Tankar från 39:e gatan

Tycker du att du tjänar för dåligt med pengar?
Gift dig!

Det verkar i alla fall vara budskapet på den här affischen jag fotograferade i Washington DC för ett par veckor sedan. ”Gifta människor tjänar mer pengar” är rubriken ovanför det lyckliga paret.

Jag kollade organisationens hemsida och ser att det bland annat verkar handla om att förhindra tonårsgraviditeter. Det är ju i och för sig en ganska bra målsättning men jag kan inte skaka av mig känslan av att den kristna högern på något sätt ligger bakom kampanjen. Syftet må då vara hur ädelt det vill men cynikern i mig anar genast dolda budskap från hycklande TV-präster som mest verkar vilja bygga upp sin egen rikedom.

Dessutom, vad man inte nämner är att närmare hälften av amerikanska äktenskap slutar i skilsmässa och att denna heliga union som alltså även främjar vår privatekonomi förvägras de som råkar vara homosexuella.

Men om du vill sätta upp en likadan plansch på din lokala busshållplats så går de att beställas via deras hemsida.

I slutet av förra veckan slog polisen till mot den religiösa sekten The Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter-day Saints i Eldorado, Texas. De är en utbrytargrupp som lämnade mormonkyrkan när de 1890 förbjöd polygami. De ville fortsätta att ha många fruar. På senare år har sekten ledare varit Warren Jeffs. Han dömdes i november till 10 år till livstid för at ha arrangerat ett äktenskap mellan en vuxen man och en 14-årig flicka. Fler rättegångar mot honom väntar.

Razzian mot ranchen gjordes efter att polisen hade fått rapporter om våldtäkt av en 16-årig flicka. Över hundra barn och ungdomar har nu omhändertagits och flera av dem har placerats i fosterhem.

För fyra år sedan gjorde vi ett reportage om sekten och jag tog bilden ovan av ranchen från ett flygplan. Området kring ranchen är inhägnat och väl bevakat så det var svårt att ta bilder från marken. I augusti 2006 när Warren Jeffs precis blivit arresterad var vi i Colorado City, Arizona där sekten också håller till (se bilderna nedan). Det är en liten by och den är mer tillgängligt rent fysikt men nästan ingen ville prata med oss. En man var så arg att han försökte slå kameran ur händerna på mig och även sheriffen där är medlem av sekten och var inte direkt på vår sida heller.

Vi intervjuade också en av alla de ”lost boys” som sekten genererar. Eftersom alla män ska ha fyra, fem fruar så blir det ju ett överskott på män. De löser det genom att helt enkelt kasta ut de flesta pojkarna när de är i tonåren. De kör i väg dem några mil och släpper av dem på motorvägen så får de klara sig bäst de vill.

Det är en sjuk sekt som använder religion som täckmantel för att utnyttja människor.
Jag blev glad när jag såg att polisen äntligen hade slagit till mot ranchen i Texas.
Hoppas att de gör det även i Colorado City snart.

Läs mer i Fort Worth Star Telegram.

Uppdatering: Polisen tog totalt 416 barn från sekten.

”They killed the dreamer but they can’t kill the dream and the dream lives on”
Pastor Billy Kyles

Den 4 april, 1968 sköts Dr Martin Luther King Jr till döds i Memphis. I dag är det alltså 40 år sedan en kula från James Earl Rays gevär tog hans liv utanför rum 306 (där kransen hänger på bilden ovan) på Lorraine Motel. Han var bara 39 år gammal men hade redan fyra år tidigare vunnit Nobels fredspris för sin monumentala insats i den amerikanska medborgarrättskampen.

Han var i Memphis för att stödja de strejkande sopåkarna, inbjuden av pastor Billy Kyles (bilden). Kyles, som jag och reporter Kim träffade i Memphis tidigare i veckan, var med Dr. King när han dog. De var på väg hem till pastorn för att äta middag. Timmarna innan hade de tillbringat på motellrummet tillsammans med Jesse Jackson och Ralph Abernathy, också de pastorer. De var en ganska uppsluppen stämning, de pratade om kläder, musik och mat och de hade till och med ett kuddkrig. ”Om vi hade vetat att det var Martins sista timmar hade vi kanske pratat om något viktigare men det visste vi ju såklart inte” säger Kyles till oss.

När de kom ut på loftgången utanför motellrummet började King prata med några nere på parkeringsplatsen. Det sista han sa var till en musiker som skulle uppträda senare; ”spela Precious Lord, Take My Hand, spela den bra.” Det var Martin Luther Kings favoritlåt.

”Det kom en smäll, kadung! Jag vände mig om och såg Martin ligga på rygg på balkongen, fötterna stack ut ur räcket. Han hade ett stort gapande hål i ansiktet. Det var blod överallt.” Kyles tryckte då ett lakan mot såret men inget gick att göra för att rädda Dr. King, klockan 19:05, en timme senare, förklarades han död på sjukhuset.

Kyles tror att någon betalade Earl Ray för att mörda King och att det var ekonomiska skäl snarare än ras som låg bakom. Martin Luther King planerade en stor demonstration mot fattigdom i Washington D.C. Han hade samlat fattiga från hela landet av alla raser som skulle slå upp läger på The Mall utanför kongressen i D.C.. De skulle stanna där tills något gjordes åt fattigdomen i USA. ”Det handlade om omfördelning av rikedomen i landet och det fanns starka krafter som ville förhindra det” säger Kyles samtidigt som han medger att han inte har några bevis för sin teori.

James Earl Ray greps två månader senare i London. Han erkände brottet så det blev aldrig någon rättegång som möjligen hade kunnat bringa klarhet i motivet. 1998 dog han i fängelset där han avtjänade sitt 99-åriga straff.

