Tankar från 39:e gatan

En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York

recent posts

about

  • VG byter USA-korrespondent

    Kim_kuba2

    I dag har vi haft vaktavlösning på Verden
    Gangs New York-kontor.

    VG byter korrespondent var tredje år och Kim
    Riseth har nu varit min vapendragare i tre år. Otroligt var tiden går fort!
    Känns som i går samtidigt som vi ju har hunnit med en hel del under dessa år.

    Kim fick ju en rivstart med orkanen Katrina
    som slog till bara en månad efter han hade flyttat hit. Och vi fick lära känna
    varandra snabbt då vi var tvungna att dela säng flera nätter eftersom
    hotellrummen snabbt fylldes upp av evakuerade.

    Nu sätter han sig inte på första bästa flyg
    hem. Nej han ska hänga kvar i New York till början av september och göra allt
    han inte hann när han jobbade påstår han. Sedan ska han hämta ut sin nyinköpta
    och från grunden renoverade Mustang av 67-års modell som han och några kompisar
    från Norge ska köra runt i USA med.

    Efter det så ska han vara förstärkning i VG:s
    valbevakning så det kan bli så att hemfärden till det gamla landet inte sker
    förrän i mörkaste november. Det är ju kanske inte den muntraste månaden i Norden
    direkt men å andra sidan får han ju en mjukare övergång till vardagslivet än
    många andra korrar fått när de flyttat hem.

    Här nedan kan ni se bilder jag tagit av Kim på olika
    uppdrag vi gjort tillsammans. Det är ju bara ett litet axplock men de visar ju
    vilken variation det kan vara på jobben här.

    Tack för tre intensiva och fantastiskt roliga
    år Kim och lycka till i framtiden!

    VG:s nya korrespondent heter Anders Giæver och
    honom kommer ni nog att få lära känna här i bloggen framöver.

    På bilden ovan är jag och Kim fotograferade i
    Havanna av en gatufotograf med en antik kamera. Han framkallade bilden på plats
    under ett svart skynke. Några dagar senare blev vi utkastade från Kuba av
    militären för att vi inte hade journalistvisum. Detta var när Fidel
    Castro blev sjuk för ett par år sedan och det var omöjligt att få visum så vi
    lekte turister.

    Kim_nola Kim_rita Kim_strip Kim_hawaii Kim_mc Kim_minnesota Kim_seeger Kim_haiti Kim_fire Kim_amazonas Kim_obama Kim_chicago Kim_la Kim_cykel Kim_plan 

    Bildtexter till bilderna ovan (som du såklart klickar på för att se större), övre raden från vänster:

    Kim på väg till Superdomen efter orkanen Katrina slog till mot New Orleans.

    Morgonen efter att orkanen Rita drog fram i Texas och Louisiana, tre veckor efter Katrina.

    Ett hårt jobb men någon måste göra det: Kim intervjuar strippor på en klubb i New Orleans.

    Nercabbat i Hawaii.

    Intervju med mc-knutte i Texas.

    Kim får donuts av borgmästaren i Worthington, Minnesota.

    Intervju med folkmusiklegenden Pete Seeger som bjöd in oss i sitt hem trots att vi kom oanmälda. Han hade ont i benet efter att ha startat dagen med att hugga ved.

    Med FN-styrkorna i ett slumområde i Port-au-Prince, Haiti.

    Skogsbränder i Kalifornien.

    Med Brasilianska indianer i Amazonasdjungeln.

    Intervju med Barack Obama på ett valmöte.

    Utanför Obamas kyrka i en förort till Chicago.

    Med en polisman som vi följde med på ett pass i downtown Los Angeles.

    Kim är en väldigt duktig tävlingscyklist (strax under elitnivå), så vad gjorde Kim när vi skulle till Kalifornien för att intervjua de två norska cykelproffsen Mads Kaggestad och Thor Hushovd som låg på träningsläger där? Jo han tog med sig sin cykel och tränade med dem. Kim hängde med bra i deras tempo och de verkade imponerade. Själv satt jag i en bar och väntade.

