Tankar från 39:e gatan

En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York

recent posts

about

  • Flytta hemifrån

    Lovsta

    I förra veckan flyttade min minsta lillebror
    Niclas hemifrån. Han är 19 år yngre än jag.

    Det får mig att minnas den där känslan av att
    flytta till sin första lägenhet. Man lämnar sin barndoms land bakom sig för
    alltid. En av de större milstolparna i livet onekligen.

    Det var jag och min ett år yngre bror
    Johnny som delade en andrahands tvåa på Duvgränd i Sundbyberg. Vi brukade
    storhandla en gång i månaden på B&W vid Bromma Flygplats. Många piroger
    blev det. Big Audio Dynamite och Imperiet i stereon. Ravioli och Pearl Rosé på
    ballkongen. Minns du kvällarna på Hunters Inn? Den där sunkiga baren vid
    Fridhemsplan. Det var 1987 och jag hade precis klarat av ett bortkastat år i
    lumpen.  Jag ägde en gammal Saab
    som vägrade att starta oftare än inte.

    Det är den där tiden när livet är mer
    ”Greetings from Asbury Park” än ”Glory Days” eller ”Bobby Jean”. Ni som kan er
    Springsteen vet vad jag menar. Ni andra får Googla.

    Så njut friheten Niclas, this is your time.
    Världen är din och allt är möjligt.

    …och sorry att jag glömde din födelsedag i
    förra veckan. Vi får fira den på Mosebacke i sommar (Hunters Inn finns tyvärr
    inte längre), eller kanske med folköl och microvågade piroger i din nya
    lägenhet?

    För gamla tider.

    För nya tider.

    För festen.

    För livet.

    –

    ”I was born blue and weathered but I burst
    just lika a supernova

    I could walk like Brando right into the sun

    Then dance just lika a Casanova

    With my blackjack and jacket and hair slicked
    sweet.”

     

    It’s hard to be a saint in the city – Bruce
    Springsteen

    –

    Bilden ovan är tagen för ungefär tio år sedan
    och visar Niclas vid badklipporna i Lövsta   (i Stockholms västra förorter).

    / T

    PS. Han spelar i ett grymt bra band som heter
    Skit i Det. De behöver dock en ny trummis så sänd en rad
    om ni känner någon trummis som gillar punk och letar efter ett band att spela i.

     

  • Vll-seminarier – del 3

    Bbq_bkln

    Sakta men säkert avancerar min serie om
    bildbyrån Vll:s seminarier framåt.

    Nästa fotograf ut var amerikanskan Stephanie
    Sinclair som bor i Beirut. Hon började sin karriär som pressfotograf på The
    Chicago Tribune där, som hon som hon sa, ”gjorde fem, sex jobb om dagen och till
    exempel fotograferade biodlare när det inte var bisäsong etc”.

    Terrorattackerna den 11 September, 2001 förändrade
    allt och hon menade att amerikanska bildjournalister var tvungna att omvärdera sin roll och
    inse att vad som hände ute i världen påverkade USA. Hon tog sig först till New
    York för att skildra efterspelet till attackerna och sedan till Irak för att
    bevaka kriget där. Efter en tid i Irak sa hon upp sig från tidningen men
    stannade kvar i mellanöstern för att frilansa. Stephanie sa att hon inte ser på sig
    själv som en krigsfotograf och flyttade efter ett tag från Irak till Libanon.
    Men även där blev det ju krig sommaren 2006 som hon då fotograferade. För de
    bilderna vann hon ett tredje pris i World Press Photo. Hon har även deltagit i
    deras Masterclass.

    Hon har ofta valt att skildra kvinnors
    situation i konflikterna och har på senare tid jobbat med andra viktiga frågor
    för kvinnor i världen. Hon visade bilder från två olika projekt. Ett var om
    unga flickor som tvingas gifta sig med äldre män. I många fall är de fortfarande
    barn. Ett exempel var en 55-årig man som skulle gifta sig meden 8-årig flicka i
    Afghanistan. Stephanie sa att det var mycket svårt för henne att närvara vid
    dessa ceremonier då hon innerst inne skulle vilja göra allt hon kunde för att
    stoppa dem. Men hon fick tvinga sig själv till att tänka att hennes bilder
    kanske kunde förändra situationen och rädda andra unga flickor från samma öde.

