Jag gillar den street art man ofta hittar på södra Manhattan och i Brooklyn. Konstnärer skapar sina verk direkt på väggar som ofta tillhör övergivna hus. Här på Elizabeth Street i Nolita.
Klicka på bilden nedan om ni vill se bilden större.
Tankar från 39:e gatan
En blogg om bilder, journalistik, musik, böcker, mat, dryck och livet i New York
-
I dag satt jag inne nästan hela dagen och scanrade negativ för ett framtida projekt.
Sen eftermiddag tog jag tunnelbanan söderut för ett jobb. På väg dit tog jag bilden av damen i rött på Union Square och blev påmind om att framför datorn blir inga bilder tagna. Men det är lätt att fastna vid skrivbordet de dagar man inte har bokade plåtningar. Mejl som ska besvaras, samtal som ska ringas, räkningar ska skickas och så fastnar man på en massa intressanta bloggar. Dessutom allt efterarbete med bilderna och arkivsystem som bör förbättras och back up som ska göras. Ett under att det blir några bilder tagna alls när jag tänker efter.Och nu blir det lite objektivsnack som jag egentligen inte är så intresserad av eftersom objektiv och kameror egentligen inte har så mycket att göra med bilder. Men som jag skrev häromdagen, regler ska brytas. Har haft en period när jag använt en fast 24 mm och en 50 mm. I dag tog jag av någon anledning ut en 35:a jag köpte för ett halvår sedan men aldrig använt. Bilden ovan är en av de första bilder jag tagit med den. Möjligen kan det vara starten på en 35 mm-period för mig. Minns min första ”riktiga” kamera som var en Nikon F2 med en 35 mm f2 som jag köpte när jag gick på fotoskolan på 80-talets första hälft. Tror knappt jag haft en fast 35:a sen dess. På den tiden kallades den för pressfotografens normalobjektiv. I dag är det väl snarare 16 mm, som i 16-35 zoomen, som är det. Så fotograferna kommer närmare och närmare sina objekt antar jag.
-
Trots att årets presidentval troligen är det mest bevakade någonsin så är det faktiskt färre mediarepresentanter än tidigare val som reser med kandidaterna hela tiden.
New York Times skriver om det idag. Anledningen är att det kostar för mycket att följa med på de chartrade planen. Kostnaden brukar vara priset för en förstaklass biljett + 30 procent. Det brukar hamna på ungefär 2 000 dollar per dag per person. Utöver detta kommer såklart hotell etc. Framför allt är det dagstidningar istället väljer att resa på egen hand till utvalda valmöten. USA Today som är landets största dagstidning har valt det alternativet.Jag minns ett rally med Hillary Clinton i Waco ett par dagar innan primärvalet i Texas där jag tyckte att det var väldigt få stillbildsfotografer, ca sju åtta stycken, med traveling press. Såg det som ett tecken på att luften gått ur Hillarys kampanj men det kanske bara var resultatet ekonomiskt pressade dagstidningar som sparade pengar.
Fördelen med att vara med som traveling press är att man då kan vara med på alla valmöten varje dag. Svårt att klara av på egen hand då de ofta kan vara i flera olika stater samma dag. Man kan också få lite mer access till kandidaten fast det är inga garantier för det. En journalist som reser med Obama klagade om att de på fem dagar inte hade sett mer av honom än de som gick på valmötena.
Enligt artikeln i NYT så bevakar många bloggare valet hemma i köket. De kan se alla tal på You Tube istället för att resa med kandidaterna. Det är kanske lite svårare för en fotograf att göra detsamma. Dessutom är mitt kök så litet.
-
“Whose blood will spill, whose heart will break
Who’ll be the last to die for a mistake?”Bruce Springsteens ord i låten Last to die på senaste albumet Magic.
I söndags nådde antalet dödade amerikanska soldater i Irak till siffran 4 000 i antal. New York Times har i dag fyra hela sidor fyllda med porträtt av de senaste tusen soldaterna som dött i kriget. Det är starkt att se alla dessa ansikten av unga pojkar och flickor som aldrig kommer att komma hem igen.
Vad man inte nämner i dagens tidning är de över 80 000 civila irakier som fått sätta livet till sedan USA ivaderade Irak för fem år sedan. Siffran är hämtad från Iraq Body Count.
Det är värt att komma ihåg att Irak inte hade någonting med terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 att göra samt att de inte hade några massförstörelsevapen. Dessa två argument var ju anledningen till att USA startade kriget. Den förstnämnda lögnen förtäckte administrationen skickligt med kreativa ordval så att de senare kunde förneka att de sagt så. Men de lyckades få en majoritet av amerikaner att tro att så var fallet och många tror det än idag.