    Ännu ett flygplan och ännu en text att skriva.

  • Turist i tillvaron: Sommaren 2008 i Stockholm

    Gbglass

    Jag är nu tillbaka i New York efter nästan sex
    veckors semester (längesedan jag var borta så länge från NY). Tio dagar spenderade
    jag i Kroatien och resten av tiden var jag i Stockholm.

    Jag har gjort ett fotoalbum i all enkelhet med
    38 bilder (i kronologisk ordning) som jag tagit i sommar med min lilla kompaktkamera. Det är min tolkning
    av Stockholm sommaren 2008. Klicka här för att se dem.

     …och här några ord om vad jag minns av sommaren:

    En kylig men rolig grillfest hos Nicke och
    Karin i radhuset i Backlura.

    En likaledes trevlig grillkväll hos Jocke och
    Katarina i Hässelby. (Men Jocke,  det är inte en liten whisky om man fyller glaset till
    bredden!)

    Alla fem syskon samlade inte en, utan två
    gånger.

    Johan Johanssons konsert på kulturhusets tak – det
    blev ingen Thåström, inget Sex Pistols och ingen Springsteen för mig men den
    gamla punkhjälten Johan räddade sommaren på konsertfronten för mig.

    Baren på skatteskrapans topp – tack vare
    kollegan Sanna S hamnade jag där (visste inte ens att den fanns) med
    Aftonbladets trevliga fotografvikarier. Kändes aningen dekadent att festa på
    just skatteskrapan och utsikten var magnifik.

    Mosebacke – bättre sommarställe är svårt att
    hitta.

    Farmors 90-års kalas.

    Johnnys 40-års picknick.

    Promenaden på Götgatan i soluppgången.

    Tyskland – Turkiet i Fotbolls EM på TV med
    ständiga tillfälliga avbrott (varför är det aldrig det i USA men så ofta i
    Sverige?).

    ”Gay schlager kväll” på Vickan där jag hamnade
    ovetandes med Johan E efter middag på Riche. Bra drag och kul som f-n!

    Nyrenoverade Vällingby Centrum.

    Lux, Sturehof och Korvkiosken i Farsta
    Centrum.

    Norska bussar till Gullmarsplan från Farsta C
    istället för tunnelbana som renoverades.

    Trevlig fika med bloggkollegan Göran Segeholm som jag inte träffat förr.

    Hallonen hos Pappa och Ulla direkt från deras
    land.

    Baren på Aquavits nya restaurang i Stockholm.

    Malaysia Air som är tusen gånger bättre än
    SAS.

    Den nästan tropiska hettan den sista veckan.

    …och inte minst, middagarna med mormor och
    morfar på balkongen i Farsta med iskalla vodkasnapsar.

    Men nu är jag som sagt i New York igen och
    snart kommer nog bloggen återigen handla mer om det stundande presidentvalet samt
    diverse iakttagelser från New York och övriga USA.

    Så hoppas att ni hänger med nu när höstterminen börjar!

  • Semester i Kroatien

    Kroatien

    M kom tidigare i juli över till Stockholm från
    New York. Fyra dagar senare flög vi till Dubrovnik för att resa runt i Kroatien
    i tio dagar. Vi luftade runt på öarna med bil via färjor och flög sen hem från
    Split.

    Eftersom jag aldrig hållit med dem som säger
    att standarden på hotellrummet inte spelar någon roll för att ”där sover man ju
    bara” så väljer jag att fokusera denna lilla essä på just hotellen.

