoner amerikaner får food stamps.

    The greatest nation on the face of the earth?

    Det finns mycket som är bra i USA och jag är
    ingen ”USA-hatare” men just fattigdomen här känns som en smutsig byk politiker
    och andra makthavare inte har lust att kännas vid. Lite ironiskt är det ju
    också eftersom USA gärna vill ”rädda” resten av världen.

    Efter att orkanen Katrina slog till mot New
    Orleans och södra Mississippi chockades många av den fattigdom som fanns där
    och som syntes på bild i TV och i tidningar. Bush höll ett tal där han sa att
    regeringen skulle ta tag i problemet med fattigdom i Amerika. Men inte mycket
    har hänt och många har nu glömt bilderna.

    Jag och Kim gjorde reportaget om fattigdom i
    maj och juni och i lördags publicerades det över åtta sidor (VG rules!) i
    helgbilagan VGHelg.

    Samtidigt publicerades på VGNett ett bildspel
    på samma tema som jag har gjort. Det är det första bildspelet jag redigerar
    själv så det är inte helt perfekt men jag tycker det är bra nog att gå ut med.
    Och inte minst en viktig historia att berätta. Det börjar i Youngstown och går
    vidare till Baltimore för att sedan avslutas i Kentucky.

    Kolla gärna in bildspelet på den här länken.

    Youngstown12 Appalachia01 Baltimore13 

  • Robyn, ryssen och fotolabbet som Gud glömde

    Photo_lab

    Det första jag ser efter att kommit tillbaka
    till New York från semestern i Sverige är att de har slagit igen 1-timmeslabbet i kvarteret där jag bor. Ett tidens tecken. Skivaffärer
    och fotolabb är väl antagligen digitalålderns mest tydliga offer (och detta
    trots att butiken i mitt kvarter försökte poppa till namnet genom att lägga
    till Digital).

     …fine with me, jag påbörjade en bojkott mot
    nämnda fotobutik redan för tio år sedan.

    Jag hade följt den svenska artisten Robyn
    under en dag i New York under dennes USA-lansering. Hon var cool i camouflage
    och vit limo. Bilderna skulle vara till Expressen Fredag (det här var på den
    tiden de använde bilder på ett verklig bra och spännande sätt).

    Jag gick som vanligt till labbet runt hörnan
    med rullarna. När jag kom tillbaka en timme senare stod personalen böjda över
    en öppnad framkallningsmaskin. Det här ser inte bra ut tänkte jag samtidigt som
    ägaren, en kedjerökande ryss i övre medelåldern med väl tilltagen midja och
    askgrå hy, kom emot mig. Han förklarade att maskinen gått sönder medan de
    framkallade mina rullar. Sedan gick han och hämtade dem och visade glatt att
    typ 30 procent av bilderna faktiskt inte blivit förstörda.

    Jag blev såklart förbannad men det var inte
    mycket att göra så jag tog mina skrynkliga och i vissa fall helt sabbade negativ och gick mot utgången. Då hörde jag ryssen väsa bakom min rygg att jag måste betala för framkallningen. Jag frågade om han skämtade men han sa att
    det fanns ju flera bilder som gick att använda. Jag bara skakade på huvudet och
    gick såklart därifrån utan att betala.

    Jag behöver väl knappast skriva att det var
    sista gången jag var i den butiken. Men den låg precis bredvid den
    livsmedelsaffär jag brukar handla i så flera gånger i veckan såg jag den askgrå
    ryssen och blev påmind om när Robyn fastnade i hans framkallningsmaskin i
    slutet av 90-talet.

    Nu slipper jag det.