Tankar från 39:e gatan

I pressfotografkretsar har det de senaste åren pågått en debatt om hur mycket man ska tillåta att bilderna behandlas i datorprogrammet Photoshop. Framför allt är det verktyget klonstämpeln som diskuteras. Med den kan man flytta pixlar från en del av bilden till en annan. I praktiken betyder det att man kan ta bort saker i bilden. Till exempel en störande servett på ett bord (som är det exempel som är populärast i debatten). Inom reklam gör man sådant hela tiden men inte inom journalistiken då det förväntas att bilderna där är sanna.

Nu finns det ju såklart många andra sätt att förändra en bild. Som till exempel mörka ner bakgrunden, ljusa upp ansikten, ändra färgbalansen. Man brukar prata om att det är tillåtet att göra samma saker i datorn som man kunde göra i mörkrummet. Då menar man att bilderna är sanna.

Nu skulle jag kunna ta till ett Kjell Alinge skratt, ha ha ha ha ha ha ha (minns ni när han satt i radion på söndagarna och skrattade sarkastiskt halva programtiden?). Den fotograf som tror att våra bilder är hundra procent sanna lever i villfarelse. Sätt på ett 300 mm objektiv på kameran och fundera på om det finns någon människa som ser världen så. För att inte tala om fisheye- och tilt-objektiv. Blixt anyone? Sedan finns ju hela problematiken med att man genom blotta närvaron kan, ofta ofrivilligt, påverka vad som händer framför kameran. Och som grädde på moset (en klyscha jag verkligen hatar men av någon bisarr anledning ändå använder) så kan man sedan alltså gå loss på alla verktyg i Photoshop UTOM klonstämpeln.

Bara den fotograf som inser att det inte finns några sanna bilder kan lyckas ta bilder som ligger nära sanningen.

Trots alla mina exempel här ovan så tror jag faktiskt att man måste separera debatten om klonstämpeln från allt det andra. Något som Göran Segeholm har varit inne på i sin blogg.

Jag tycker absolut att det andra är värt att diskuteras också och att vi bör vara sparsamma med mycket av det. Många av de saker jag nämner är visserligen en form av manipulation men ändå en manipulation tidningsläsarna är vana vid. Och med den formuleringen öppnar jag upp mig för kritik, jag vet.

Jag tror att det går en psykologisk gräns vid just klonstämpeln. Visst, det gick att klippa in fotbollar i mörkrummet också men i datorn blir det så mycket lättare. Jag tror att det skulle skada dagstidningarnas förtroende att tillåta kloning. Det blir då så uppenbart att man inte vet om bilden visar sanningen eller inte.

Så jag tycker att vi ska motarbeta användning av klonstämpeln (inte för damm på kamerans sensor och döda pixlar såklart) i journalistiska bilder. PFK bör uttala det tydligt som sin policy (vilket de väl kanske redan har?). Sedan tror jag på Segeholms linje att det ska vara ”en gemensam attityd”. En slags hederskodex (ett ord som låter femtiotal, men kanske kan fungera även på 00-talet?) Vi har alldeles för mycket att förlora på att tillåta kloning i pressbilder.

Sedan kan vi ta hela debatten om vad som är en sann bild och hur mycket vi ska mörka ner våra himlar och hur mycket man ska shifta sina objektiv.

Andras blogginlägg om kloning:

Göran Segeholm1

Göran Segeholm2

Lars Dareberg

Mattias Johansson

Missa inte kommentarerna till deras inlägg där en livlig debatt förs.

Om jag tar en liknande bild i Sverige om några år så är chansen stor att jag begår ett brott.

Det har kommit ett nytt förslag på en lag där fotografering på vissa platser i Sverige förbjuds. Man vill skydda den privata sfären och att fotografera utan samtycke på platser som bland annat bostäder, vårdavdelningar, klassrum, anstalter och offentliga toaletter föreslås bli straffbart. Vid en första anblick kan det ju verka rimligt och både Press Fotografernas Klubbs ordförande, Mia Karlsvärd samt Svenska Fotografernas Förbunds jurist, Catharina Ekdahl verkar ha lite att invända mot lagförslaget. Karlsvärd säger på PFKs hemsida: ”Vad jag kunnat tolka, innebär Integritetsskyddskommiténs förslag inte några större förändringar för oss pressfotografer”.

Rätta mig om jag har fel men om den här lagen hade existerat 2006 så hade aldrig Casper Hedbergs bild av Hagamannen på häktets rastgård blivit tagen. Den blev sedan Årets Bild i Pressfotografernas Klubbs årliga tävling. Det tycker jag är en ganska stor förändring. Att den journalistiskt bästa bilden i hela Sverige det året hade varit olaglig att ta.

Jag tycker att vi som pressfotografer, våra intresseorganisationer och tidningarna borde motarbeta de flesta försök till inskränkningar på var man får ta bilder. Visst kan det verka rimligt att man inte ska fotografera människor på offentliga toaletter, på vårdavdelningar etc. Men vem vet vad för situationer som kan dyka upp för en pressfotograf och varför utan protester gå med på att jobba med ena armen bakbunden? Jag tycker att vi fotografer och tidningarna själva bör kunna klara av en ansvarsfull balansgång mellan när det är nödvändigt att ta bilder i dessa situationer och när vi bör låta bli. Det är antagligen inte ofta, men det kan finnas tillfällen då det är journalistiskt motiverat.

Jag vet att lagen inte bara vänder sig mot pressfotografer utan även verkar vara riktad mot övervakningskameror samt privatpersoner med till exempel mobilkameror. Men jag anser att den får konsekvenser för oss pressfotografer samt tidningarna vi jobbar för (och i förlängningen läsarna som ju är våra uppdragsgivare). Det är ju också intressant att det blir straffbart att ta bilderna men inte att publicera dem.

Hittade också en annan intressant sak i Justitiedepartementets dokument “Skyddet för den personliga integriteten – Bedömningar och förslag, SOU 2008:3” på sida 145 i pdf-dokumentet. Där skriver de om lagen som förbjuder fotografering i svenska rättssalar:

“Det kan anmärkas att förbudet ursprungligen inte tillkom av integritetsskäl utan för att
fotoblixtarna ansågs störande under rättegången. Detta är också anledningen till att det inte infördes något motsvarande förbud mot att teckna av miljöer och personer inne i rättssalen. “

Med dagens ljuskänsliga digitala kameror så är ju hela motiveringen för lagen inte längre aktuell. Så egentligen borde man/vi/någon försöka utmana detta. Återigen, jag tycker det är vår skyldighet som journalister (och mediaföretag) att jobba för så stor öppenhet som möjligt.