Tankar från 39:e gatan

En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York

recent posts

about

  • Har bildjournalistiken någon framtid?

    F2

    Tillbaka i New York nu och har läst upp mig på de bloggar jag brukar följa men inte haft tid att kolla de senaste dagarna. Gunilla Kinn har som vanligt många intressanta inlägg. Bjudresor, norsk journalistik (+ min blogg) och bildjournalistik är några ämnen hon avhandlat de senaste dagarna. Förutom valet såklart som just nu är ständigt närvarande och intressant i vår tillvaro här borta.

    Inlägget om bildjournalistik fick mig att minnas en kommentar jag skrev på Pressfotografernas Klubbs debattforum för drygt två år sedan. Texten känns fortfarande aktuell och eftersom många av er som följer min blogg antagligen inte läst den tidigare så publicerar jag en något redigerad version här:

    Debatten om bildens betydelse i tidningarna har antagligen pågått ända sedan den första glasplåten exponerades. Men den är viktig. Speciellt nu när Sverige blir allt mer lattefierat. Heminredning är vår tids religion och matpornografi vår drog. Såpastjärnor dyrkas och melodifestivalen pågår snart året runt. Stureplan är universums center och kvällstidningarnas bilagor har mer vimmel än Hänt Extra.

    Jag var inne i en välsorterad tidningsbutik i Stockholm nyligen. Tänkte se vilka tidningar man kan placera bra reportage i. Det var deprimerande. En värld av lyx och flärd. Årgångswhisky och golfresor. Nykaklat och designat. Är det vad folk vill ha? Är verkligheten för jobbig?

    Men verkligheten är viktig. En majoritet av världens befolkning lever i fattigdom. Sverige brottas med integrations problem och nedrustat välfärd. Det borde stå på förstasidan varenda dag istället för Robinsson Robban. Är inte det en av journalistikens viktigaste uppgifter? Att föra de svagas talan och att granska makten?

    De magasin jag hittade i butiken med bra bildjournalistik var Dagens Arbete och Vi (finns Vi längre? De sa ju nyligen upp nästan alla på redaktionen). När jag ringde dem fick jag dock veta att bildreportage-sidorna var uppbokade närmare ett år fram i tiden. Blir väl så när de finns så få tidningar för fotografer att placera sina reportage i. Göran Widerberg på Dagens Arbete borde dock få något slags hederspris för att han tar bilder på allvar och låter de ta plats i tidningen.

    Saknar mitt tidiga 80-tal.
    Bilderna i ETC.
    Strömholm och Petersen.
    Bilder som betydde något.
    Kanske inte alltid bildjournalistik men bilderna träffade hjärtat.
    Och rockbilderna i Schlager.
    Fantastiska.

    Det paradoxala är att det nu verkar komma fler duktiga unga fotografer än någonsin i Sverige. De vinner priser över hela världen. Unga, självsäkra och duktiga. Det är bra! Konkurrens är otroligt viktigt för utveckling. Själv börjar jag först nu, efter drygt 20 år som fotograf, att börja ana vad jag vill och kan med mitt fotograferande. Det är bra med självförtroende och det är bra om vi fotografer kan hjälpa och stötta varandra. Gamla som unga. Tjejer och killar. Är det inte det som är danskarnas hemlighet att de hjälpt och inspirerat varandra?

    Men, make no misstake, det ligger såklart stora uppoffringar bakom dessa framgångar. Bland annat i form av obetalt arbete. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men därmed inte sagt att vi inte ska slåss för att göra situationen bättre.

    Jag tror att internet bjuder på minst två bra möjligheter till en renässans för bildjournalistik:

    1. Bildspel – det finns mycket större möjligheter med att presentera ett reportage som ett bildspel än i tryck (en kombination är kanske det bästa). Ljud, kommentarer och mer kontroll för fotografen. Det blir inte längre “fel dragarbild”.

    2. När internet nu tar över mer av den ”raka nyhetsrapporteringen” så borde det ju vara läge för papperstidningarna att satsa mer på djupgående och förklarande reportage. Mer bakgrund.

    Det sägs vidare att fotograferna inte kan hävda sig mot textmänniskorna på redaktionerna. Att maktstrukturerna motarbetar god bildjournalistik. Att fotografer inte ser på sig själva som journalister. Att vi hamnar i bakgrunden. Allt det där är kanske sant men det är upp till oss själva att ändra på det i så fall. Vi kan inte sitta och vänta på att någon annan ska göra det åt oss. Vi måste tro på oss själva för att också få andra att göra det.

    …som Ulf Lundell sjöng för länge sedan:

    ”…förstår du snart,
    att allt du vill ha
    får du gå ut och ta”

    Bilden ovan är tagen 1986 och visar min gamla Nikon F2 som jag köpte ett par tre år tidigare.

  • Kubanska sandwichar och ännu ett primärval

    Boys_mia

    Sitter på flygplatsen i Orlando och väntar på en kvällsflight hem till New York. Har ju varit i Florida sedan söndags för diverse jobb som jag får berätta mer om vid ett senare tillfälle.