Bilden ovan är tagen på Arlington Cemetery i Washington D.C. som är en millitär kyrkogård där många av USA:s soldater begravs. Någon har ställt en flaska Miller Lite och en cigg vid en marinkårsoldats gravsten. En sista öl från en kompis eller släkting.
När en journalist från ABC News häromdagen konfronterade Vice President Dick Cheney med faktumet att två tredjedelar av amerikanerna nu inte tycker att Irak-kriget var värt att utkämpa svarade han “So?” (på svenska blir det ungefär “Och?”).
Ett lysande och skrämmande exempel på den här administrationens arrogans.
-
I år är det femtio år sedan Robert Franks fotobok The Americans kom ut i Frankrike. I USA hade man till att börja med inget som helst intresse av att ge ut Franks korniga och skoningslösa tolkning av den amerikanska drömmen. Detta var ju trots allt femtiotalet. Krigen var över och optimism var ledordet. Under två år körde Robert Frank runt i USA och tog 28 000 bilder. Han valde ut 83 (!) stycken av dem till boken. Bilderna visar ett USA långt ifrån de glättiga fyrfärgsannonserna som lockade med nya kylskåp och bilar som genvägar till en lyckligare tillvaro. Det är ett skitigt, segregerat och ihåligt USA som möter betraktarens öga.
Boken blev sågad av recensenterna när den 1959 publicerades i USA och den första upplagan sålde bara i 600 exemplar. Senare omvärderades den och den anses nu vara en av de viktigaste fotoböckerna som har publicerats. Han förnekar i dag att bilderna skulle vara politiska och säger att han bara fotograferade vad han såg. Kanske är det sant men det påståendet gör i så fall att bokens sociala budskap blir ännu kraftfullare tycker jag.
Robert Frank ger väldigt sällan intervjuer så det var en glad överraskning att se en i det senaste numret av magasinet Vanity Fair (bilden ovan) och jag blev nästan ännu gladare när jag såg att texten var skriven av journalisten Charlie LeDuff. Han följde med Robert Frank till en fotofestival i Kina i slutet av förra året. LeDuff jobbade tidigare för New York Times med Los Angeles som bas. Han hade en av deras bästa pennor och jag brukade alltid se fram emot att läsa hans artiklar. Jag träffade honom ett par gånger i samband med Arnold Schwarzeneggers kampanj för att bli guvernör i Kalifornien hösten 2003.
Den typiske New York Times journalisten brukar var en smal nervös typ med runda glasögon och randig skjorta (bra journalist, nevertheless). Charlie ser ut som en kombination av rockstjärna och motorcykelkille med en intensitet som jag kan gissa att en sån som till exempel Jack Kerouac hade (Kerouac skrev f.ö. förordet till The Americans) på sin tid.
En liten historia för att beskriva hans personlighet:
Efter att Schwarzenegger blivit vald till guvernör försökte Charlie få till en intervju med honom för New York Times. Pressekreteraren sa dock hela tiden att Arnold inte hade tid (kod för att han inte ville ge någon intervju just då). Så han åkte helt enkelt upp till guvernörens kontor i Sacramento, satte sig i väntrummet och lät meddela att han skulle sitta där varje dag tills han fick sin intervju. Efter någon dag så fick han den och blev snabbt kompis med Arnold över deras gemensamma intresse för motorcyklar. Några veckor senare möttes de och tog en tur med sina hojar i de kaliforniska bergen.En kort tid senare slutade han på New York Times och började jobba med dokumentärer för TV. Artikeln om Frank är hans första, men förhoppningsvis inte den sista, i Vanity Fair.
Han skriver om sitt möte med Robert Frank:
”I stared out at the smokestack, thinking to myself that I really liked the old man. He didn’t give a damn what anybody thought. It takes a long time to get there in life.”
Läs hela artikeln på Vanity Fairs hemsida.
En ny upplaga av The Americans kommer ut den 15 maj i USA. I Europa kom den ut tidigare i år.
-
Tillbaka i New York efter en dryg vecka på St Martin. Två dagar präglades av starka vindar som skapade enorma vågor. Polisen utfärdade ”red alert” och stängde stränderna. Ryktena om en tsunami var tydligen så starka att lokaltidningen valde att dementera dem på förstasidan. Vad nu vind har med tsunamis att göra.
Ingen nöd på oss dock. Långa luncher med rosé och grillad nyfångad fisk. Och så den obligatoriska flaskan av smaksatt rom på bordet efter måltiden. Vanilj, kanel eller karamell var de vanligaste varianterna. Ett par snapsglas och sedan fick man välja själv hur många man stannade på. Oftast blev det en för mycket. Red alert indeed. Romen var gratis men det hindrade inte ett par från Skåne vid bordet bakom att klaga på hur dyr lunchen var. Ovanligt med svenskar där annars. Vår vänner Steve och Andrew som reste med oss klagade inte trots att det visade sig att Margaritan de beställt med lyxtequilan Patron kostade 30 dollar mot åtta dollar för en vanlig. Världen är vad man gör den till I guess.
