En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York
Den sista helgen i september öpnnar en utställning med bilder av den världskända krigsfotografen James Nachtwey i Stockholm. Närmare bestämt på det nya femstjärniga hotellet som Pelle Lydmar ska öpnna alldeles intill Nationalmuseet.
Tempot på mitt bloggande har mattats något de
senaste dagarna. Jag har visserligen inte rest så mycket den här veckan mer än
en dagstur till Baltimore i går. Men på måndag flyger jag till Stockholm för
ungefär en månads ledighet och det är en hel del att fixa här i New York innan
så bloggen har fått stå tillbaka lite.
Men jag planerar att blogga en del från Sverige
också så titta gärna in då och då under sommaren.
Det ligger mycket jobb bakom bilderna i boken
och ibland har arbetet med dem tagit Gerhard in i miljöer som kanske inte
alltid varit helt säkra. Han berättar i bokens förord att han vissa perioder
jobbade under ett annat namn för att skydda sig själv och sina anhöriga. Han
berättar vidare att han spenderade fem månader i Bulgarien för att försöka
övertala en kriminell liga att få följa med en grupp prostituerade från Ukrania
när de smugglades över gränserna i Europa. Han lyckades aldrig få till men inte
för att han inte försökte som ni ser.
Boken, som kostar 500 kr + frakt, innehåller många starka bilder i
svart/vitt och jag rekommenderar den till alla (utom de allra mest pryda
kanske) som är intresserade av bildjournalistik på högsta nivå.
Läs mer om den här och skicka ett e-mail till
Gerhard om du vill köpa den.
Den kommer också att finnas i välsorterade
butiker i Stockholm som till exempel Galleri Kontrast.
Jag åt lunch med Gerhard i New York nyligen.
Han berättade då att han förra året var med och startade en fotofestival i
Bangkok som de lite skämtsamt kallade ”världens minsta fotofestival”.
Fotograferna som var med då var förutom Gerhard, Vinai Dithajohn från Thailand, Jonathan Taylor UK, Jepser Haynes
Sverige/USA, Nick Nostitz från Tyskland, Patrick Brown Australien och James
Nachtwey från USA. Den gemensamma nämnaren är att de antingen bor i Bangkok eller
reser dit med jämna mellanrum. Entréavgiften
var ca. 3 dollar och då fick gästerna äta så mycket de ville.
Gerhard Jörén säger om
festivalen:
“Vi vill göra det
enkelt för alla. som vi jobbar så är det bara inbjudningar som gäller. Inga
vackra bilder utan mer cutting-edge material. Fotografer gör sin egen slideshow
på ca 5-10 minuter som de skickar in.
Vi vill främja och
lyfta fram Bangkok som Asiens pärla när det gäller kreativa fotografer, främst
inom dokumentärfotografi. Det viktigaste är att folk producerar ett bra
material, skapar en skön stämning och går därifrån inspirerade.”
Nästa festival
planeras till den 11 och 12 januari 2009.
Gerhard berättade att
han känner fotografen James Nachtway mycket väl sedan de tidigare bodde i samma
hus i Bangkok och att han dagen after vi sågs skulle äta lunch med honom.
Jag hoppas bara att
han inte översatte mitt blogginlägg om Nachtwey som ju inte var helt positivt.
Är du under trettio år och intresserad av att
förmedla en bild av Sverige bortom röda stugor och folkdräkter? Då är detta
spännande projekt något för dig. Det är en fotobok som med EU-stöd ska komma ut
i höst.
På deras hemsida beskrivs projektet så här: ”Fotoboken
om Sverige är ett projekt som ska samla unga människor för att förmedla en bild
av Sverige som vi ser den. Vi vill berätta om det Sverige som ungdomar ser och
upplever för att skapa förståelse mellan generationer, regioner och länder.”
Deadline för bilder är redan 30 juni så skynda
att leta fram bilder eller kanske ta nya.
Läs mer på deras hemsida.
Jag fick reda på projektet via Kristina
Snyders blogg.
Den legendariske krigsfotografen, och tillika
en av Vll:s grundare, James Nachtwey stod på schemat men det var sagt att hans
framträdande hade ställts in på grund av att han var på jobbresa i Kongo. Så vi
blev nog alla förvånade när de efter Chris Morris föreläsning annonserade att
Nachtwey trots allt var där. Det visade sig att han blivit klar tidigare än
beräknat i Afrika och hade skyndat sig tillbaka till New York. En timme
tidigare hade han landat på JFK-flygplatsen.
Nachtwey visade bilder från hela sin karriär
och mest var det ju krig och elände. Han sa att han, liksom många andra, blev
politiskt medveten på sextiotalet och han kallade sig själv en ”anti war
photographer”. Han såg sitt fotograferande som ett sätt att få utlopp för sin
ilska över orättvisor i världen.
James Nachtwey var i sitt hem på södra
Manhattan när terroristerna flög de två passagerarplanen in i World Trade
Center-tornen och tog sedan några av de bästa bilderna jag sett från den dagen.