    Ett annat projekt var om kvinnlig omskärelse
    där hon fotograferat när sådana utförs. Hon visade en del bilder av det men som
    hon sa, hon hade valt bilder som inte var alltför starka. Vet inte om jag ens vill se de hon inte
    visade. De vi fick se var jobbiga nog men såklart viktiga. En i publiken
    frågade Stephanie hur hon klarade sig att distansera sig från de ämnen och människor hon bevakar. Svaret var att hon inte klarade det och att hon grät många
    gånger.

    Stephanie har startat en webtidning för
    kvinnliga fotografer som kallas Photobetty.com.

    Se hennes egen hemsida.

    Se hennes bilder på Vll:s hemsida.

    Mina tidigare inlägg om Vll-seminarierna:

    Del 1

    Del 2

    För övrigt kan jag meddela att våren äntligen
    har kommit till New York med 26 grader och sol. Det är dessutom helgdag här
    idag. Memorial Day heter den och den är skapad för att hedra amerikanska
    soldater som stupat i de olika krig som USA deltagit i.

    Men mest tar väl folk tillfället i akt att åka
    till stranden och/eller ha grillfest. Vi var på en grillfest hos några vänner
    i Williamsburg (som är en stadsdel i Brooklyn) i går. Festen var uppe på lägenhetshusets
    tak och vi var väl ett trettiotal individer som grillade och hade det allmänt
    trevligt. På en annan byggnad i kvarteret bredvid pågick också en fest. Döm om vår
    förvåning när vi såg ett par på den festen smyga iväg till en avskild plats på taket för
    att ha sex med varandra. Tvivlar på att de var omedvetna om att de hade publik.
    Visserligen hade jag kameran med mig men tyvärr hade jag lämnat teleobjektivet
    hemma 🙂

    Bilden ovan visar den andra festen på
    behörigt avstånd.

    Klicka på den för större bild

  • Kentucky – en sofistikerad stat

    21c06

    Ibland bekräftar jag fördomar på den här bloggen. Ett exempel på det är bilden på den tjocka polisen jag publicerade häromdagen. Men egentligen gillar jag bättre att göra det omvända. Punktera myter alltså. Och kanske detta möjligen kan vara ett exempel på det.
    Det är ju lätt att avfärda hela Kentucky som en hillbilly-stat bebodd av white trash som kör runt i pick ups och tuggar tobak. Och visst finns det väl en hel del av det men Louisville visade sig vara en ganska civiliserad liten stad som överraskade mig positivt. Hade aldrig förväntat mig att jag där skulle spendera en natt på ett av de coolaste hotellen jag bott på i USA. 

    Hotellet heter 21C Museum Hotel och lobbyn var verkligen ett museum med mordern konst.
    Förutom en mer permanent utställning så visas nu också en utställning som heter ”Tangled Up In You” där olika konstnärer tolkar mänskliga relationer. Det är en blandning av fotografi, installationer och videokonst. Det var bra och upplevelsen gjorde mig upprymd och glad.
    Visst har jag sett många coola hotellobbys men det här hotellet tog det till en helt ny nivå. Men det är faktisk en trend som pågått ett tag nu. Att även mindre städer får så kallade Boutique Hotell samt bra restauranger, inte sällan i gamla lager- eller industrilokaler. 

    Två svenska konstnärer fanns representerade. Anders Krisar, som ju vann SFF:s pris Årets Fotobok för några år sedan men också jobbar i andra media, visade här två ansikten gjutna av järn hängande i luften (se bild nedan).
    Aleksandra Mir visade en stor färgbild från serien ”The Big Umbrella, Paris Series”.
    Hennes bild skymtar i bakgrunden på bilden nedan av ”familjen vid matbordet”.
    Även den norska fotokonstnären Johan Simen fanns representerad med två bilder.
    Se dem nedan (de med djur).

    21c0221c01 21c0421c0521c07

  • Cornell Capa

    Fotografen Cornell Capa dog i går i sitt hem på Manhattan. Han blev 90 år gammal. Han var krigsfotografen Robert Capas lillebror. Cornell skulle egentligen bli doktor men började 1936 kopiera bilder i Paris för sin bror samt Henri Cartier-Bresson och David Seymour. Ett år senare flyttade han till New York där han blev kopist på Life Magazine. Han blev sen fotograf på samma tidning. När Robert Capa dog i Indokina 1954 gick Cornell med i bildbyrån Magnum som brodern bildat sju år tidigare tillsammans med Cartier-Bresson och Seymour samt fotografen Goerge Rodger.