    Vi hade bara bokat hotell de fyra första
    nätterna. Det var på Hotel Vis i Dubrovnik som låg fint vid en badvik. Vi
    chockades dock över hur otroligt mycket människor det var på stranden när vi
    kollade in den efter att vi checkat in sen eftermiddag. Senare skulle vi lära
    oss att stränderna är ganska tomma fram till 15-tiden då lokalbefolkningen
    kom i drivor. Hotell Vis var inte lyx men helt okej med fräscha rum och
    trevlig personal. Dessutom hade de en mycket bra flaska rosévin på menyn som
    fungerade bra för att ta oss från eftermiddag till kväll på den fina terassen eller vår balkong.

    Bussen tog oss på kvällarna till Old Town på
    tio minuter. Den är nästan byggd helt i vit sten och är bilfri och spektakulär.
    Får Gamla stan i Stockholm att verka lite smått torftigt. Ett måste vid ett
    besök till Kroatien!

    Därefter körde vi upp till Orebic som ligger
    längst ut på halvön Paljesac. Där tog vi in på Villa Antonio, ett litet hotell
    som var galet men bra. Ett ställe Liberace skulle trivts på. Antika klenoder
    blandades med bland annat ölsejdlar från Tyskland och en samling plastfigurer
    föreställande Alf (den håriga rymdvarelsen i TV-serien med samma namn). Ägaren Antonio mötte oss i tajta Adidas-shorts och ett Hard Rock Café-linne. Till
    kvällen hade han klätt upp sig och bytt ut linnet mot en Intersport T-shirt.
    Jag är ingen man av bufféer men den som de serverade där var väldigt bra. Dessutom
    ligger det lilla hotellet mitt i en vinodling och de säljer sitt eget vin i
    buteljer utan etikett. Det var bra och vi drack alltför mycket av det samtidigt
    som en duo i röda hawaiiskjortor blandade lokala hits med amerikanska
    femtiotals-låtar. Det blir inte bättre än så. Åk dit!

    Den väldigt fina
    medeltidsstaden Korcula ligger på ön bredvid. Bara 20 minuter med färja. En perfekt
    dagstur.

    Och när man ändå är på Paljesac är ett besök
    till vintillverkaren Grgic väl investerad tid. De har ett rött och ett vitt vin
    som ni kan smaka av samt köpa med. Båda är mycket bra (han har även vingårdar i
    Kalifornien). Det finns även många andra vingårdar i området.

    Nästa anhalt för oss var ön Hvar. Alla säger
    att Hvar Town är ett måste. Stan är iof fin men strunta i att åka dit. I
    guideboken jämförs det med Saint Tropez och andra Jet Set-platser. Väl på plats
    möts man av norrmän och svenskar i träningsoveraller. Hotell var också ett
    problem där då valet stod mellan nyrenoverade lyxhotell för 500 euro natten eller
    sunkiga 70-tals kommunisthotell för 50 euro natten. Vi hamnade på det senare. Den upplevelsen var dock så pass traumatiskt att efter det blev det bara dyra
    hotell.

    Vi hade tänkt åka direkt mellan öarna lite mer
    men det visade sig att färjetrafiken för det mesta utgick från Split. Så efter
    Hvar tog vi en natt på Park Hotel i Split. Typ deras Grand Hotel. Trots att de
    kallade Dry Martini för Martini Dry så var det ändå ett mycket bra hotell som
    hjälpte till att bearbeta traumat i Hvar.

    Sedan till ön Brac där vi undvek de lite
    större städerna som Bol och Supertar och istället tog oss till den vilsamt
    folktomma byn Pucisca där vi tog in på Palaca Deskovic. Ett litet fint hotell
    i ett hus byggt på 1400-talet som drivs av en baronessa som var mycket trevlig.
    Det låg vackert i hamnen alldeles intill en gammal kyrka. På morgonen var det
    dock inte lika kul när kyrkklockorna började ringa klockan sex på morgonen men
    det var en ganska väl tilltagen snooze-period till 07:40 då de ringde igen.