Han menade att det då gick upp för honom att han de senaste tjugo åren hade
jobbat på samma story i den islamska världen i Afrika, Asien och Mellanöstern.
Att allt hängde ihop.
Till skillnad från de andra fotograferna så
pratade han inte fritt utan läste från ett manus. Visserligen väldigt
välskrivna ord men det blev samtidigt lite stelt. Nästan som hans bilder och
jag anar en man i behov av kontroll.
Hans bilder ja, vad ska man säga om dem? Det
är omöjligt att säga att de är dåliga. De är nästan för bra. Men jag tycker
ibland att de blir så kalla och registrerande i sin perfekta komposition att de
tycks sakna själ. Att fotografens hjärta inte syns i dem. Vissa bilder är så starka att de knappt går
att titta på. Till exempel den av en man i Afrika som nästan ser ut som ett
skellett och som kryper på alla fyra. Men kanske är bilderna bara ärliga och
kanske fyller de sin funktion och får folk att reagera. Och jag är absolut inte
en av dem som tycker det är fel att ta estetiska bilder av elände. Estetiken
hjälper ofta att lyfta fram ett budskap menar jag.
Han visade också några bilder från ett jobb
han gjort nyligen om brott och straff i USA. Det var bilder från fängelser och
ute med poliser på nattskiftet. Lite ovanligt att se Nachtwey-bilder tagna i
USA men det såg bra ut.
Efter föreläsningen fick han bara två frågor
från publiken. Den ena handlade om kriget i Irak och vad fotograferna där
skulle göra för att kunna visa en ärlig bild av konflikten trots ”censur” från
amerikanska armén och den andra frågan var om vad han jobbade på just nu. Nachtwey hade mycket svårt att höra frågorna
och berättade att han nästan är döv och att den dåliga akustiken i det
auditorium vi var i gjorde det ännu värre. Efter att ha fått frågorna repeterade för sig ett par
gånger svarade han på den första att han tyckte att det fanns flera fotografer
som gjorde ett bra jobb i Irak och att också flera Irakiska fotografer blivit
väldigt duktiga. På den andra frågan sa han bara att han inte ville berätta vad
han jobbade med för att hans uppdragsgivare antagligen inte ville att det
skulle komma ut.
Det är ju lite märkligt att bara två personer
ställde frågor till en av de mest framträdande bildjournalister i vår tid.
Kanske var det för att han inte hörde så bra men mest tror jag det var för att
folk var rädda att göra bort sig när ”Gud” var i huset.
Bilden ovan av tre Vll-fotografer är tagen på
bok-signeringen efter seminariet. Från vänster: James Nachtwey, John Stanmeyer
och Gary Knight.
Här kan ni se James Nachtweys bilder.
Läs tidigare delar i min serie om bildbyrån
Vlls seminarier på New York Photo Festival:
Här följer en liten intressant detalj som jag
glömde att ta med i Del 1 av den här serien:
Fotografen John Stanmeyer som bor i Bali och
som jobbar mycket för National Geographic (antagligen den bästa bildtidningen i
världen) sa under sin föreläsning, utan att ha fått frågan: ”Fråga mig inte vad jag hade för bländare eller slutartid när jag
tog bilderna. Jag har ingen aning eftersom jag alltid fotograferar med programautomatik inställt på kameran”.
Jag vill tro att han skämtade men det lät inte
så. Jag menar, han jobbar för f—ing National Geographic.
Mind boggling minst sagt.
Det handlade alltså om tre unga norska tjejer
som åkt fast med 22 kilo kokain i resväskorna på flygplatsen i Cochabamba. Det
hände för tre veckor sedan och vi var det tredje VG-teamet från
”papperstidningen” i raden där. På plats när vi kom fanns Marianne från VGTV.
Hon hade varit där i en dryg vecka och hade total koll på läget. Dessutom
pratade hon spanska så utan henne hade vi varit helt hjälplösa.
Den här typen av historier är ju dessutom ofta
en härva av information och desinformation. Källor som läcker saker som gagnar
deras agenda och det är svårt att veta vad som är sant eller inte. Bästa sättet
för oss att försöka få information var att stå hela dagarna utanför fängelset
dit familjemedlemmar, advokater och ambassadfolk kom och gick i en strid ström. En samling individer som skulle visa sig
innehålla en del färgstarka karaktärer.
Som till exempel en av de lokala advokaterna
inblandade i fallet som föll hårt för en av de kvinnliga norska reportrarna på
plats och som efter ett par dagar frågade om hon ville bli hans flickvän. Hon
nekade såklart och sa att det gick absolut inte eftersom hon var där som
reporter för att bevaka fallet (det fanns fler skäl än så). Men som den advokat
han var så började han argumentera för sin sak; ”Du har ju rätt att känna
närhet. Vill du verkligen förneka dig den rätten?”. Det ville hon men han är
min nya hjälte!
Eller den där sydamerikanen i tajta byxor och
casanova-look som påstod att han var släkt med en av de anklagade och försökte
sälja exklusiva bilder inifrån fängelset till oss för åttahundra dollar. Vid en
enklare koll visade det sig att bilderna var från polisutredningen och att
flera av dem redan hade figurerat i media. Vi avböjde vänligen men bestämt och
jag misstänkte att det inte var första gången han försökt lura till sig pengar.