    Cornell hade en framgångsrik karriär som fotojournalist men fick finna sig i att alltid vara i skuggan av sin berömda bror. Även efter dennes död. Och han ville heller inte gå i Roberts fotspår. "En krigsfotograf var tillräckligt i vår familj" sa han. 1974 tog Cornell initiativet till att starta International Center of Photography i New York. Ett center för utställningar och fotografutbildningar i världsklass. Ett arv som ju faktiskt är minst lika viktigt, om inte viktigare, än hans storebrors.

    Se hans bilder här.

    Läs artikel i New York Times.

  • Vll-seminarier – del 2

    Papadopoulos

    Tillbaka i New York nu. Lyckades under
    flygturen skriva ihop fortsättningen på min rapportering från Vll-seminarier på
    New York Photo Festival i söndags.

    Efter en kort paus så var det dags för dagens
    tredje fotograf, Benjamin Lowy (eller Ben som han verkar kallas). Han har
    jobbat som fotograf i fem år och har i princip bevakat kriget i Irak under hela
    sin karriär. Han har ingen fotografutbildning utan hade studerat konst.

    Ben visade ett bildspel där soundtracket till stor del bestod av ljudet från
    skjutande samt en del prat i bakgrunden mellan soldater. Ett ganska effektivt
    grepp. Han sa att hans mål var att beskriva hur det verkligen var att vara i
    Irak och att han ville försöka använda lite annorlunda grepp för att fånga
    tidningsläsares intresse i en tid när folk börjar tröttna på krigsbilder från
    Irak och Afghanistan. Så när han åkte med militärerna i deras Humvees utanför
    the Green Zone så tog han bilder ut genom det bepansrade fordonets lilla
    fönster så att man såg att det var ett fönster. I bildens ytterkanter var
    alltså insidan av fordonet. Han gjorde det för att visa att det oftast är så
    journalister och soldater ser gatulivet i Irak på dagtid. Nätterna regerade
    dock USA med sin night vision-teknologi. Ben fotograferade då sådana där gröna
    nattbilder genom arméns night vision goggles. Han visade också panoramabilder
    tagna med svart/vit film. Han sa att han fotograferade dem som en motvikt till
    de digitala bildernas exakthet.

    Att vara inbäddad är det enda alternativet om
    man vill överleva menade han. Åtminstone om man inte utseendemässigt kunde
    smälta in i omgivningen som irakier. Han sa att det de senaste två åren blivit
    mycket svårare att jobba i Irak. Tidigare kunde han ge sig ut på stan på egen
    hand men inte nu längre. Det skulle vara självmord sa han.

    Inbäddningen med den amerikanska militären
    innebär också en mängd restriktioner berättade han. Till exempel är det väldigt
    svårt att få fotografera själva krigandet (battles). Skadade soldater fick man
    heller inte fotografera. För att få vara inbäddad måste journalisterna skriva
    under ett kontrakt på flera sidor med en mängd olika regler och om man bryter
    dem så kastas man ut ur landet.

    I början av kriget fotograferad han tortyr
    utfört av den amerikanska militären. När de upptäckte det så krävde de att få
    radera bilderna och trodde att de också gjorde det. Men som Ben sa, de visste
    inte hur min kamera fungerade så jag har bilderna kvar. Tidningen som han
    gjorde uppdraget för har dock valt att inte publicera dem ännu. 

    Han berättade att när han umgås med
    soldaterna, som han kallade ”macho kids”, i månader så kommer man ganska nära
    varandra. En gång sköts en av dem, en ung kille från Bronx, ihjäl alldeles
    intill Ben. Detta påverkade såklart alla väldigt mycket men han blev lite
    överraskad över hur de bearbetade det. Först såg de komedin Best in Show (om
    utställningshundar och dess ägare) på DVD och sedan började de alla slåss med
    varandra. Ben fick sin näsa knäckt.

    Irakiska soldater är mindre disciplinerade i
    strid och när det blir beskjutna besvarar de med att skjuta i alla riktningar
    och det var bästa att söka skydd så fort som möjligt berättade han.

    Irak-kriget har uppenbarligen gett hans
    karriär en rivstart. Samma sak var det med Vietnamkriget. Många av de tyngsta
    namnen inom amerikansk media gjorde sig ett namn i det kriget.