W och hans hustru A bjuder på champagne på terrassen till deras nybyggda och lyxiga hus som blickar ut över havet. Mött dem några gånger tidigare år på stranden. De bor i vanliga fall i Alabama. Han är runt sextio och driver ett företag som säljer kontorsmaskiner. De flyger privatjet. Mest för att det är enklare med hundarna. De har två pudlar men inga barn. Medan bubblorna tar fäste i blodet funderar jag på om jag kanske trots allt valde fel karriär.
Bilderna är kompaktkameradåliga. Jag lämnade stora kameran hemma så att jag inte skulle behöva ägna semestern åt att leta efter ”det rätta ljuset”och dito vinkel. Bryter därmed min regel om att inte publicera dylika bilder på bloggen men what the hell, regler ska brytas. Bilden nedan är tagen i Marigot och visar hur vågorna innehöll mer än vatten på vissa ställen.
Är det för sent att säga Glad Påsk?
-
Jag har åkt till en strand på St Martin. Utan dator för att kunna koncentrera mig på böcker och paraplydrinkar. Börjar blogga igen måndagen den 24 mars.
Vill passa på att göra lite reklam för en ny bra hemsida som heter fotojournalistik.se.
Den startade för två veckor sedan och som namnet antyder handlar den om bildjournalistik. Den bygger mycket på läsares bidrag i diskussionsforumet. De som startat den är fotograferna Adam Haglund, Lina Haskel och Pawel Flato.De beskriver själva sajten så här:
“Fotojournalistik.se är ett öppet forum för alla som intresserar sig för en diskussion kring bildjournalistik. Det har under lång tid saknats en bred offentlig plattform som behandlar bildjournalistiken. Med fotojournalistik.se hoppas vi kunna fylla det tomrummet. Vår ambition är att bli en central och drivande kraft och förhoppningsvis bidra till en utveckling av genren. Fotojournalistik.se drivs ideellt och står fritt från företag, myndigheter och organisationer.”
Jag tycker det är ett jättebra initiativ och önskar dem lycka till.
-
Det händer ofta nuförtiden. Hela kvarter av gamla tre- eller fyravåningshus är helt plötsligt tömda och fönstrena täckta med plywood. Hyresgästerna har flyttat någon annanstans och affärer och restauranger är stängda. Sista ölen urdrucken på den gamla irländska puben som snart bara är ett minne blott. Någon månad senare är husen borta och efter ungefär ett år står en skinande blank skyskrapa med lyxlägenheter på samma plats. Arbetarklassen försvinner från Manhattan. Börsmäklare och reklamare tar deras plats. Det är tragiskt på många sätt tycker jag. Både för att mixen av människor på Manhattan blir mindre men också rent estetiskt. Jag gillar de där gamla husen från artonhundratalets slut. De är New York för mig och jag känner att något går förlorat när de försvinner. Allt jag kan göra är att ta en sista bild av dem.
-
I dag avgick New Yorks guvernör Eliot Spitzer fjorton månader efter att han tillträdde. Anledningen är att han har köpt sexuella tjänster från en prostitutionsring som var under bevakning av FBI. Bland annat så finns ett telefonsamtal där Sptizer beställer en prostituerad inspelat på band. Det mötet ägde rum på Hotel Mayflower i Washington D.C. New York Times fick reda på detta i fredags och försökte under hela helgen få en kommentar från Spitzer innan de skrev om det. Han valde då själv att gå ut och ”erkänna ett misstag” på en presskonferens i måndags. Sedan dess har han inte lämnat lägenheten på Upper East Side. I dag strax efter klockan elva på förmiddagen såg jag på TV att han och hustrun kom ut ur deras lägenhetsbyggnad och hoppade in i en svart stadsjeep med chaufför och poliseskort. De skulle åka ner till hans kontor på tredje avenyn för att hålla en presskonferens där han skulle informera om att han avgår. Eftersom kontoret ligger ett kvarter från mig så bestämde jag mig för att gå ner och kolla läget. Mycket media på plats såklart. Lång kö med journalister där vissa utvalda fick koma in på presskonferensen. Bilen med Spitzer och hans fru kördes in i byggnaden i ett utrymme med lastkaj där en garageport stängdes innan han kom ut ur bilen. Utanför stod TV-reportrar och rapporterade live till sina respektive kanaler. I kontorsfönstrena och på trottoarerna tog nyfikna New York-bor in scenen. En medelålders man sa till mig ”jag vet inte ens själv varför jag står här, antar att det är för att det är historia som utspelas framför våra ögon”. En annan sa ”Kasta honom i fängelse, han får skylla sig själv”.