    Efter det tog vi färjan tillbaka till Split för en sista natt
    innan flighten tillbaka till Stockholm. Den här gången på Atrium Hotel som är nybyggt och öppnade för ett år sedan. Modern och cool inredning som gick mot det minimalistiska. Där fanns den
    enda restaurangen vi åt på under semestern som hade en innovativ meny men tyvärr var den
    ljussatt som en vänthall.

    Sammanfattningsvis kan jag konstatera att
    kroatierna är otroligt trevliga. Maten är stabilt bra men inte spektakulär. Det
    lokala vinet är mycket bra. Stränderna består oftast av klappersten eller så är
    det klippor. Vattnet är väldigt klart och fint. Många medeltida städer. Jag
    skulle absolut rekommendera ett besök.

    Bildtexter:

    Bilden ovan: Villa Antonios terrass med utsikt över vinodlingarna och havet.

    Bilderna nedan från vänster:

    1. Turisthotellet i Hvar Town som levde kvar i Tito-eran.

    2. Hotell Palaca Deskovic som ligger i en byggnad från 1400-talet.

    3. Nybygda Atrium Hotel i Split.

    Kroatien02 Kroatien03 Kroatien04

  • Lundell och Linderborg

    Har under sommaren läst Ulf Lundells nya roman
    Vädermannen samt Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.

    Den sistnämnda är berättelsen om Åsas barndom
    i Västerås där hon växte upp med sin ensamstående och alkoholiserade pappa som
    jobbade på Metallverken som härdare. Det är dels en skildring av
    arbetarklassens uppgång och fall men kanske främst så är det en ömsint
    kärleksförklaring till pappan. Jag inbillar mig att den måste ha varit svår att
    skriva samtidigt som jag förvånas en aning över hur förlåtande hon är. Den är
    vackert skriven med många träffsäkra tidsbilder för oss som växte upp på
    70-talet. Den är inte alls så deprimerande som ämnet kan antyda. Läs den!

    En ny Lundell-bok är i min värld alltid
    intressant. Måste dock erkänna att jag ett tag funderade på att strunta i den
    nya (vilket skulle ha varit första gången) eftersom jag inte varit så övertygad
    av de senaste romanerna. Impulsköpte den dock när jag såg den i en bokhandel i
    Vällingby Centrum.

    Han har stramat upp skrivandet lite känns det
    som. Man slipper de där monologerna och naturbeskrivningar på tre fyra sidor
    som funnits i de senare böckerna. Handlingen känns mer som ursäkt för att
    grubbla över livet och kvinnorna (vilket ju iof inte är helt oviktiga frågor).
    Som vanligt ligger miljön och personerna nära Lundell i verkliga livet. Hus i
    Österlen och enstaka turer till det hatade och älskade Stockholm. Den manliga
    huvudpersonen som närmar sig sextio är konstnär och hans sidekicks är en
    författare samt en rockstjärna (en variant av treenighet som vi ju bland annat
    också såg i hans bok Hjärtats Ljus som kom ut 1983 – f.ö. en mycket bra bok).
    Kvinnoporträtten är som vanligt så endimensionella att jag undrar om han inte
    gör det på rent djävulskap för att reta upp hans kvinnliga kritiker.

    Boken innehåller åtskilliga detaljerade beskrivningar
    av matlagning, väderlek samt sex. Han använder ungefär samma sakliga ton för
    alla tre ämnen vilket är lite kul. Sexscenerna är nog de mest detaljerade jag
    läst om jag räknar bort ”läsarnas egna sexbrev” i tonårens herrtidningar. Men
    de är inte speciellt erotiska, mer kyligt beskrivande. Huvudpersonen verkar ha
    tröttnat men äter ändå Viagra.