    Jag har aldrig fotograferat krig. Det närmaste
    jag har kommit är väl terrorattackerna i New York den 11 September, 2001 och
    orkanen Katrina i augusti 2005. Och kanske fotbollshulliganerna som utkämpade
    sina slag i Stockholm på den tiden jag bodde och verkade där :-). En del av mig
    skulle vilja prova på att fotografera krig, om inte annat för att testa mina
    gränser. Men å andra sidan verkar det ju farligt, inte minst i Irak där det ju
    inte finns traditionella fronter. Och just nu är ju mitt bevaknings område USA
    och Syd- och Central Amerika. I de två sistnämnda områdena har jag iof
    fotograferat mycket fattigdom och elände men krig och revolutioner har vi ju inte
    sett på ett bra tag där. Som en amerikansk kollega lite nostalgiskt sa ”I used
    to cover a lot of conflicts in Central America but now its all gone. I mean,
    they are building fucking condos for Americans there now (condos =
    bostadsrätter).

    Har ingen bild på Ben, men hans syns i
    bakgrunden (med mössa) på bilden i del1 i den här lilla miniserien från
    Vll-seminarierna. Istället illustrerar jag med en bild från Vlls kontor i
    Brooklyn där Verdens Gangs Espen Rasmussen (till höger) pratar med Nick Papadopoulos som är
    ”Director of Vll International”. VG köper då och då in bildreportage av dem till helgbilagorna. Bilden på väggen är tagen av Alexandra Boulat. Hon var en
    av de som var med och bildade Vll men hon dog dock tragiskt av en hjärnblödning i
    höstas bara 45 år gammal. De visade hennes utställning ”Women in the Middle
    East” under New York Photo Festival.

    Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att Espen
    är fotograf och bildredaktör på VG. Det var en något för simpel beskrivning
    från min sida. Det är som att kalla Michael Schumacher för bilförare. Espen är
    en av Norges absolut bästa fotografer och han har vunnit många fina priser i Norska
    Årets Bild och inte minst i World Press Photo. Dessutom är han en mycket duktig
    bildredaktör för VG:s helgmagasin VG Helg (lördagar) och VG7 (söndagar) som
    båda använder bilder på ett mycket bra sätt. VG Helg har till exempel ett
    fotodokument på 6-8 sidor varje vecka. Se Espens hemsida här.

    Och på tal om krig, kolla in den här
    bildserien     där en amerikansk soldat blir beskjuten i Afghanistan. De dramatiska
    bilderna är tagna av Reuters fotograf Goran Tomasevic för fyra dagar sedan.

    Hade egentligen tänkt klämma in Vll-fotografen
    Stephanie Sinclair i detta inlägg men är ju redan lite långt så hon får vänta
    lite. Christopher Morris och James Nachtwey kommer också snart.

    Se Benjamin Lowys hemsida här.

    Hans bilder på Vlls hemsida.

  • En dag i bilen

    Bil_ky

    Har spenderat dagen med att köra bil och fotografera, ibland till och med samtidigt. ”Dont try that at home” som det brukar heta. Det finns många radiostationer här i Kentucky men mest står valet mellan countrymusik och kristna predikningar. Så jag valde country som ju känns som ett riktigt soundtrack här. När jag efter många timmar märkte att jag började gilla deras vardagsberättelser om skiftarbete, bråk med bästa kompisen och olyckliga kärlekar så kände jag mig manad att försöka hitta något annat på radion.

    Det blev baseboll från Los Angeles. Var inte så intresserad av matchen men gillar stämningen på basebollsändningar. Den lunga rytmen på pratet och publiken som hörs i bakgrunden. Det andas amerikansk sommar. Gillar även att ha på golf på teven som bakgrundsljud. Fina färger och viskande kommentatorer skapar lugn. Golf som sport är jag dock inte speciellt intresserad av.

    Lunch på McDonald’s och middag på Taco Bell känns inte helt bra. Fick dessutom bekräftat vad jag länge anat, man bör inte äta tacos när man kör bil. Kemtvätten nästa för byxorna.

    Efter midnatt nu och tillbaka i Louisville. Flyger till New York i morgon bitti.

    Bilden ovan som ju egentligen inte har med texten att göra mer än att jag tog den i Louisville häromdagen. Men nästa gång ska jag hyra en sån bil.

  • Kentucky

    Polis_kentucky

    Jag är i Kentucky sedan måndag morgon för
    tisdagens primärval som Hillary Clinton vann stort. Barack Obama vann samtidigt
    i Oregon och tog ytterliggare ett steg närmare att bli partiets
    presidentkandidat. Men Hillary ger sig inte och har tagit ett par imponerande
    segrar senaste veckorna. Men som jag skrivit tidigare, Barack har i princip
    redan vunnit partiets nomination.