    I går var det ju primärval i Pennsylvania men intresset var inte på topp från redaktionen hemma så därför blev det Florida istället. Och mycket riktigt så var det inte så mycket som förändrades efter valet. Hillary vann som förväntat. Marginalen var tio procentenheter och det var varken jättebra eller fruktansvärt dåligt för vare sig Obama eller Hillary. Så nu fortsätter cirkusen till Indiana och North Carolina där det är val om ett par veckor. Att det sedan i princip är matematiskt omöjligt för Hillary att vinna är en annan sak som jag antagligen får anledning att återkomma till.

    En högtalarröst meddelar att hotnivån just nu är orange och jag ska nu gå och köpa en kubansk sandwich att ta med på planet. Har visserligen lyckats snika till mig en uppgradering med mina American Airlines-poäng men det är en sen flight så ingen middag ens i första klass. Hårt liv!

    Bilden tog jag på Miami Beach häromdagen.

  • Miami Beach

    Ocean5

  • Gator Alley

    Gatoralley

    I dag har jag bytt kust. Körde hyrbilen rakt igenom de alligatorfyllda träskmarkerna som kallas Everglades. Motorvägen går under det inte alltför betryggande namnet Gator Alley. Jag överlevde dock resan men vad som hände med den bilförare som lämnade spåren i högra hörnet på bilden är oklart. Kanske fick en alligator ett extra mellanmål.

    Är nu i Miami och ska jobba ett par dar på Floridas östkust. Här är det ju snarare soluppgångar som gäller men räkna inte med några bilder på det. För tidigt för mig om jag inte måste. Zappar in CSI Miami på TV:n i hotellrummet och det känns som jag bör se det eftersom jag är här. Fantastiskt hur snabbt de löser fallen måste jag säga. Undrar om de som jobbar på SKL i Linköping är lika snygga?

  • Banal och vacker

    Sunset

    Solen går ned och är som alltid orange, vacker och banal. Jag sitter på en hotellbalkong med en Budweiser från minibaren. Från poolen letar sig en gammal låt av och med John Cougar Mellencamp upp till mig och den där tidiga söndagsmorgonflighten från New York känns inte längre så jobbig. Det är gott att leva som Ulf Lundell sjunger och två pelikaner som flyger förbi ett par meter ifrån mig verkar hålla med.

    Jag är i Fort Myers på Floridas västkust. Har jobbat utan reporter här idag. Har valt, bearbetat och sänt bilder hela kvällen så att de kan ha dem måndag morgon i Oslo. Blev middag på rummet. Room service är genialt och hamnar i min bok någonstans mellan elektricitet och kullagret på uppfinningarnas tio i topp-lista.

    För en fotograf att publicera en solnedgångsbild på sin hemsida kan antagligen jämföras med att en kock tar med receptet för kaviarmackor i sin kokbok. Yrkesfotografer brukar prata om sådana bilder i nedlåtande ordalag. Tror till och med att jag själv har gjort det. Antar att det är för att det är ganska enkelt att få dem bra på bild. Funkar oftast bra med en enkel kompaktkamera. Men jag väljer idag att kasta cynismen överbord och erkänner att solnedgångar är vackra.

  • The Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

    Flds

    Vi var tidigare i veckan i Texas för att bevaka första dagen av domstolsförhandlingarna där det ska beslutas om den religiösa polygamistsekten the Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter-day Saints (FLDS) ska få tillbaka sina barn. Polisen slog till mot sektens inhägnade ranch i början av april efter vad som ska ha varit ett telefonsamtal från en 16-årig flicka som sa att hon blivit misshandlad och våldtagen på ranchen. De har nu separerat de 416 barn som fanns där från deras föräldrar. Barnen är nu huserade i en idrottsarena men myndigheterna har ännu inte lyckats identifiera flickan som ringde.

    Jag skrev ju i ett tidigare blogginlägg att jag var glad att polisen slagit till mot sekten. Men glad är kanske fel ord. Speciellt när man tänker på alla barn som ryckts bort från den enda värld de känner till. Kanske är det bättre för dem i långa loppet men det måste vara traumatiskt just nu.

    Mammorna var till en början separerade från sina män och fick sedan välja om de ville återvända till ranchen eller placeras på en säker plats med professionell hjälp. Alltså en chans för dem at fly sekten men bara sex stycken gjorde det. Det behöver inte betyda att alla de andra lever lyckliga och harmoniska liv utan kan ju också vara resultatet av mångårig hjärntvätt. Svårt att veta då de är en mycket sluten sekt.

    De sektmedlemmar som kom till domstolsbyggnaden i den lilla staden San Angelo valde att inte säga något till media. Tidigare i veckan bjöd de in till en presskonferens på ranchen för första gången någonsin. Syftet var ju såklart att vinna sympati och att försöka öka chanserna till att få tillbaka sina barn.