    Noterar att Lundell verkar ha börjat läsa
    Hjalmar Söderberg som nämns flera gånger i boken (i en intervju för ett par år
    sedan sa han att han aldrig läst honom). Lite kul tycker jag då de två böcker
    som påverkat mig mest är Lundells Jack och Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma
    leken som jag båda två läste i tonåren. Så läs dem om du vill ha en snabb psykoanalys av
    mig. Dessutom var
    Söderbergs debutroman, Förvillelser som kom ut 1895, dåtidens Jack. Den skapade
    en mindre skandal med sitt för den tiden ganska fördomsfria sätt att beskriva
    huvudpersonens kärleksaffärer samt hans dagdrivarliv som verkade sakna mening
    och mål.

    Vädermannen är bra och jag rekommenderar den till
    alla utom hans allra mest ihärdiga kritiker.

  • Min bror

    J40a

    Sitter på Johnnys balkong i Blackeberg. Han är
    min ett och ett halvt år yngre bror. Eftermiddagen lider mot sitt slut men
    hettan hänger kvar. Det är utan tvekan en vecka för vädermännens mannaminnen.
    Vi lyssnar på Springsteens The River-album och jag dricker en öl. En geting
    jobbar hårt på att irritera oss och lyckas ganska bra. Björken som letar sig
    upp till oss på tredje våningen susar inte.

    I köket, som också fungerar som studio, spelar
    Johnny sedan några nyskrivna låtar för mig på sin akustiska gitarr. De låter
    mycket bra.

    Tidigare på dagen har vi promenerat ner till
    klipporna och badat  i Mälaren. Små
    båtar tuffade lojt i farleden och det ovanligt varma vatten glittrade så där
    vackert det bara kan göra en svensk högsommardag. Efter det gick vi till den lokala pizzerian
    där alla kände varandra och Johnnys skryt om bästa pizzan i Stockholm verkade
    inte vara helt hämtat ur luften. Tvärtom.

    Det är på det hela taget en av de bättre
    dagarna i år.

    Ljuset är mjukt när jag blickar ner från
    balkongen mot den gräsplätt som ligger nedanför hyreshusen i gult tegel som jag
    gissar är byggda på 50-talet. Där nere spelar ett tiotal tjejer fotboll. De är
    runt tio tolv år och de bär alla huvudsjalar. De skrattar och är glada. Bakom
    dem ligger de röda byggnader med vita knutar som de bor i. Det är en
    flyktingförläggning som öppnade för några år sedan. Synen gör mig glad.

    När flyktingförläggningen skulle byggas blev
    det en stark opinion emot den och namnlistor fylldes snabbt i protest. Johnny
    och en vän till honom ställde sig då på torget i Blackeberg vid flera tillfällen
    för att samla in namn från de som faktiskt ville att förläggningen skulle
    byggas. De fick så klart inte lika många namn som motståndarna men tillräckligt
    många för att visa att alla inte var emot bygget. En kort tid senare gav
    politikerna klartecken till projektet. Johnnys insats kan ha påverkat eller så
    gjorde den inte det. Men det är egentligen inte poängen. Poängen är att han sa
    ifrån mot intolerans.

    Han fick för det Stockholm Stads Nelson
    Mandela pris som varje år delas ut till någon som har ”gjort särskilt
    goda insatser för ökad integration i staden.” Han har hela tiden tonat ner det
    hela och säger att han inte tycker att han gjorde så mycket men jag tycker det
    var otroligt starkt gjort av honom.

    I morgon (läs idag) onsdag fyller han 40 år och min present
    är en fotobok jag gjort via iPhoto med bilder från hans liv fram till nu (bland
    annat de bilder av oss två ni ser här). Här nedan kan ni läsa förordet som jag
    skrivit i boken. Jag tycker det berättar en del om var vi kommer ifrån.

    Grattis Johnny!

    —–

    Broder,

    minns du det där snygga målet du gjorde på den
    frusna plätten nära storskogen? Mörkret hade fallit och Lill-Steffe hade inte
    en chans i målet när vi vann VM-finalen. Jublet från de tiotusentals på läktarna
    försvann när någons mamma ropade att maten var klar. Där växte vi upp, i ett
    förortskök med rödfrusna kinder och sjömansbiff på tallrikarna.