    Hur många valmöten, hur många valvakor har jag
    varit på sedan valet i Iowa den 3:e januari? Jag tror jag gjort jämförelsen tidigare
    men det här börjar mer och mer likna Groundhog Day (måndag hela veckan), den
    lysande filmen där Bill Murray spelar en TV-reporter som vaknar upp till samma
    dag hela tiden. Skillnaden är att jag trots allt fortfarande tycker det är
    ganska kul.

    Men okej, jag kan erkänna att det är svårt att
    förnya sig bildmässigt. Så istället för en bild av Hillary eller hennes supportrar får ni en bild av en polis
    på en av hennes valmöten häromdagen. Som omväxling tänkte jag.

    Sov för övrigt på samma Marriott-hotell som
    Hillary och Bill i måndags men de enda spår jag såg av det var ett par secret
    service-killar bakom mig i kön till frukosten samt att uppfarten till hotellet
    var full av delegationens svarta stadsjeepar.

     Återkommer snart med referat från
    Vll-seminariet.

  • Vll-seminarier – del1

    Seven

    Bildbyrån Vll (läs: Seven) bildades 2001 av sju namnkunniga fotografer. Krig och konflikt är en viktig del i deras produktion men långt ifrån det enda de fotograferar. Under New York Photo Festival höll de seminarier under tre dagar. Jag var där sista dagen och lyssnade på intressanta föredrag med sex av deras fotografer (det är nu fler än sju medlemmar i Vll). Gå in på deras hemsida om ni vill se bilder av fotograferna jag skriver om nedan.

    Först ut var den danske fotografen Joachim Ladefoged som lockade ganska många åhörare trots den otacksamma tiden 09:00 en söndagsmorgon. Han gjorde ett sympatiskt intryck och verkade inte ta sig själv på alltför stort allvar. Han visade bland annat bilder från påvens besök i USA nyligen, Bilder han var ganska missnöjd med då allt var så styrt av secret service och han kunde inte gå runt fritt bland publiken på de olika arrangemangen som påven närvarade vid. Time, som var uppdragsgivaren, publicerade aldrig bilderna. Och på temat om att inte kunna röra sig fritt så sa han att han skulle säga nej om han fick förfrågan att fotografera OS just på grund av det.

    Han visade vidare bilder från Irakiska flyktingläger i Syrien som han tagit för New York Times Magazine samt såklart hans projekt om kroppsbyggare i Danmark. Visst har man kanske sett det förut men jag tycker det är väl utfört. Han har också gjort en kortfilm om dem. Inga intervjuer, bara rockmusik snyggt ljus. Slow motion och svart/vitt. Som en rockvideo nästan. Jag tyckte den var väldigt bra.

    Han menade att en riktigt bra fotograf är en fotograf som aldrig är riktigt nöjd. Som hela tiden försöker bli bättre. Han jämförde det med fotboll och sa att den spelaren som skryter mest är sällan den bästa. Han sa också att det absolut viktigaste för en bildjournalist är att hålla sin nyfikenhet levande.

    Joachim sa vidare att “I’m in love with the frame” och menade att han är den totala motsatsen mot Vll-fotografen Lauren Greenfield som är mycket mer fokuserad på berättelsen än den enskilda bildens estetik. Joachim sa visserligen att han såklart intresserade sig för det journalistiska berättande men att han passion låg i att vara i full kontroll av bildens komposition och innehåll.

    Joachim och hans fru väntar sitt tredje barn snart och han har slutat bevaka krig och vill den närmaste tiden försöka vara i Danmark. Och han fick dagens största skratt från publiken med kommentaren ”Jag är inte amerikan så jag tror inte jag kan förändra världen med mina bilder”.

    Nästa fotograf ut var amerikanen John Stanmeyer som bor på Bali och det var hemma hos honom som Vll bildades. Han jobbar mycket för National Geographic och verkade inte ägna onödig tid at tvivla på sig själv och sina bilder. Först visade han bilder från ett projekt om de gamla traditioner och ritualer som finns i Indonesien och som nu riskerar att försvinna i en allt mer globaliserad värld. De var tagna i svart/vitt med en Holga kamera men han sa att han brydde sig inte så mycket om det var färg eller svart/vitt, han vill bara berätta historier. Hans egna ord var att han tar en antropologs approach till reportagen kombinerat med en 12-åring entusiasm att upptäcka nya saker.