Kvällen innan han mördades höll King det nu mycket berömda I’ve been to the mountaintop-talet till de strejkande i en kyrka i Memphis. I avslutningen låter det nästan som han vet vad som väntar nästa dag:

“Well, I don’t know what will happen now. We’ve got some difficult days ahead. But it doesn’t matter with me now. Because I’ve been to the mountaintop. And I don’t mind. Like anybody, I would like to live a long life. Longevity has its place. But I’m not concerned about that now. I just want to do God’s will. And He’s allowed me to go up to the mountain. And I’ve looked over. And I’ve seen the promised land. I may not get there with you. But I want you to know tonight, that we, as a people, will get to the promised land. And I’m happy, tonight. I’m not worried about anything. I’m not fearing any man. Mine eyes have seen the glory of the coming of the Lord.”

Se slutet av talet här.

Bildtexter till bilderna nedan från vänster:

1. Lorraine Motel är nu ett museum.
2. Rum 306 där Martin Luther King tillbringade sina sista timmar.
3. Toaletten i det pensionat mitt emot Lorraine som Earl Ray sköt ifrån.
4. Den här vinkeln hade Earl Ray när han sköt.

Det är märkligt hur olika städer är. Okej att geografin skiljer sig åt men varje storstad här i USA har också sin egen puls. Allt är lite annorlunda. Hur mataffärerna ser ut, hur taxichaufförerna är och rytmen på trottoarerna.

Det känns som att San Francisco bär sin historia med stolthet. Gillar de många små hotellen och gamla barerna. Uppe i North Beach lever Beat-författarnas anda vidare och det är inte bara i Chinatown som närheten till Asien märks. I Haight Ashbury är hippiekulturen fortfarande närvarande, det var ju trots allt här det började i slutet av sextiotalet. San Francisco är utan tvekan USA:s mest liberala storstad men uppe i Nob Hill är det fortfarande gamla pengar och styva överläppar som gäller.

Sedan är det ju hela den där skillnaden mellan öst- och västkusten som jag har svårt att sätta ord på men som förenklat kan beskrivas som att de är mer laid back här borta. Hade jag bott här hade jag antagligen varit en annan.

Musiken letar sig ut ifrån barerna på klassiska Beale Street samtidigt som vi letar oss in på en restaurang. Där äter jag och reportern Kim enorma revbensspjäll och dricker Budweiser under en rosa Cadillac som är monterad på väggen (ja den är riktig, men kapad). Mer USA kan det knappast bli tänker jag samtidigt som det låter som att Johnny Cash har återuppstått i rummet bredvid.

När vi efter en tapper insats lyckats få i oss våra goda men överdimensionerade måltider och förflyttar oss till baren i rummet intill ser vi att Cash-musiken kommer från ett coverband där sångaren lite oväntat ser ut som TV-profilen Jerry Springer. Men han gör som sagt en inte helt oäven imitation av ”The Man in Black”.

De två kvinnorna intill oss i baren visar sig vara mor och dotter. De dricker Corona och kunde ha varit systrar. Ska flytta från Kalifornien till Florida och kör nu bil tvärs över landet. Från San Francisco till Miami. Nästan så långt ifrån det går att komma. Bara Seattle till Key West som skulle bli lite längre. Dottern har sina nyinköpta cowboy boots på sig och strax efter att mamman har sagt att hon inte tänker besöka Graceland för att entréavgiften på 40 dollar är ett rån hoppar hon upp på bardisken och börjar dansa. Också det lite oväntat. Jag tänker på deras road trip i Thelma & Louise-termer.

Ute på gatan säger en full amerikan något olämpligt till en polis vilket resulterar i att fyra poliser trycker ner honom i asfalten. De har för övrigt just denna kväll börjat använda ett nytt fordon som de inte verkar helt nöjda med. Det är en slags batteridriven trehjuling de står och kör. Det ser ganska löjligt ut och en av poliserna säger till mig att han föredrar cykel. Kanske därför de är lite lättretliga.

När jag går hem till hotellet i den svarta Tennessee-natten funderar jag på hur galen en lördagskväll kan bli i Memphis om det är så här på en söndag.

Jag vill nog inte veta.

Efter två dagars jobb i Memphis är jag nu på väg till San Francisco.

Var på en dagstur till Washington DC med tåg idag. Norska utrikeministern Jonas Støre skulle möta sin amerikanska kollega Condoleezza Rice. Avgång 06:50 från New York Penn Station. Två timmar och fyrtio minuter senare anländer Acela Express-tåget till Union Station i nationens huvudstad. Jobbet var inga konstigheter. Presskonferens och Photo-Op. Behållningen var en lunch på Old Ebbitt (det är trots allt inte så ofta jag äter ostron till lunch) samt att få se DC stå i blom. Våren där är fantastisk med alla blommande körsbärsträd i parkerna. 1912 fick USA träden som en gåva från Japan. Folk kommer från hela landet för att se detta men blomningen pågår bara någon vecka och det är omöjligt att innan veta exakt när den sker så vi hade tur.

Vi hann sedan, med tre minuters marginal, med tåget till New York som gick klockan fem på eftermiddagen. Längs med tågets väg passerar vi övergivna industrilokaler och slumområden bara minuter, men ändå ljusår, ifrån maktens arkitektur i Washington. Soundtrack är Stax 50th Anniversary Celebration, en dubbel CD med grym soul inspelad i Memphis för det klassiska skivbolaget back in the day. Vännen Bjurman gav den till mig när vi var i nämnda stad. Musiken räddar mig från en jobbig affärsman som pratar alldeles för högt om ointressanta business deals i sin mobiltelefon. HELA resan.

Landar på Penn Station kvart i åtta på kvällen. Staden sjuder av fredagsenergi och jag får i alla fall en helg i New York innan jag flyger västerut på söndag.