Tankar från 39:e gatan

En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York

recent posts

about

  • En sallad tack!

    Bread

    I morse var jag uppe tidigare än vanlig för ett jobb. Den här scenen mötte mig utanför en sandwichshop där jag brukar köpa lunch. Den ligger alldeles intill huset jag bor i och det verkar som att de ofta får bröd levererat innan de öppnar.

    I alla fall så brukar det stå en brun papperspåse med baguetter prydligt lutad mot butiken de få morgnar jag är uppe så tidigt. Men den här morgonen var den alltså inte prydligt lutad och det jag funderar över nu är ju om de kastade brödet som hamnat på trottoaren eller inte.

  • Burt Glinn

    Burt_glinn

    Förra veckan dog Magnum-fotografen Burt Glinn. Han var 1951 en av de första amerikaner som blev medlem i den legendariska bildbyrån och var dess chef under tre olika omgångar.

    Han gav för ett år sedan en intervju för American Society of Media Photographers. Den är mycket läsvärd och innehåller bland annat en hel del intressanta anekdoter om Magnum. Om hur hur man blir medlem där sa han:

    “People ask me how to get into Magnum today, and I roll my eyes and say, “You wouldn’t believe it.” It’s a complicated process. But in 1949, which is when I met Bob Capa, if he said your photography was kind of interesting, that was probably the key to getting in. Now it’s very Byzantine. It’s like getting into Skull and Bones. Back then it was simple.”

    Han berättade vidare att hans kanske mest kända bild, den där man bara ser bakhuvudet av den sovjetiske ledaren Khrushev när denne blickar mot the Lincoln Memorial i Wasington DC, kom till av ett misstag. Glinn var lite sent ute och fick inte plats bland de andra fotograferna som fotograferade honom framifrån.

    Intressant också att läsa om när han bevakade den kubanska revolutionen i januari 1959. Han var med Fidel Castro och hans anhängare när de intog Havanna.

    Läs intervjun här.

    Se Burt Glinns bilder på Magnums hemsida.

    Läs New York Times minnesartikel här.

  • Photoshop gone wild

    Fick av Pontus ett tips på ett intressant blogginlägg om digital bildbehandling och manipulering. En amerikansk bildredaktör (och f.d. fotograf) visar ett konkret exempel på sin blogg “On the other side”. Hur en bild såg ut när den publicerades i en lokal dagstidning och hur samma bild såg ut när den skickades in till en fototävling.

    Ganska stor skilnad minst sagt. Om du är intresserad av debatten om hur mycket vi bör göra med våra bilder i datorerna så bör du absolut kolla in detta inlägg här.

    Jag tycker att fotografen i det här exemplet har gått för långt i bildbehandlingen om det fortfarande ska kallas för en pressbild.

  • Rapport från en grå söndag

    Ny_spring

    Våren har väl kommit antar jag men den är seg. Vill inte dyka upp fullt ut ännu. Det blir säkert sommar direkt istället med vad allt det innebär här i New York. Typ 45 grader varmt och 99 procentig luftfuktighet. Nu har jag i och för sig den något vanliga egenskapen att jag faktiskt gillar de varma somrarna här. Kanske är det min barndoms regniga somrar i fuktskadade tält på svenska campingplatser där det aldrig blev varmare än tretton och en halv grad som gör att jag vägrar att klaga på att det är för varmt och för soligt.

    Den här bloggen har för övrigt blivit bestulen. I fredags tog någon helt enkelt min text om den rappande taxiföraren och publicerade den som sin egen på en web-community. Bisarrt minst sagt. Man undrar ju om det är vanligt i bloggvärlden. Men kolla gärna tråden. Ganska kul läsning. En vaken läsare avslöjade bluffen efter ett dygn och länkade till min blogg. Tjuven har nu fått löpa gatlopp i kommentarerna på den aktuella hemsidan.

    New York Rangers leder med 2-0 i matcher mot New Jersey i NHL-hockeyns slutspel. Så min förutspådda Rangers-kollaps visade sig vara helt fel än så länge, vilket jag är glad för. Kanske är det NHL-bloggaren Bjurmans slutspelslipsar som gör att Rangers spelar bra. Det är hans variant av slutspelsskägg att alltid bära slips på matcherna han bevakar i playoff. Dessutom köpte han ett par nya häromdagen när vi träffades för lunch. I kväll spelar de i Madison Square Garden och jag hoppas såklart att Per valt rätt slips så att Rangers vinner. Men jag kan inte skaka av mig känslan att det, liksom för det Demokratiska partiet, är theirs to lose. Att de alltså hittar ett sätt att förlora på trots att det inte ska vara möjligt. Kom ihåg de orden den 4 november.