    Kommer du ihåg gårdskrigen och alla rykten om
    de som bodde uppe på höjden? Tortyrmetoder de använde på fångar i
    lillskogen. Men dom kunde inte ta oss. Ingen kunde ta oss. Vi var två
    musketörer. Vem behövde tre?

    Lukten av tång i Tressan och doften av tjära i
    skidvallarboden på Köja. Vi bär det med oss som gemensamma nämnare. Liksom de
    många cykelturerna till Lövstabadet. Och alla de där campingsemestrarna när
    regnet aldrig ville sluta att falla.

    Skateboard och makroner. Förortens
    förbannelser och möjligheter som moln på en 70-tals himmel. Bland förfallna
    växthus och ett förortscentrum som fastnat i 50-talet. Lennart Hyland och
    flagnad framtidstro men vi hittade frälsningen i tre ackord. London och Rågsved
    skrek i våra pojkrum. Livskraft på vinyl och skolans dammiga
    tristess hade inte en chans ”I learned more from a three minute record…” Som
    mannen från New Jersey sjunger. Ord lika sanna i en Stockholmsförort

    Svinkalla kvällar utanför ungdomsgården när
    ingen ville gå hem. Eller fredagskvällar på väg till någon fest vi aldrig
    hittade. Men en kasse DAB och blandband i en bergsprängare och vi var okej.

    Sedan flytten från vårt barndomsland.
    Tillsammans i en andrahandstvåa på Duvgränd i Sundbyberg. Storhandla på
    B&W. Piroger och grillbiff.

    …och kvällarna på Hunters Inn.

    Nu är vi hyfsat vuxna och vi har ett hav
    mellan oss men vi är fortfarande barn och jag finns vid din sida.

    Alltid!

    / T

    J40b

  • Kalles Kaviar har anlänt – spelen kan börja!

    Läser i gårdagens Aftonblad ett reportage om
    de svenska OS-deltagarna som börjar anlända i Peking. Fastnar för följande
    citat:

    ”I gemensamma utrymmen finns tillgång till
    svenskt kaffe, Kalles Kaviar och godisbilar – allt ett svenskt medaljhopp kan
    tänkas behöva…”.

    Ja, hemska tanke om de skulle behöva dricka
    kinesiskt kaffe!

    Okej, jag förstår att OS-deltagarna ska
    fokusera på att vinna medaljer och att de gäller att hålla dem glada och
    bekväma. Men det känns så deprimerande förutsägbart och ovanstående citat
    skulle ju även kunna gälla många svenska turister. Gärna två veckor på Mallorca men glöm för allt i världen
    inte att ta med svenskt kaffe.

    Exakt var i Sverige ligger de där
    kaffeodlingarna egentligen?

  • Smoliansky, Nilsson och en tunnbrödsrulle

    Smoliansky

    Som ni ser har jag lyckats hålla mig bort från
    datorn ganska bra under sommaren. Semestern har förflutit utan några större
    skandaler. Jag är fortfarande kvar i Stockholm och här är det närmast tropisk
    värme nu. Var tidigare i juli en sväng till Kroatien som var ett fantastikt
    land. Återkommer till den resan här på bloggen inom kort.

    Jag var häromdagen på Kulturhuset och såg
    fotografen Gunnar Smolianskys utställning ”En bild i taget” (bilden ovan). Det är bilder han
    tagit de senaste 50 åren och utställningen är fantastiskt bra. Imponeras av
    konsekvensen i hans fotograferande och hans förmåga att hålla nyfikenheten vid
    liv. Det är hundratals bilder i vilka han förundrat försöker förstå tillvaron.
    Ofta på söder och i Saltsjö-Boo. Bilderna är uppfriskande små i en tid då utställningsbilder
    tenderar att bli större och större (helst ska hela väggen fyllas med en bild).
    Gå dit och se utställningen innan den stänger den 14 september.

