Tankar från 39:e gatan

Nu handlar mycket av spekulationerna i media
om vem som Obama ska välja som vice president-kandidat. Många menar att det bör
bli Hillary. Han kommer så klart att säga att hon finns med på listan av
kandidater men jag har mycket svårt att tro att han väljer henne. Visst på
pappret kan det verka som en oslagbar kombination där hon kan leverera viktiga
stater som till exempel Pennsylvania och Ohio i höstens presidentval. Det är stater
med många väljare som tillhör gruppen lågutbildad vit arbetarklass, en grupp som
Obama har haft problem med. Men samtidigt bygger hela hans kandidatur på temat
förändring vilket ju inte riktigt rimmar väl med den politiska dynastin
Clinton. Dessutom får han ju Bill Clinton på köpet som trots att han är en
extremt skicklig politiker troligen kommer att bli mer av ett problem än en
tillgång. Inte minst sedan han under våren har visat sig haft svårt att hålla
sig till Hillary-kampanjens så kallade talking points och ofta skapat rubriker
av fel anledning.

I senaste Vanity Fair är det dessutom artikel
som påstår att han har ”umgåtts” med andra kvinnor under senaste årets
kampanjade för Hillary.

Mer troliga är namn som före detta generalen
Wesley Clark som är Hillary-supporter och som själv ställde upp i primärvalen
för fyra år sedan. Eller Senator Jim Webb från Virginia som är Vietnamveteran.
Delawares senator Joe Biden, ordförande i senatens tunga Committe on Foreign
Relations är också en väl kvalificerad kandidat. I dessa namn kan Obama få
kompetens i militära frågor samt utrikespolitik som han i mångas ögon
saknar. 

Jag hörde för övrigt en intressant teori på
TV-kanalen MSNBC där en så kallad pundit (politisk expert) sa att han hade via
sina källor hört att Hillary vill att Obama ska erbjuda henne vice
president-posten så att hon kan tacka nej till den. Han menade att hon inte var
intresserad av posten som ju har relativt lite makt men att hennes förlust med
detta upplägg kan se lite bättre ut.

Jag är nu tillbaka i New York efter en tidig
morgonflight och bara fyra timmars sömn. Men skönt att vara hemma igen. Och ja,
jag lyckades ta mig inom hyfsat avstånd på gårdagens Obama-rally. Bilderna är
därifrån.

Här kan ni se artikeln vi levererade till VGNett och inte minst också se ett TV-inslag vi gjorde. Kim har filmat allt
utom de gånger när ni ser honom i rutan med sin röda mikrofon. Då håller jag i
kameran. Notera hur Obamas högsta politiska rådgivare, David Axelrod, ignorerar
de andra reportrarna och bara svarar på Kims frågor.

Många, inklusive jag själv, har den senaste
tiden hävdat att varumärket Clinton har devalverats under våren. Anledningen
skulle vara de tuffa, och smått desperata, attackerna mot Obama samt oviljan
att ge upp när loppet redan är kört.

Men tänk om det är precis tvärtom. Att hennes
fightervilja är det som stannar kvar i amerikanernas medvetande efter att de
solkiga detaljerna från det dagliga kampanjandet, som för stunden kan verka
stora, försvunnit in glömskans tysta rum. Och att det i kombination med att
folk kommer att känna sympati med Hillary när hon förlorat i själva verket
kommer att stärka hennes varumärke i framtiden.

Onekligen en perfekt upptakt för henne till
presidentvalet 2012 då de desillusionerade Demokraterna kommer att be på sina
bara knän att hon ställer upp och utmanar president John McCain. Hillary kommer
såklart att dra ut på tiden med att ge besked men jag har svårt att tro att det
blir ett nej.

För Bill kanske det inte ser lika lovande ut.
Han har ju fungerat som Hillarys ”attack dog” och stundtals har hans attacker
på allt och alla verkat utom all kontroll. Han har många staket att laga när
valet är över, inte minst med de svarta.

Hillary verkar mer och mer avslappnad. Läste
att hon här om dagen, ombord på kampanjens flygplan, kom till reportrarna bak i
planet med en whisky on the rocks i handen. En otänkbar scen bara för någon
månad sedan men nu ett tecken så gott som något på att verkligheten har börjat
sjunka in. Läs om whiskyn här.