    Sedan visade han två reportage som han gjort för National Geographic. Den ena om problemet med Malaria i utvecklingsländer och det andra om den speciella kultur som finns bland de som lever vid vulkaner. Han berättade att han vanligtvis jobbar 10-12 veckor (inte nödvändigtvis i ett sträck) med ett reportage till NG och att de halvvägs in i projektet har en ”midway presentation” med redaktörerna för att se om storyn fungerar och att arbetet går i rätt riktning. Att välja bilder verkade vara en smärtsam process där många darlings blev dödade. Hade dock svårt att tycka synd om honom när han sa ”det är ju svårt att redigera ner det till 20-30 sidor i tidningen och fortfarande kunna berätta storyn”.

    Fortsättning följer.

    Bilden ovan: Vll-fotograferna (fr.v) Gary Knight, Marcus Bleasdale och Joachim Ladefoged vid boksigneringen efter föreläsningarna.

  • Asfalt och kullersten

    Streets_bkln

    Gatorna i Brooklyn-stadsdelen Dumbo består av en märklig blandning av asfalt och kullersten som ni kan se på bilden jag tog där tidigare idag.

    Jag gjorde ytterligare ett besök till New York Photo Festival på söndagen där jag spenderade större delen av dagen på seminarier med fotograferna på bildbyrån Vll. Bland annat lyssnade jag till James Nachtwey och Christopher Morris. Planerar att skriva mer om det inom kort. Nu måste jag dock förbereda mig inför en tidig flight i morgon bitti.

  • Shanghai, Sopranos och Paparazzibilder

    Emp

    Istället för att ta mig till någon av de tre Apple-butiker som finns på Manhattan så beställde jag en ny Mac vi Apples hemsida. Via orderbekräftelsens tracking-link kan jag nu se att den lämnade Shanghai i torsdags. Fredagen tillbringade min nya dator i Anchorage, Alaska och klockan 02:14 i morse landade den på Newark-flygplatsen i New Jersey. Nu är det bara att hoppas att datorn kan ta sig in till Manhattan utan problem. Har ju hänt att långtradare blivit kapade i Tony Soprano-land. Nästa gång jag behöver en ny dator kanske jag helt enkelt tar en promenad upp till glaskuben som är Apples butik på 59:e gatan och Femte Avenyn.

    På tal om The Sopranos så hade reporter Kim igår fest i sin lägenhet på 81:a gatan och Andra Avenyn. Meningen var att det skulle grillas på hans fina terrass men vad som närmast kan liknas vid svenskt midsommarväder satte stopp för de planerna. Vi fick nöja oss med iof ganska bra kallskuret inne i den också fina etagelägenheten. Vi hade som tur var innan festen mött upp med Wolfgang H och Pontus från Bladet och grundat med ostron, buffalo wings, calamari och quesadillas hos Bob i baren på Dock’s. Jag hade en viss misstanke om att det inte skulle bli så mycket grillat i ösregnet.

    Bland gästerna på Kims fest fanns en italienare som äger en restaurang i samma kvarter.
    Han hade med sig en kompis som visade sig vara den skådespelare som spelade Furio i Sopranos. Han var den långhårige italienaren som var Tony Sopranos chaufför och assistent och som Tonys fru Carmella blev kär i. Det är ju ändå ganska stort, inte minst för Kim som inte hade sett Sopranos förrän helt nyligen då han körde ett Sopranos-marathon och såg alla 86 avsnitten på DVD under en månad eller så.

    Och på tal om TV-stjärnor så finns det en ny svensk paparazzi i New York. Mannen bakom bloggen lyxmannen har ett ledigt år i New York medan hans sambo sliter nere på Wall Street. I förra veckan rubbades hans lyxtillvaro då jag fixade om än ett ganska tillfälligt, men dock ett jobb. Företaget en amerikansk kompis jobbar för behövde hjälp att översätta en del svenska hemsidor (och nej, jag tror inte Googles översättartjänst är riktigt redo för prime time ännu). Bra så tänkte jag men istället för att gå tillbaka till lyxtillvaron så har mannen ifråga greppat en systemkamera med supertele och förföljt stackars TV-stjärnor i Central Park. En blev så upprörd att han gav fingret. Det är tacken för att man ger killen ett jobb, han börjar konkurrera med mig.
    Läs han sida av storyn här.

    Bara i New York barn, bara i New York!