    Av en ren tillfällighet råkade Smoliansky själv
    vara på utställningen samtidigt som jag. Han gick runt där i den annars ganska
    tomma lokalen med en vän. Funderade på att hälsa men vad skulle jag säga? ”Jag
    gillar dina bilder” känns lite fattigt så jag sa ingenting.

    Såg även Lennart Nilssons utställning “Någonstans i Stockholm” som också är sevärd men betydligt mindre. Den fokuserar på hans reportagebilder på 40- och 50-talet. Innan han började
    fotografera kroppens inre gjorde han reportage för tidningen Se. Som till
    exempel ”Ett dygn på Stureplan”, “Livet på Centralstationen” och ”Våren – vad är
    det?” Reportageidéer som ju är geniala i sin
    enkelhet. Varför görs det inte sådana nuförtiden?

    De serverade laxlasagne i restaurangen på
    Kulturhusets tak. Jag gick ner till Sergels Torg och åt en tunnbrödsrulle
    istället. Det är mer exotiskt för en New York-bo.

    Ser i DN idag att Barack Obama drog 200 000
    människor till ett tal han höll i går i Berlin. Imponerande! I USA är 70 000 största publiksiffran
    hittils. Det var i Seattle. John McCain drar på sin höjd några hundra. Nu
    tänkte jag skriva att det inte nödvändigtvis är en bra sak att européer gillar
    dig om du vill bli president i USA. Men just i år tror jag kanske att det kan
    vara en tillgång till och med i det så kallade ”Heartland” (dvs allt det där
    mellan de amerikanska kusterna). Väldigt många amerikaner som jag träffat är mycket bekymrade
    över landets förlorade status i resten av världen.

    Pride-festival i Stockholm nu och ser att
    Kristdemokraterna är upprörda över att SL-bussarna kör med regnbågsflaggor. Hur
    var det nu igen? ”Alla är vi guds barn”. No?

    I kväll ses vi återigen på Mosebacke!

  • Dagens Nyheter + Sommarnatt på Söder

    Soder

    Sommarbesök i Stockholm betyder Dagens Nyheter
    istället för New York Times till frukostkaffet. Det vore orättvist att jämföra
    dem rakt av med tanke på skillnaden i ekonomiska resurser och jag tycker DN är
    en bra tidning. Har dock fortfarande inte vant mig vid det mindre formatet.
    Känns fel för en morgontidning.

    En av de bättre artiklarna under veckan var
    Maria Svelands text i den nya serien om ”Folkhemmet i förändring” i  DN söndag.  Hon driver samma tes som jag var inne på tidigare här på
    bloggen     om att inrednigs- och matlagningstidningar är vår tids
    instruktionsböcker för hur livet ska levas och att de effektivt tränger bort
    viktigare frågor.

    Bland annat skriver hon: ”Här ryms inga problem med ojämställdheten
    (men vi anar den som ett bråddjup), här reproduceras i stället gamla
    urkonservativa idéer om kvinligt och manligt. Han jobbar och hon är hemma och
    pysslar. Här är recepten alltid krångliga och festen aldrig spontan eller
    enkel”.

    Halvvägs in i en text om
    sommarkollo på Barnens Ö i dagens DN får vi veta att det var fotografen Lars Epsteins sista
    uppdrag för Dagens Nyheter innan pensionen. Han har kanske inte varit en av
    DN:s allra mest profilerade fotografer men jag har gillat hans genuina intresse
    för Stockholm och dess nutidshistoria. Dessutom så skrev han en del artiklar själv
    och om jag inte minns fel så brukade man kunna se och läsa hans betraktelser på
    Namn Nytt-sidorna.

    Kul detalj angående Barnens Ö är att han
    tydligen själv var där som barn och sedan jobbade som ledare där i många år.
    Han har också varit tillbaka där många gånger som DN-fotograf.