    Uppdatering:

    Ungefär samtidigt som jag publicerade detta inlägg så stängde de den tråd på whoa.nu där min stulna text fanns. Vilket ju egentligen är bra förutom att ni nu inte kan se den där. Jag tog dock ett screen shot tidigare som jag lägger som tumnagel nedan. Tyvärr syns inte alla kommentarer där. Det är för övrigt tydligen en hemsida för de som är intresserade av hip-hop vilket kanske förklarar varför det var just texten om den rappande taxiföraren som blev stulen.

    Uppdatering 2:

    Rangers förlorade i sudden death. Kan det vara början på kollapsen?

    Whoa

  • Only in New York

    Chicken_delicious

    Efter vernissagen häromdagen var vi ett litet gäng som gick vidare för att ta ett par öl (finns ju gränser för hur roligt man kan ha drickandes vatten i en kyrka). Det finns många restauranger och barer i närheten av den norska sjömanskyrkan och ungdomarna i gruppen började peka på en trendig bar full med 25-åringar i märkeskläder. Eftersom jag inte hade någon lust att bli serverad av en ung bartender i superkort kjol som heter Stacy och inte vet hur man blandar drinkar så utnyttjade jag den korta period av tvekan som uppstår när någon föreslår ett ställe för en mindre grupp vänner. Jag hade redan upptäckt en krog bredvid som var mer i min smak. En gammal sliten träbar där en brokig samling kantstötta själar satt och såg djupt ner i sina drinkar. Ingen av dem var tjugofem. ”Här går vi in” sa jag och innan någon hann protestera så var vi inne. De mörkbruna möblerna var kantstötta, dukarna röd/vit-rutiga och vid pianot satt en äldre man och spelade gamla evergreens. Perfekt med andra ord.

    Efter ett par öl bestämde vi oss för att även äta där. Menyn var befriande gammaldags med italienska klassiker som Veal Milanese och Fettuccine Alfredo. Inte en Tuna Tartare så långt ögat nådde. Visserligen kanske inte den bästa middagen jag har ätit men inte heller den sämsta. Helt okej för en enkel middag med goda vänner. Efter att vi hade ätit klart kom det en ny pianist och han var minst sagt ovanlig. Han uppträdde under artistnamnet Chicken Delicious och bilden ovan beskriver honom kanske bättre än jag kan göra med ord. Han bytte utstyrsel med jämna mellanrum och körde bisarra skämt. Se honom på You Tube här.

    För mig är det New York.
    Att det finns plats för galningar som han.

    Stället heter Mimi’s Piano Bar and Restaurant och ligger på Andra Avenyn och 52:a gatan. Chicken Delicious uppträder där alla kvällar utom lördag och måndag. Värt ett besök om ni vill se något annorlunda.

    Mimis

  • Dansk konst i norsk kyrka

    Finn

    I går kväll var jag på vernissage på Trygve Lie Gallery som ligger i den norska sjömanskyrkan på East 52nd Street. Utställningen heter “6 Danish artists in New York”. Min goda vän, fotografen Finn Føns (bilden ovan) är en av de som ställer ut sina alster där. Hans bilder är tagna på det danska skeppet Danmark som fungerar som en skola för sjömän och kvinnor. De seglar jorden runt med jämna mellanrum och Finn har spenderat sammanlagt tre månader på skeppet under olika perioder. Bland annat har han seglat över Atlanen från Europa till USA. Det är lite coolt tycker jag. Känns som något man borde göra någon gång i livet men jag vet inte om mina sjöben pallar för det.

    Finn har också gett ut en fin fotobok med bilder från skeppet.
    Boken heter Danmark – The training ship.
    Se bilder på hans hemsida.

    Vernissagen samlade många skandinaviska konstnärstyper vilket de tomma vinflaskorna vittnade om när vi kom en timme in i tillställningen. Vi fick nöja oss med vatten men hade kul ändå. Träffade på den lilla svenska fotografkolonin som finns här i New York. Inte varje dag de är samlade så lägger ut en bild även på dem. Från vänster på bilden nedan: Axel Öberg (nyligen utexaminerad från ICP), Chris Maluszynski (bildbyrån Moment) och Pontus Höök (Aftonbladet, Dagens Industri).