Eliot Spitzer fall blir extra långt då han byggt hela sin karriär på moral och etik. Innan han blev guvernör var han i många år stadsåklagare i New York och han var känd för att vara mycket tuff. Många menade att han njöt av att sätta dit folk och att att han förnedrade dem onödigt mycket genom att läcka saker till media. Speciellt hårt gick han mot finansaktörerna på Wall Street och där har man nästan jublat åt de senaste dagarnas utveckling. Ironiskt nog så ledde han också utredningar mot två prostitutionsringar här i New York.
Det är nästan lika osannolikt som den kända pastorn i Colorado som predikade kärnfamiljens lov och menade att homosexuella skulle brinna i helvetet. För något år sen så åkte han dit för att anlita en manlig prostituerad som han dessutom rökte crack tillsammans med.
Som sagt, det är ingen brist på nyheter i det här landet.
Många trodde för övrigt att Eliot Spitzer i framtiden skulle bli USA:s första judiska president. Så lär det knappast bli nu.
Ny guvernör i New York blir nu vice guvernören David Paterson. Han är blind och kommer att bli New Yorks första svarta guvernör.
Den andra avgången då?
Ja, den har ju hamnat lite i skymundan av Spitzer men kan komma att påverka världen mycket mer. I går avgick nämligen chefen för Centcom, admiral William Fallon. Centcom står för U.S. Central Command och dom styr krigen i Afghanistan och Irak. Han var militär chef över ett område som sträcker sig från östra Afrika till kinesiska gränsen. Ett av länderna där är Iran och Fallon har flera gånger förespråkat en diplomatisk lösning istället för en militär. Han har också ofta sagt saker som inte stämmer med Bush-regeringens åsikter, till exempel att det var ett misstag att stanna så länge i Irak. Droppen som fick bägaren att rinna över för President Bush verkar ha varit en intervju i senaste numret av Esquire Magazine där han utmålas som den enda personen som står i vägen för ett krig med Iran. Officiellt så väljer han själv att avgå men det är det ingen som tror på. Vissa menar att det här är ett tecken på att George W. Bush vill attackera Iran innan hans presidentperiod är över om ett knappt år.
-
Det har ju utbrutit en mindre debatt om Karl Melanders bild av etanolfabriken i Brasilien som blev utsedd till Årets Bild i förra veckan. En del menar att den skulle vara behandlad för mycket i Photoshop. Jag har visserligen inte sett original-filen men tycker inte skillnaden man ser mellan bilden som var publicerad i Svenska Dagbladet och den som skickades in är så stor att det är ett problem.
Sedan har det också diskuterats om röken verkligen är så farlig som den ser ut. Har sett ingenjörer som menar att det mest är vattenånga i röken vilket i mina ögon verkar ganska osannolikt. Men det är en intressant fråga som också belyser problemet med bildjournalistik om att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Nu menar jag inte att det nödvändigtvis är fallet med Melanders bild. I artikeln om fabriken står det i Svd att ”den tjocka svarta röken är farlig för miljön och orsakar andningsproblem och astma” och jag antar att det är något de har kollat och väljer att tro på det. Det vore dock intressant att veta hur farlig röken är men det kanske är svårt att ta reda på. Någon som vet om det finns någon info om det? Man får heller inte glömma att minst lika viktigt i frågan om etanolens för och nackdelar är ju de dåliga arbetsförhållanden som arbetarna på sockerfälten har. Något som Karl Melanders prisbelönade reportage ju visar på ett mycket starkt sätt.
Det har också förkommit en del negativa kommentarer om Jimmy Wixströms bild som vann Årets nyhetsbild. Bilden där TV4-reportern Anders Pihlblad och Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström kysser varandra på en restaurang i Stockholm. Den ledde ju till Schenströms avgång och ordet paparazzi nämns i flera upprörda kommentarer. Ett ord som faktiskt till och med nämns i juryns motivering. För mig är det ett klassikt pressfoto. Vårt jobb är ju att granska makten. Om statsministerns statssekreterare har ett hemligt förhållande med en politisk journalist på en av Sveriges största TV-kanaler är det av allmänintresse och något som självklart motiverar publicering.
Jag tycker det är bra att bilder som den och (tidigare år) Casper Hedbergs bild av Hagamannen samt Stefan Söderströms dramatiska bild av Anna Lindh på båren vinner priser i Årets Bild. Det handlar ju trots allt om pressfoto. Jag tycker såklart inte att det bara ska vara sådana bilder utan en mix med mer genomarbetade och kreativa journalistiska bilder. Som det är nu.
Och nu kan vi invänta den årliga traditionen av dåliga recensioner av Årets Bild-boken. Ett vårtecken lika säkert som tussilagon.
Här finns länkar till artiklar om Årets Bild via fotojournalistik.se
Tankar från 39:e gatan 