    Läs artikeln här och se även bilder av bland annat
    Lars in action (klicka på “Visa bildspel”).

    Själv har jag bara 24 år kvar till pension om
    man nu har råd att sluta jobba då.

    Bilden ovan tog jag efter kvällen på Mosebacke
    som var osedvanligt lyckad med uppslutning från en härlig mix av människor som
    är viktiga i mitt liv (och jag höll mig ovanför borden). Klockan var lite över
    tre på söndagsmorgonen och jag var på väg att hoppa in i en taxi vid Medborgarplatsen.
    Men solen var på väg upp och ljuset var så magiskt som det bara kan vara en
    svensk sommarnatt (visserligen dämpades magin något av alla dyngraka
    fyllskallar som högljutt raglade runt på Götgatan i något som nästan liknade
    absurd performance art) så jag tog en promenad istället och tog bilder med
    min nyinköpta lilla Lumix-kamera. 

    Söndagen var en tuff match men den är glömd
    nu och bilderna består. Och ni som kan ert Söder vet såklart vilken husfasad
    som är på bilden.

  • Rapport från Farsta

    Farsta01

    Vad gör jag de första fyra dagarna av min
    semester?

    Jo, sitter framför min dator vid mormor och
    morfars köksbord i Farsta och jobbar med ett bildspel till ett större jobb jag
    gjort under våren. Jag skulle ju kunna säga att jag stannat i Farsta hela
    dagarna för jag vill umgås med mina morföräldrar, vilket ju är sant. Men hur
    social är man egentligen med ett par hörlurar på huvudet och en hjärna som är tillbaka
    i USA?

    Utanför är Sverige sommargrönt med klarblå
    himmel och några enstaka vita moln för dekoration. Sommarklädda och glada
    människor är på väg till gläntor, sjöar och uteserveringar för att skapa trevliga minnen att ha till hands i framtida mörka och kalla vinterkvällar.

    Själv kommer jag på att jag måste gå igenom
    mappen med ratade bilder för att se om jag ändå inte missat någon som passar in
    i min berättelse. Jag behöver antagligen vård eller åtminstone en lektion i hur
    man kopplar av.

    Skippade just ett erbjudande att hänga med Topper-Jocke
    till Borlänge för att se Sex Pistols och Thåström som spelar där i kväll på
    Peace & Love-festivalen. Där hade jag även kunnat träffa min vän Per Georg från
    38:e gatan i New York och tillika Borlänges stora son som är i hemstaden på
    semester.

    Jag har inte ens varit inne i stan ännu om man
    inte räknar taxiresan från Arlandaexpress till Farstavägen. Men ett par kortare
    utflykter till Farsta Centrum har det blivit och bjuder på några bilder
    därifrån.

    Det har också blivit en del trevliga middagar på
    mina morföräldrars balkong med svensk husmanskost och en och annan snaps. Dessutom så planeras imorgon lördag ett besök med vänner och syskon till
    Mosebacke så det kanske finns ett visst hopp!

    …men först måste jag bara lista ut hur jag ska
    få Bruce Springsteen att ge mig tillstånd att använda en av hans låtar till
    mitt bildspel.

    / T

    PS. Om någon av er råkar ha vägarna förbi
    Mosebacke i morgon kväll så träffas jag i baren (…eller under borden).

    Farsta02Farsta02 Farsta04 Farsta03

     

  • Sommarlov

    Mjukglass

    I kväll flyger jag till Stockholm för lite
    semester. Har ju varit en hektisk vår så det ska bli skönt att vara ledig ett
    tag. Men om jag känner mig själv rätt så kommer jag nog inte kunna koppla ner
    helt och hållet. Så håll utkik efter ett och annat blogginlägg med iakttagelser
    från Det Gamla Landet.

    I övrigt träffas jag antigen i Farsta Centrum
    eller på Mosebacke.

    Trevlig sommar!