    Swe_fotografer

  • Jag, Thomas Nilsson och Thomas Nilsson

    Google

    I dagens New York Times finns en intressant artikel om Google Twins (även kallat Googleängers). Den handlar om folk som använder söksajten Google för att hålla koll på vad männsikor med samma namn som de själva sysslar med. För det mesta verkar det inte som att de kontaktar dem men de känner sig stolta när det går bra för Google-tvillingarna. Angela Shelton har dock gått längre och har träffat 15 stycken Angela Shelton och till och med skrivit en bok om det.

    Efter att ha läst artikeln var jag ju tvungen att kolla in mina tvillingar. Börjar med att lite stolt konstatera att jag hamnar överst på Google-listan på sökningen ”Thomas Nilsson”.

    Efter mig på listan hittar jag Thomas Nilsson som är fysikforskare på Chalmers. Lite längre ner kommer Thomas Nilsson i Lund som är kommunikationsrådgivare och har en blogg där han skriver om webbutveckling och mediepolitik. Thomas Nilsson som är centrumledare i Umeå och kör en Ford Focus har också en blogg. Han har dock inte skrivit där sedan den 21 maj 2006. Vad har hänt sedan dess undrar jag då. Vidare så finner jag en allergidoktor i Nebraska, en som 1990 jobbade som production manager för filmen “God afton, Herr Wallenberg”, en börsmäklare i London och en death metal gitarrist i Mora. Det finns också en Thomas Nilsson som kom på nionde plats i det olympiska maratonloppet i Sydney 1956.

    Trots att jag kommer högst på Google-listan måste jag medge att det finns några Thomas Nilsson som är kändare än mig. Till exempel travkusken Thomas Nilsson som tränade och körde den legendariska hästen Legolas under 80-talets första hälft. Men honom har jag dock en oplockad gås med eftersom jag under en kort period på grund av honom var tvungen att stoppa in ett B (som i mitt mellannamn Björn) mellan mitt för- och efternamn. Det var när jag i början av min karriär jobbade som fotograf för en fotofirma på Solvalla som bevakade trav. De ville undvika förväxlingar men det ser ju vem som helst att man kan ju inte heta Thomas B Nilsson.

    Fotbollslaget IK Brage hade under samma period en skyttekung vid namn Thomas Nilsson som säkert fler än gamla Borlänge-bor kommer ihåg. Numera är han en IT-konsult som gillar att fiska och plocka svamp enligt en artikel i Dala-Demokraten. Sedan vill jag minnas att det finns någon slags chef på SVT som heter Thomas Nilsson men han dyker inte upp på de första fem Goggle-sidorna så då är han väl inte så känd antar jag.

    Hittar också en Thomas Nilsson som har fått ett stipendium för att jobba ett år på Svenska Handelskammaren i New York. 2007 skall det ha varit så jag hoppas han har lämnat stan nu, ”this town is not big enough for both of us” som det heter. Men å andra sidan är jag ju mer av en Tom Nielsen här borta. I alla fall om amerikanen själv får bestämma.

    Många Thomas Nilsson verkar det finnas, så många att jag inte kan skriva om alla här. Gemensamt får Thomas Nilsson 122 000 träffar på Google och då har jag ändå inte kollat de som heter Tomas Nilsson utan h (och under den kategorin faller min vän Tomas Nilsson, f.d. fotograf och numera bildchef på Katrineholms Kuriren).

    Jag känner mig ganska nöjd att se att Thomas Nilsson klarar sig ganska bra där ute i världen. Fortsätt med det! Jag kommer att hålla ett öga på er via Google och se om ni hjälper till att hålla namnets goda rykte vid liv.

  • Är det sant att sanningen inte finns?

    Det pågår sedan några år tillbaka en ibland ganska livlig debatt ibland pressfotografer om hur mycket det ska vara tillåtet att bearbeta bilder i datorn utan att de blir osanna. Det har ju blivit så mycket enklare att mixtra med fotografier i den digitala världen. Men hela den diskussionen förutsätter ju att det finns en absolut sanning.

    Gör det verkligen det?
    Skapas inte sanningen i betraktarens öga?

    Visst kan man väl konstatera att det finns fakta, men är det inte så att en mängd olika fakta i en situation skapar olika sanningar hos olika människor? Och går det då att prata om sanna bilder?

    Någon som vet?

    / T

    PS. Och for the record så har jag hittills haft en ganska konservativ inställning i frågan om hur mycket bilder bör fixas i datorn. Men om det nu inte finns någon sanning så måste jag kanske ändra mig.

  • Diverse tankar tagna helt ur sitt sammanhang

    Madonna

    Steven Meisels bilder av Madonna i senaste numret av Vanity Fair är sensationella. Han har inspirerats av bilder från 20-talet tagna av den tjeckiska fotografen Frantisek Drtikol. Eller kanske det snarare är Madonna som är sensationell. Stjärnor kommer och går men Madonna består.