Och så har vi en av de anhöriga som inte
uppskattade vår närvaro utanför fängelset. Han verkade dock ha sett för många
Hollywoodfilmer och försökte i en bisarr pose stirra ner oss igenom sina dyra
solglasögon. Han gick sedan fram till oss och låg väldigt nära gränsen till hot
när han uttryckte sin ovilja över att vi var där. Detta trots att vi inte hade
närmat oss honom eller tagit bilder av honom. Jag kan i och för sig förstå att
det är en stressfull situation för de anhöriga men samtidigt är det ju bättre
att norsk media följer vad som händer och sätter press på den lokala polisen
att allt går riktig till. Det kändes som att han kanske tänkte mer på sig själv
än de i fängelset. Dessutom, hade de varit ifrån till exempel England eller USA så hade både de häktade och anhöriga varit namngivna och på bild i de ländernas
media. Något vi ju inte gör i Sverige och Norge så länge någon inte är dömd.
Hotellet vi bodde på var en egen liten
bizarro-värld. Där fanns en restaurang som oftast var tom men med ofattbart
långsam service som förde tankarna till Fawlty Towers och i trädgården fanns en
galen papegoja som bet Marianne i fingret. Varefter han uträttade sina behov på
hennes dator och sedan stal hennes rumsnyckel.
Dag två checkade dessutom ett tjugotal
bolivianska kvinnliga fotomodeller in på vårt hotell. De trippade sedan
högklackat runt på hotellområdet under resten av vår vistelse. Reporter Kim såg
glad ut och slutade för ett tag att hävda att det var dags att dra tillbaka
till New York. De var i stan för någon slags modeshow och det var tydligen
tillräckligt stort för att en av TV-kanalernas morgonshow sände direktsända
intervjuer med några av modellerna vid hotellets pool medan vi åt frukost där.
Om ni vill veta mer detaljer om fallet kolla
in VG:s artiklar om det här.
Jag landade på La Guardia-flygplatsen sent i
går kväll och det är skönt att vara hemma i normala och lugna New York igen.
Bilderna nedan:
1. Fängelset där de tre norskorna sitter medan polisutredningen
pågår.
2. VGTVs Marianne blir intervjuad om fallet av
en lokal TV-kanal
Har även lagt till en bild av Kim och gamblern Ruy i förra inlägget.
Han visar oss sin bok som han har skrivit ner
alla vad i och berättar om vinster och förluster. I går förlorade han på båda
EM-matcherna men idag har han redan vunnit på Spanien och har nu satsat 40
bolivianska pengar på Sverige. Han pratar hela tiden och verkar besatt av
siffror. Han säger rakt av att Zlatan är 195 centimeter lång och väger 95 kilo.
Samtidigt som vi ser just Zlatan göra 1-0 med
ett oerhört vackert skott berättar vår vän att han haft hundra flickvänner från
tjugotre olika länder och att han gjort konkurs sjutton gånger. Oklart om det
hade något samband men inte helt osannolikt. Han kommer från Peru men har ryska
rötter. Hans farfar var den siste tsarens tandläkare och hans pappa flydde
kommunismen till Paris. Där träffade han en Kille från Peru som sa att det var
ett fint land så han flyttade dit.
Petter Hansson gör ett kanske inte lika
vackert mål men minst lika viktigt och vi beställer in en stor flaska lokalt öl
till. Ruy berättar att han sedan han var elva år har letat efter den rätta
tjejen att dela sitt liv med. Han träffade henne äntligen för fyra år sedan. De
var tillsammans med varandra i tre år men sedan var hon otrogen enligt vår vän.
Visserligen var det med hennes man men det hindrade inte honom från att under
en direktsänd intervju (om fotboll) gå ut och anklaga henne (med namn) för
otrohet men sa samtidigt att han var beredd att förlåta henne och att hon kunde komma
direkt till TV-studion. Hon kom aldrig men han verkar inte ha gett upp.
Ruy hade dock en bra dag med två vinnande vad
och han såg nöjd och lite småfull ut när vi tog taxin till hotellet. Trots att
han skulle till tandläkaren klockan åtta samma kväll.
Bilden nedan: Ruy försöker förklarar de olika vaden i hans anteckningsbok för Kim.
Let’s go Zlatan!
Antagligen är det samma långtradare som man
otåligt låg bakom under sin barndoms bilsemestrar. I alla fall vi som var barn
på den tiden TV bara hade två kanaler och dataspel var två vita klossar som
spelade ”tennis” med en mindre vit kloss mot grå bakgrund. Men när Björn Borg
vann Wimbledon-tennis i bilradion eller en Lindeman-kassett rullade så glömde
man lätt bort de långsamma långtradarna.
Fram till i dag vill säga när inget av det
fanns till hands.
Återkommer antagligen till detta men bjuder så
länge på en bild jag tog i Cochabamba idag.
Tankar från 39:e gatan 