Om min teori här ovan stämmer så kanske bilen
på bilden inte behöver sjunka i värde efter att Hillary erkänner sig slagen nästa vecka.

/ T

PS. Ibland tycker jag det är lite kul att direktöversätta
amerikanska uttryck till svenska. Men det blir ju oftast ganska obegripligt så
här är en lite förklaring:

Laga staket = Mending fences.

Som i USA betyder något i stil med ”jobba på
att förbättra relationen med bekanta som man p.g.a. sitt beteende gjort
förbannade eller besvikna”. Ni ser ju att ”Laga staket” är mycket mer
praktiskt, så jag tycker vi inför det i svenskan.

Puerto Rico är ju inte en stat utan ett
självstyrande territorium i USA. Dess invånare har amerikanska pass. De får
rösta i primärvalen men inte i höstens presidentval. Något märkligt kan tyckas
men så är det. Eftersom det i vanliga fall redan brukar vara klart i februari eller mars vem
som blir partiernas kandidater så är många av de här senare staterna inte vana
vid all uppmärksamhet de får. Allra minst Puerto Rico. Men de verkar trivas i
spotlighten.

Obama gjorde ett besök till Puerto Rico i
förra helgen men Hillary har varit här oftare, så även Bill och Chelsea. Som
New Yorks senator så förväntas det att Hillary vinner enkelt här. Det bor över
en miljon Puertoricaner i New York och banden med hemlandet är starka. Dessutom
har, kanske inte helt oviktigt, landets stora son, artisten Ricky Martin,
uttalat sitt stöd för Hillary.

Vi landade i San Juan på torsdagen och hängde
först med ett gäng valarbetare från Hillarys kampanj som kommit ner från Texas
och Illinois. De var alla spansktalande och tillhörde det team som jobbat på
att få Hispanics i USA att rösta på Hillary. Något de lyckats ganska bra med.
De skulle ut och göra ”visibility”, vilket visade sig betyda att de ställde sig
i en vägkorsning och viftade med Hillary-plakat och delade ut små flygblad om
ett rally hon skulle ha dagen efter i Old San Juan. De körde dock vilse i den
vita minibussen som även vi åkte med i och det tog mer än en timme innan vi hittade
rätt vägkorsning. Vad skillnad var från alla andra vägkorsningar vi passerade
frågade jag aldrig.

De berättade för oss att det skulle vara fest
för homosexuella Hillarysupportrar på en Gay-bar senare på kvällen. Så efter en
middag på Parrot Club (bisarrt nog har jag en ”stamkrog” i San Juan, Kim är
tredje reportern jag äter med där genom åren) så drog vi såklart dit. När vi
efter ytterligare felkörningar äntligen hittade baren visade det sig mest vara
kvinnor där. Varav några faktiskt var så kallade delegater som alltså ska till
demokraternas konvent i Denver senare i sommar för att rösta. De berättade att
de hade kvoterat ett visst antal homosexuella delegater. Coolt tycker jag!

Hillarysupportrarna tycks annars just nu leva
i förnekelsestadiet. De verkar vägra att inse att det är över. När man frågar
dem om hur hon mattematiskt ska kunna vinna valet mumlar många något om popular
vote och Michigan och Florida. Men ännu vanligare är diffusa svar i stil med
”jag vet att hon är stark, jag vet att hon kan vinna”. Hur det ska gå i
praktiken går de inte närmare in på. Och själv tycker jag lite synd om dem och
frågar inte mer.

Imorgon, söndag är det val i Puerto Rico och
på tisdag är det val i Montana och South Dakota. Det är de två sista
primärvalen och det känns lite som en målgång efter ett marathon (inte för jag
vet hur det känns men you get the point). Men egentligen är det ju bara ett depåstopp inför
presidentvalet i höst.

På tal o Florida och Michigan, som ju
diskvalificerade sig själva då de la sina val för tidigt, så ska partiledningen
i det demokratiska partiet mötas i Washington DC på lördagen för att besluta
vad de ska göra med delegaterna från de staterna. Hillary vill att de ska
räknas då hon vann båda staterna (Obama var iof inte ens på valsedlarna i
Michigan), detta trots att hon och de andra kandidaterna kom överens om att
inte kampanja eftersom de ändå inte skulle räknas. Antagligen kommer det att
bli en kompromiss där hälften av dem räknas och det kommer inte förändra
någonting i delegaträkningen och Obama kommer fortfarande att stå som vinnare.