    Eftersom “mitt lag” Islanders inte gick vidare till Stanley Cup-slutspelet får jag väl hålla på New York Rangers istället. De möter ärkerivalen från andra sidan Hudson, New Jersey Devils, i första slutspelserien. Det är bäst av sju matcher som gäller och första matchen är i kväll. Rangers vann sju av åtta mot dem under seriespelet. Problemet var att förlusten kom i säsongens sista match och jag ser det som ett tecken på en kommande kollaps. Rangers insats under de elva år jag bott här har ju inte direkt varit lysande. För det mesta gick de inte till slutspel alls och för två år sedan förlorade de mot just Devils i fyra raka matcher i slutspelets första omgång. Vi får hoppas att Henke fixar det.

    Frilansjournalisten Gunilla Kinns blogg är antagligen den bästa New York-bloggen.
    Läggs härmed till i min blogglista till höger. Läs!

    Kall vår i New York.

    I morgon torsdag spelar Jocke & co i Topper på Mosebacke i Stockholm. Det börjar kl 20:00 och många bra gästartister dyker upp. Kommer att bli bra så gå dit om du gillar punk och/eller öl. Tyvärr kan jag inte komma. Lite långt att åka.

    Hur kunde man leva utan Google?

    Den Olympiska elden ska springas med i San Francisco idag. Samtliga stadens poliser har kallats in för att hålla demonstranter mot Kina borta från elden. Är det inte meningen att OS ska föra länder och människor samman? Antar att den olympiska kommittén bäddade sin egen säng när de gav OS till Kina.

    Tillägg:
    Se Madonna-bilderna och läs artikeln på Vanity Fairs hemsida.
    Hon berättar bland annat att hon gillar Pippi Långstrump. Man kan också se ett bildspel med alla bilder av henne som varit i Vanity Fair sedan 1986. Hon har varit på omslaget tio gånger.

  • If you break it, you own it

    Petraeus

    Har suttit hemma och jobbat med bilder i datorn hela dagen samtidigt som jag har lyssnat på General Petraeus hearing på Capitol Hill live via CNN:s hemsida. Han hävdar att kriget i Irak är på rätt spår och att truppökningen fungerar. Petraeus är ju såklart inte politiskt tillsatt men har kanske inte så mycket val annat än att framställa kriget i så positiv dager som möjligt. De demokratiska senatorerna ställde såklart tuffare frågor än de republikanska kollegorna. Speciellt tuff tycker jag att senatorn från Delaware, Joe Biden, var. En möjlig vicepresidentkandidat för den demokrat som vinner nominationen. Många av frågorna från senatorerna blir dock mer till påståenden som handlar mer om policy än militär taktik. Politisk grand standing som de kallar det här.

    Barack Obama, som också ställde frågor, har ju tidigare sagt att när han blir president så ska de amerikanska trupperna ut ur USA inom 16 månader. För mig låter det helt otroligt att det skulle fungera. Det kommer att bli kaos om de skulle dra tillbaka trupperna så snart.

    CNN:s bästa journalist och den som kan Irak bäst heter Michael Ware och är ifrån Australien. Han är i vanliga fall stationerad i Bagdad men var nu i Washington DC. Han är alltid mycket mer kritisk och ärlig än de flesta amerikanska kollegor. Om senatorernas frågor sa han att de har ”fundamental missunderstandings about the fight in Iraq”och la till ”(their questions are) frightening disappointing”.

    Samtidigt som jag ser hearingen på internet ser jag på CNN på TV:n (ja, jag är news junkie) där president George W Bush delar ut en Medal of Honor till Navy SEAL Michael Monsoor. Han dog i Irak hösten 2006 när han räddade sina kamrater genom att kasta sig över en handgrant. Bush ögon tåras och han har gråten i halsen när han lämnar över utmärkelsen till soldatens föräldrar. Det är första gången jag ser honom visa så starka känslor i samband med kriget. Det känns bra på något konstigt sätt. Samtidigt läste jag dock häromdagen att en majoritet av amerikaner inte vet att över 4 000 amerikanska soldater har dött i USA.

    Kriget känns meningslöst och framtidsutsikterna för Irak verkar hopplösa. Som Colin Powell sa om Irak innan invasionen (och som det brukar stå i porslinsaffärer); ”if you break it, you own it”. Det ligger något i det. Men Iran verkar ju villiga att ta över det trasiga Irak. Kanske inte riktigt det Cheney och Co hade i tankarna när de startade kriget.