    Processen i domstolen är smått kaotisk. Nästan varje barn har av staten fått sin egen advokat och dessutom har föräldrarna hyrt in advokater. Så på torsdagsmorgonen stod ungefär 350 advokater i kö för att komma in i domstolsbyggnaden. Dagen efter beslutade domaren att barnen ska fortsätta att vara separerade från sina föräldrar medan utredningen fortsätter.

    På bilden syns några av sektmedlemmarna på väg in till domstolsförhandlingarna.

  • Bättre begagnad bil

    Beg_bil03

    Reporterkollegan Kim flyttar hem till Norge senare i år och har beslutat sig för att ta med sig en bil i flyttlasset. När vi tisdags var i Philadelphia för ett jobb så passade han på att kolla in några gamla bilar. Han vill ha en Ford Mustang från slutet av sextiotalet och hade scoutat ut en verkstad som specialiserar sig på att renovera och sälja gamla Mustanger. Den han fastnade för var, underligt nog, den under alla kartonger på bilden nedan. Det är en cabriolet av 1967-års modell. Så nu väntar han på ett pris på hur mycket det kostar att köpa den färdigrenoverad.

    Den röda Mustangen (på den andra bilden nedan) visar hur slutresultatet kan se ut. En britt i Nice har köpt den och de berättade för oss att många av bilarna går till Europa nu tack vare den svaga dollarn (hela Manhattan kryllar för övrigt av Européer som köper allt som är till salu).

    Själv gillade jag de gamla femtiotalsbilarna som stod utanför. Jag har dock inte ägt en bil sedan jag flyttade till USA. Ganska skönt faktisk. Ett problem mindre. New York är ju ett av de få ställen i USA man inte behöver ha bil. Garageplats är dyrt och taxi relativt billigt. Dessutom så går tunnelbanan oftast fortare på Manhattan.

    Beg_bil02Beg_bil01Beg_bil05Beg_bil04

  • Garden of Eden?

    Eden

    Är på jobbresa i Texas. Lång dag har blivit sen natt i Austin efter timmar i bil.
    Flyger tillbaka till New York tidigt på fredag morgon.

    Bilden är tagen i Eden, Texas. Adam och Eva lös dock med sin frånvaro.
    Kanske gömmer de sig på motellet?

  • Ond cirkel av våld

    Vatech09

    I dag är det ett år sedan Seung Hui Cho (på TV-bilden nedan) sköt ihjäl 32 elever och lärare på universitetet Virginia Tech i Blacksburg. Jag flög ner dit samma eftermiddag och här kan ni se några av bilderna jag tog dagarna efter tragedin.

    Cho hade nyligen vårdats för psykiska problem men lyckades köpa sina vapen utan någon större bakgrundskontroll. Landets vapenanhängare menar dock att den stora tillgången till vapen inte är problemet. Tvärtom, de tycker att det vore bättre om elever fick bära vapen i skolan för att skydda sig. I vissa skolor är det redan nu tillåtet. På en av bilderna nedan ser ni den vapenhandlare som sålde en pistol (samma modell som den han visar) till Cho.

    Inte helt orelaterat är att USA:s högsta domstol i dag beslutade att den dödliga cocktail som injiceras på dödsdömda fångar när de avrättas inte orsakar onödigt lidande. Alla stater som har dödsstraff hade skjutit upp sina avrättningar i väntan på beslutet. Nu kan de köra igång igen.

    Den onda cirkeln av våld fortsätter.

    Jag skrev i slutet av förra året om Carlton Turner som jag fotograferade i höstas.
    Han fick sin avrättning uppskjuten i sista stund i väntan på högsta domstolens beslut.
    Nu kommer han antagligen avrättas snart. Läs inlägget här.

    Det finns förvisso många amerikaner som är mot dödsstraff och för strängare vapenlagar. Men antagligen inte tillräckligt många för att få till några radikala förändringar just nu.

    Vatech06Vatech02Gun02Img_6185

  • Signs of the times

    Signs

    Jag försöker verkligen anstränga mig för att använda svenska rubriker till mina blogginlägg men ovanstående funkar helt enkelt bättre än ”Tidens tecken”. Bilden är tagen på West 33rd Street (som ni ser på skylten) i New York. Information overflow kan man kanske också kalla det för.

    Inte för att det har något med saken att göra men rubriken fick mig att minnas Prince’s suveräna skiva ”Sign ”O” the times” som kom 1987. Såg den efterföljande turnén på Isstadion i Johanneshov och det är en av de bästa konserter jag någonsin sett.
    Han är ett geni.

    CNN vevar just nu oavbrutet Påvens möte på Vita Husets South Lawn med President Bush. Minsta rörelse analyseras och en präst sitter i studion och säger att vi ser ”two of the greatest leaders in the world”. Det hela gör mig deprimerad. Kanske är även det ett tidens tecken.

    Vi var ackrediterade till ceremonin vid Vita Huset men tidningen var inte intresserade så jag är kvar i New York. Det känns ganska skönt att slippa stångas med hundratals fotografer och tusentals åhörare. I kväll flyger jag istället västerut.